Begravning

De sista dagarna har gått lite i moll. Moll blandat med dur. Döden kontra livet. Jag har varit på begravning.

Det är många, många år sedan jag sist var på begravning och då var det min mormor som gick bort. Jag minns inte mycket av det. Jag var så ung. Idag när jag är äldre var det en helt annan sak att gå på begravning. Livet i mej spirade, tårarna trängdes för sorgen inför att en människa var borta och orden "ta vara på varje stund" fick en helt ny betydelse. Jag höll Claes i handen. Jag strök min tumme mot översidan på hans hand och visste att jag var lyckligt lottad som funnit honom. Tårarna över dödens närvaro var tunga och att se de andra så ledsna gjorde stunden svår. Jag kände små skakningar från handen jag höll i. Jag sände all min kärlek till honom där jag satt jämte och hoppades att han kände all min omsorg och förståelse.

Blommorna var så vackra. I så många kulörer som både firade livet och det liv som hade försvunnit. Jag tittade på alla blommor och min blick föll på de vackra ljusrosa Gerbera. Min favoritblomma. Jag hörde officientens röst och hans ord stannade kvar hos mej. Att göra något viktigt av sitt liv. Att bli ihågkommen som omtänksam och kärleksfull. Det är det som betyder något det sista. Då har man använt sitt liv på ett fantastiskt sätt.


Jag lovar att alltid försöka.

Det var en märklig stund. Både svår, ledsam och tung men ändå fanns omtanke, livsvilja och hopp. Det är märkligt att gå på begravning.

Idag ska jag ta vara på min dag. Tänka en extra tanke på alla jag tycker om och försöka ta hand om mej själv. Se till att jag är lite extra snäll mot min kropp som är väldigt trött idag. Det har varit omtumlande dagar - men jag har lärt mej något.