Det jag redan visste....
Allt det jag redan visste om min sjukdom får en helt ny innebörd idag. Jag vaknar, ställer mej upp, går sakta ut i köket och tar två värktabletter på stört. Får i mej en bit choklad (socker) och en kopp te. Väntar. Det är här jag brukar och måste vänta tills det värsta ger med sej.
Jag råkade glömma att vänta idag.
Kikade på almanackan i köket och ser att det är soptömning idag. Måndagar, jämn vecka. Å..undrar när sopbilen kommer hit? Senare idag? Eller riktigt snart kanske? Man vet ju inte när man är nyinflyttad. Jag tog på mej en varm tröja och ett par mysbyxor ihop med mitt randiga nattlinne. Jag såg lagom tjusig ut. Gick ner på baksidan och drog tag i sopkärlet och baxade ut det de 50 m ner till vägen där det ska stå på måndagar, jämn vecka. Sen kom lilla kattisen Maya och gjorde mej sällskap. Jag log när jag sakta gick tillbaka i den något kyliga augustimorgonen. Småpratade lite med Maya.
Sen slog det till. På väg uppför den pyttelilla backen upp till ingången på andra sidan. Benen orkade inte mer. Jag blev helt andfådd som om jag sprungit två mil och jag fick ta tag i altanräckets trädelar och dra mej fram och uppåt. Jag hoppade innerligt att ingen granne skulle stå och bevittna detta.
Jag förbannade allt. Med viljan tog jag mej in igen. Nu har har jag sjunkit ihop på en stol och tänker inte lyfta på mej i första taget. Egentligen borde jag gå och lägga mej på sängen - men då somnar jag ju bara. Jag vill inte sova nu.
Det jag redan visste om min sjukdom slår mej hårt denna morgon. Man mår precis som om man har influensa. Kroppen tror det. Den står på "on"-läge som om den måste bekämpa något som inte finns i kroppen. När man har influensa så vet ju alla att man mår skit. Ren av skit. Det gör ont i lederna. Man har ingen matlust. Man hasar sej fram för man orkar inte mer än så. Det är jobbigt att gå längre sträckor och man blir snabbt andfådd. Det är ju så vi med ME ständigt mår.
Hur kunde jag glömma det?? Denna morgon blir det kristallklart för mej. Jävla helvetes fanskap. Jag har ont idag.
Jag orkar inte röra mej idag.
Jag försöker med viljan och drivet att börja dagen men allt motarbetar mej.
Det känns för tungt idag.
Jag vill inte mer idag.
Jag visste ju detta så väl och jag visste att jag borde tagit det lugnare. Jag visste att jag borde legat kvar i sängen och jag visste att jag borde väntat på effekten av medicinen. Jag gjorde inget av det jag redan visste.
2 kommentarer:
Hmmm... den där soptunnan och dess tömningstider - det skulle man vilja styra själv! Liksom - "Nu är tunnan full, nu kör jag ut den till vägkanten och plingar i lilla plingan och VIPS kommer det en läcker sopgubbe och tar den med sig och ställer dit en tom ny!" Visst skulle man vilja ha det så??
Här har jag ju soprum. Dit bär jag ut mina soppåsar lite då och då. Men jag har ett liten hög med kattbajspåsar på balkongen! Det är inte så trevligt att lägga dem inomhus nämligen ibland de övriga soporna, för de luktar i värmen. Men det är å andra sidan inte så roligt att ha dem på balkongen heller när man ska sitta där! Jag borde ha ett liten egen soptunna nedanför balkongen som jag bara kunde kasta ner i - förstår du hur jag tänker???
Take it lite easy ny kompis!
KRAM!!!
Och tack för en mysig samtalsstund!
Åh. Victoria. Det är skit. Jag tror att jag förstår hur du tänker. Ibland är det skit. Alldeles för ofta är det skit. Ibland får jag nästan lust att skratta åt eländet.
Jag tömde soporna idag, för idag är jag ledig från jobbet. Soporna som var under diskbänken. De övriga älskade familjemedlemmarna har liksom inte den naturliga tömma-soporna-läggningen i sig. Det har tydligen inte jag heller. Då hade jag knytit ihop påsarna i lördags? Eller fredags? Kommer inte ihåg och just idag så känns det som om, vem bryr sig? Ruttna på, jag skiter i vilket.
Hemskt att säga kanske. Men din blogg ger mig energi o tröst i mitt liv. Jag är inte ensam. Jag ÄR inte ensam. Jag är inte ENSAM.
Kram
/
Kattbajsplockardrottningen o även gnällkärringen Gunilla
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida