Lördagsmorgon med tankar & funderingar

Det är lördag morgon och jag sitter här med min sedvanliga kopp té och slösurfar på datorn en stund för att väcka mej själv sakta, sakta. Jag kikar ut genom fönstret med jämna mellanrum och ser buss 303 stanna vid busshållplatsen och plockar upp resenärer och en och annan morgonmänniska som är ute och går med sin hund. Klockan är bara halv åtta och det är lördag och de flesta sover kanske fortfarande. Lilla samhället där jag bor är inte riktigt vaket än. Jag vet inte om jag riktigt är vaken heller för den delen.
Idag ser jag framför mej en väldigt, väldigt lugn lördag. Jag skall göra allt i min makt för att få den att förbli sådan och ingenting skall få störa lugnet eller ron som jag är i stort behov av. Den sista tiden har varit så extremt påfrestande att just idag måste jag få börja varva ner. Jag skall också sätta mej och skriva ett brev. Till min läkare på den vårdcentral där jag bor.

Min pappa ligger på sjukhuset och har genomgått tre operationer varav den sista var så påfrestande för hans svaga hälsa att min mamma och jag fick säga hejdå till honom innan han rullades in och sedan vänta och se om han överlevde. Han gjorde det. Han klarade sej. Det är med ett lagom lugn som jag säger det även om man kan tro att jag kanske skulle hoppa och skutta av glädje för att han faktiskt fick fortsätta leva. Inom mej ställs frågan; var detta verkligen det bästa? Vilket liv har han nu när han fortsätter leva? Är det han som fortsätter leva eller är det hans kropp? Jag har den senaste tiden ställts inför många svåra existentiella frågor som jag försökt besvara inom mej. Vad är ett liv? När är "livslust" en fråga om en vilja att leva eller vilja att överleva? Jag har tänkt mycket på detta och när jag såg min pappa igår så brast ännu ett litet hopp om att han kan komma tillbaka till ett bra liv. Han ligger där på sjukhussängen och jämrar sej, han kan inte prata, han är stundvis vaken men glider snart in i dåsighet eller sömn igen. Jag tror dock att han kände igen min röst och jag smekte honom sakta över kinden och pannan och småpratade sakta om små vardagliga saker.
Lyssnade han eller var han i sin egen värld? Har han ont? Vad tänker han på? Är han orolig? Han hade vägrat att få i sej näringsdrycken de ville ge honom så jag tog pipmuggen och sa "pappa, du måste försöka få i dej något att dricka så öppna munnen lite så kommer det lite jordgubbsdryck här.." Sköterskan log lite när hon såg att jag fick i honom 3-4 munnar i alla fall.
Efter en stund gick jag. Jag hade inga krafter kvar att sitta där och jag behövde orka köra hem själv.
Idag skall bli en dag av lugn. Claes och jag hade halvt om halvt planerat att åka på en nostalgifestival i Vårgårda med gamla retroprylar, uppträdanden och kvällsfestande. Vi hade tänkt vara där på dagen och gå och insupa den gamla 50-tals känslan. Men när vi satt vid köksbordet igår kväll och småpratade så insåg vi båda att det skulle vara en dum idé och att det kommer fler tillfällen för sådant. Jag ville gärna orka/klara att åka för Claes skull. Och för min egen skull. Men vi tittade på varandra och visst vad beslutet måste bli. En lugn lördag. För min skull. Claes är orolig att jag går så långt över gränserna för vad min sjukdom tillåter att jag kommer bli permanent försämrad snart. Han är orolig. Jag är orolig. Just därför måste jag se till att börja införa allt lugn och all vila jag kan. Det är dags för det nu. Men inom mej brinner lusten att göra saker, haka på, besöka pappa, hjälpa mina barn etc etc. Jag vill ju! Det ligger som ett djupt behov inom mej att ställa upp och finnas till hands men det är dags att ändra på det behovet litegrann.
Det håller inte i längden. Det gör faktiskt inte det.

Idag skall jag alltså gå här och skrota och kanske löser jag melodikrysset tillsammans med Claes kl 10 eller så sätter jag mej och skapar ett kort eller något annat alster. Det enda jag behöver göra idag är att skriva det där brevet till min läkare som jag nämnde här ovan. Både Claes och jag har insett att efter den här långa perioden sista året kanske jag måste åka iväg och vila både kropp och själ. Det finns ett antroposofiskt ställe uppe i Järna som heter Vidarkliniken. Där har jag varit en gång för 3 år sedan men jag tror att jag måste be min läkare att skriva en remiss dit så jag har chans att få åka dit till hösten. Det är ett mycket annorlunda ställe med alternativa mediciner baserat på örter och ett helt annat tänkande. Antroposofiskt tänkande. Ingen tv, ingen radio, inga ljud, inga störande moment - bara lugn och ro. Att vara där ett par veckor är svårt men kanske är det enda möjligheten för att få sjukdomen att stanna upp och inte försämra mej? Vi tror det.
Jag skall skriva till min läkare och be om remiss så får vi se sedan hur jag gör.

Men just nu skall jag njuta av min lugna lördag och försöka tanka mej själv med all positiv energi som jag kan finna. Färg, form och pyssel är positiv energi. Kramar och mjuka pussar från Claes är positiv energi. En kopp té framför datorn är också positiv energi. Ett sms från en god vän är detsamma. Det finns massor av bra energi att ta för sej av eller låta komma till en - om man släpper in den.
Det skall jag göra idag.




Min hand i
pappas.
Värme!
Kärlek!
Omtanke!