Babbel på stranden och välfyllt kylskåp....

Svettig sitter jag vid datorn och tänker "jag ska strax gå och duscha". Klockan drar sej mot halv nio och det har varit en solig och fin dag. Jag har skickat många skojiga sms till goda vänner och särskilt till en som har solat o badat precis som jag. Det är skoj att skicka fåniga sms och bete sej som en löjlig fjortis. Ännu roligare när vännen uppskattar mitt fåneri och beter sej lika knäppt tillbaka!
Jag bestämde mej för att vila lite idag. Tog min handduk och åkte ner och la mej vid stranden. Inga barn hade jag med mej idag. Helt solo kunde jag åka. Såg framför mej en skön stund utan att behöva prata, engagera mej eller tänka på någon annan. Jag låg så gott på stranden. På min handduk.
Så kommer två killar i övre 20-årsåldern. Nästan 3o skulle jag tro. De pratar HÖGT och brett om sina bilar, senaste filmerna de sett, den enes morsa som gillar skvaller, den andres skitjobb och bla bla bla...den ene bröt dessutom på finska. DESSA två fick jag ligga och lyssna på. Hela tiden. Jag blängde lite på dem som om för att säga "Kan ni vara lite tysta eller?" men de fattade inte vinken.
Inte ens när jag suckade ljudlig fattade de. De fortsatte prata så högt så hela stranden kunde hört. Men sen vände turen när de ene sa "jag sticker en stund, kommer sen". DÅ kom lugnet och ron för Fröken V. Tack och lov. Det var ju sol & tyst jag ville ha.

Så kom illamåendet över mej. Kraftlösheten började kännas av och jag insåg att jag var ensam på stranden. Inte ensam - för där var ju fullt med folk. Men ensam ändå. Ingen kunde hjälpa mej om jag inte skulle klara mej själv. Jag blev ledsen och arg. Drog mej sakta, sakta hemåt och kände hur all kraft fullkomligt rann ur mej. Jag landade här hemma och behövde sova. Jag förstod att jag skulle somna hårt och inte vakna förrän efter en timme eller två. Jag var nära till tårar och VILLE inte sova. Jag var varm och svettig....behövde åka och handla. Jag ville inte sova! Frustrationen tog mej i ett rejält grepp och jag vägrade sova. Trots att kroppen skrek om det.
Amanda kom hem med en kompis. De ville gärna ha skjuts till stranden. Jag ställde upp. De skulle ta ett dopp och medan de gjorde de så åkte jag och handlade. Det gapade tomt i kylskåpet och jag behövde fylla på rätt så rejält. Utanför affären slog tröttheten till rejält igen och jag skickade ett sms till Claes "jag orkar inte..." Inne i affären vimsade jag runt en stund och stod sedan vid kassan och tittade på det jag radade upp på bandet; en påse bullar, matolja, 2 l mjölk, filmjölk, en risifrutti, buljongtärningar, äpplen, en yoghurt med märklig smak (varför tog jag den?) och en förpackning med strimlad kalkon.
Vad i hela friden skulle jag laga mat av med detta? Jag fattade ingenting och förstod inte hur jag kunde storhandla för drygt 180 kr och få med detta hem. Hade jag helt tappat förståndet?

Nu sitter jag alltså här. Lite varm och redo för en dusch. Ledsen för allt jag inte klarat idag och väldigt, väldigt arg för att världen inte förstår hur jävligt det är med ME. Jag tror jag blir knäpp idag på denna ständiga utmattning. När i helvete ska jag få känna mej bara "vanlig"? Inte pigg...det behövs inte. Men VANLIG! Säg mej när jag kan få släppa blytyngderna från mina anklar..säg mej när jag ska kunna använda huvudet utan att få hjärnsläpp. Tala om för mej när allt detta går över.

För det gör det väl?