Jag har för mycket omkring mej....

....och för många surrande tankar. Jag måste återhämta mej och finna nya krafter. Jag är djupt nere i en svacka som består av sjukdomens symtom och att jag ganska plötsligt insett att jag är kroniskt sjuk.

Det har ramlat in i min skalle och dundrat in i varje liten cell. Jag kommer med största sannolikhet inte bli bra igen. Bättre kanske, men aldrig bra.

Jag faller till marken i mina tankar när jag inser det. Varför har jag inte förstått det förrän nu? Jag vet inte. Det blir aldrig mer en spinningcykel. Det blir aldrig mer total frihet att lita på sin kropp i det man vill göra.

Jag låter mej vara i min svacka och tar mej sakta upp. Naturligtvis ger jag inte upp - men det får ta sin tid innan jag kan prata, orka och se ljusning igen. Tills dess är jag tyst och kämpar.