Min Midsommar

Så har Midsommar passerat och en del säger "jaha, nu går vi mot mörkare tider igen". Det tycker jag är ganska pessimistiskt att säga sådär! Vi har ju hela sommaren och en bit in på hösten kvar att ha ljuset med oss om kvällar och morgnar så det är ingen idé att hänga läpp. Men om jag ska vara ärlig så känns det ganska skönt att Midsommar är över. Varför? Joo...alltså...det är ju en storhelg, man skall fira på ett visst sätt och det hör till att man träffar goda vänner. Det är ju liksom det Midsommar handlar om.

När jag var yngre handlade det om att tälta i Varberg och dricka öl eller lite sprit. (jag var förresten en väldigt, väldigt skötsam ung tjej så det här hörde inte till vanligheterna!) I tjugoårsåldern firade man med goda vänner och med god mat och sådär. När barnen kom blev det att man åkte till någon midsommarstång och firade med antingen vänner eller med familjen. Det har kommit och gått ganska många olika slags midsomrar över årens lopp och alla har väl varit bra på sitt sätt.

Redan innan Midsommar började hägra så funderade jag på vad vi skulle hitta på. Skulle vi orka bjuda hem några? Skulle vi fråga några vänner om vi fick haka på dem? Skulle jag tänka på min mamma som kankse satt ensam? Men främsta frågan var ändå; skulle jag ens orka fira Midsommar? Jag fick tänka. Jag fick tänka många gånger och Claes och jag fick försöka tänka efter, planera och se om vi kunde få ihop någon möjlig plan. Jag ringde ett par goda vänner som skulle fira tillsammans och Claes och jag var så välkomna att fira med dem. Det skulle vara hemma hos en av dem, 4 mil från där vi bor.

Jag såg fram emot det och jag var nyfiken på huset där min kompis nu bor och hur hon har det. Allt lät mysigt och vi var inställda på att åka. Vi hade ordnat knytismaten vi skulle ha med oss och samtidigt ordnat för dottern som hade fått lov att ha några kompisar på grillkväll hemma hos oss på Midsommarafton.

Klockan blev tolv på aftonen och vi skulle åka. Jag hade börjat dagen med att ha svårt att få igång kroppen men väntade på att medicinerna skulle vända trenden och kanske få fart på kroppen. Det kom ingen vändning. Jag kände mej sliten. Väldigt sliten. Jag visste ju att den senaste tiden har det tunga skovet jag är inne i tagit mycket av mej så frågan jag ställde mej kl 12 var: "Var det värt det? Skulle jag orka åka iväg?"

Bara bilresan på 4 mil skulle ta mycket kraft. Det är något mycket tröttande med att sitta upp i en bil och alla intryck och det ständiga ljudet från motorn. Det suger musten ur mej. Att sedan både äta och prata och var social samtidigt kändes som en omöjlighet....

Hjärnan sa sitt. Hjärtat sa sitt. Jag gick ut till Claes och sa "Är det ok om vi inte åker?" Han log och kramade mej och sa "det är helt ok. Jag stannar lika gärna hemma så för mej spelar det ingen roll".

Jag sms:ade vännen och förklarade och hon förstod. Vi fick avstå midsommarfirandet. När jag väl hade avstyrt allt firande kopplade kroppen av och jag sjönk ihop som en påse nötter och fick bäddas ned och sov hårt i många timmar. Vilken tur att vi inte åkte!

Claes hade varit i garaget och småfixat och dottern hade kompisar hemma och planerade glatt för sin kväll med dem. Allt kändes bra. Då kom vi på en idé. Skulle vi ta raggarbilen och åka en sväng? En kort sväng så långt jag orkade och ta med lite picnic? Vädret var ju lite kyligt men vi kunde fika i bilen väl?

Sagt och gjort. Jag tog på mej varmt och vi drog iväg. Vi bara åkte dit vägen bar oss och vi hamnade i Hedared. Det finns en gammal stavkyrka i Hedared så den passade vi på att kika lite på och så hade jag hört talas om en labyrint som skulle finnas i närheten. Vart låg den? En familj gick förbi och jag frågade dem:

"Vet ni vart labyrinten är? Det skall finnas en här i närheten". Mamman i familjen var midsommarklädd och trevlig och svarade:

"Ja, den ligger inte direkt här vid kyrkan. Ni får svänga in vid affären, kör en bit bort, förbi ett gult hus..där Laszlo bor vet du...eller förresten...ni vet ju inte var Laszlo bor...men det är i alla fall en stor gul kåk och ni kör förbi den och fortsätter 500 m. Där står sen en skylt som pekar rakt upp i skogen. 100 m upp i skogen ligger labyrinten".

Vi åkte dit. Vi hittade och vi såg Laszlos hus. Vilken tur att vi vet var Laszlo i Hedared bor nu!! Det var en slingrande liten grusväg den sista biten och när vi kom till skylten "Labyrint 100 m" så ställde vi helt sonika bilen vid kanten och hoppades att ingen annan ville köra förbi för då hade vi fått flytta vår bil. Det blåste lite kallt så vi drog upp våra jackor och gick sakta upp i skogen på en liten stig. Det var så fint och vinden stillnade när vi kom in i skogen. Det var sådär "trolskt" och träden var höga, mossan lummigt grön och allt stilla och lugnt. Det enda som hördes var några fåglar. Mitt inne i skogen öppnade sej träden och där....där på marken låg en labyrint av stenar, ca 8 m i diameter och jag visste att den hade blivit upptäckt 20 år tidigare av en bonde som funnit den under en mosse.

Både Claes och jag förundrades över platsens lugn och vi gick sakta runt i labyrinten. Vi pratade inte. Vi bara gick. Sen gick vi samma väg tillbaka ur den. Någon hade satt ett ljus i mitten och jag kan tänka mej att någon eller några hade varit där en kväll, tänt ljuset och haft en fantastisk stund. Vi tog lite foton på platsen och labyrinten och sedan ställde jag mej helt tyst ett slag, slöt ögonen och försökte "ta in" all energi eller magiska krafter som möjligtvis fanns där.

Kanske fanns det något - jag vet inte - men det kändes väldigt bra i alla fall.

Klockan hade hunnit bli fem och vi tog bilen och styrde kosan hemåt. Jag var utmattad men nöjd och la mej i baksätet i bilen och somnade medan Claes körde hem.

Såhär i efterhand kan jag se att vår lilla Midsommar-tur var vad jag klarade av. Att försöka mej på några större utmaningar är ingen bra idé just nu och det räckte gott med att få se vad Hedared hade att erbjuda. Det är inget vanligt sätt att fira Midsommar på...det vet jag ju....men jag ser det som ännu en erövring att kunna känna att det är ok att fira på ett helt annat sätt.

Det enda som betyder något är att jag mår bra och att vi får det att fungera här hemma och att även Claes känner att livet utan vanligt midsommarfirande är ok. Vilken tur att jag har en sådan bra man som tycker det!

Nästa år kanske vi kan umgås med våra goda vänner med midsommarmat och jorgubbar & glass - men i år fick det bli såhär.

Jag är stolt över att jag vågade trotsa viljan som ville åka till vännerna och istället gå på magkänslan som sa mej "nej, åk inte...jag orkar inte". Att lyssna på sin kropp är bland det svåraste en människa kan göra. Vår vilja är oftast så mycket starkare och vi gör det vi helst vill. Inte det vi borde.

Ljuset är kvar och sommaren är det ännu mycket kvar av och det känns absolut helskönt, tycker jag. För min del kunde det få vara sommar hela året om.....

Här är jag i labyrinten: