Det går inte...
Jag vill ta tag i vem som helst där ute som har ett vanligt liv..en som jobbar, går och tränar, äter gott en fredagskväll, umgås med vänner ibland, handlar mat i långa köer, suckar över städning och lever ett ganska vanligt liv med glädje och bekymmer lite blandat. Den personen tar jag...injicerar snabbt och smärtfritt doser med:
utmattning
värk i alla leder och muskler
teglestenar kring fotlederna
ryckig gångstil
hjärnsläpp
minnesförlust
Jag låter doserna blandas och väntar en stund...ser personen förändras och står bredvid helt allvarlig. När personen så är färdigdrogad så säger jag:
Nu Herr/Fru XX ska du göra det du brukar göra. Du ska skjutsa, laga mat, åka och handla, gå framåt och svara på tilltal och GÖRA DET DU BRUKAR!
Personen kommer att titta på mej helt förvirrat....böja ner huvudet.....undra....fundera....och efter en stund förvirrat höja på huvudet och med all kraft av förståelse och förvirring säga:
-Men DET GÅR JU INTE. Det kan jag inte. Hur ska jag klara det???
Då ska jag skratta ironiskt. Jag ska le i mjugg, låta tårarna falla fritt, känna min egen förvirring explodera och lätt hysteriskt skrika ut till hela jävla världen:
NEJ. JAG VET. DET GÅR JU FAN INTE. JAG VET. D E T G Å R I N T E!
I min ensamhet ramlar jag då ihop av tårar och tokighet. Gråter länge och stilla för allt jag saknar och vill. Nej, just det...precis så är det...det går ju inte.
Bitterhet tog över mej javisst...jag erkänner. Det fulaste av allt tog mej. Men frågan inom mej kvarstår....
Hur länge orkar jag?
upplagd av Victoria | lördag, mars 21, 2009
4 kommentarer:
Hej Min vän!
Ja du... det lät väl inte precis så lockande med den där injektionen precis...
Och vem FAN har injicerat dig egentligen??
Den skulle jag bra gärna vilja vrida nacken av!
Kom här nu och hoppa in i min bloggfamn en stund så kan torka bort tårarna från dina kinder och försöka locka dig till några små skratt.
Och du... man FÅR vara bitter och besviken ibland. Det får man!!!
Varmaste kramen om finaste vännen!
Åh,Viktoria. Vad ska jag säga. Livet är skit många dagar. Jag känner mig så maktlös, vill hjälpa, men finner inga ord. Jag bara önskar dig att du ska få må bättre. Jag tror, jag vill tro, näää...jag TROR verkligen att du kommer få må bra. Bara det att ibland tar det tid. Och tid, är vi människor inte alltid så tålmodiga att vänta på. Inte jag iallafall.
Kramar i massor från mig, Gunilla, katterna och Holma - Uddevalla.
Förresten. Bitterhet är inte vackert som du säger. Men, eftersom du är så vacker, mjuk och en fantastisk människa, så tar bitterhetstankarna ut sig. Det hamnar på noll. Alltså, det blir ingen bitterhet kvar. Bara frågor och lessenhet. Och så får man känna.
Tiz och Gunilla:
Tack för så otroligt värmande ord. Tack för omtanken och för att ni ens orkade läsa detta hemska inlägg. Tusen, tusen tack för orden ni gav mej - de lindrar.
Jag kommer tillbaka när krafterna är åter hos mej.
Varm kram till er båda
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida