Äventyr i Växjö

Dagarna springer iväg och jag har mer eller mindre glömt av att skriva. Det har varit fullt upp omkring mej och orden har inte varit tillgängliga. I min värld får man nämligen välja; göra saker med kroppen eller använda huvudet. Att göra både och samma dag funkar dåligt.

Sedan de sista orden här på min blogg har jag lyckats vända från att vara väldigt ledsen till att ge mej iväg på en liten resa. Jag satt som tidigare om veckorna enormt inmålad i mitt lilla hörn och har inte sett någon väg ut från det ynkliga, hemska stället. Jag har försökt tänka positivt, affirmera det som är bra (ja, så står det i alla böcker att man ska göra) och jag har vilat och tagit det lugnt. Kroppen har i viss mån varit ok - men mitt hjärta och själ har känt sej väldigt ledsna. I tisdags förra veckan förstod jag att min situation ser ut såhär....jag måste göra något. Jag kan inte gå hemma och vara ledsen hela dagarna. Inte kämpa mot gråt och tårar hela tiden.

Claes hade åkt till Växjö på jobb och skulle vara borta hela veckan och sova på ett Quality Hotel i centrala Växjö. Min väldigt goda vän Rebecca (Tizzel) som råkar bo i samma stad hade plötsligt 3 semesterdagar..... min hjärna kom fram till detta förslag: Jag åker iväg. Jag tar tåget till Växjö. Hälsar på Rebecca. Får träffa Claes och kanske kan bo på hans hotell så vi får lite tid tillsammans. Kunde det genomföras? Vem skulle ta barnen? Var det rimligt? Vad gick det för tåg och vad kostade det? Ville Rebecca ses? Jag tog reda på svaren på dessa frågor och sedan kvarstod sista frågan: Vågade jag åka ensam? Skulle jag klara mej ensam på tåget?

Jag tog mod till mej och bestämde mej att "ja, jag åker". Jag packade en lätt väska och åkte iväg på onsdagsmorgonen. Vid lunchtid mötte Rebecca mej vid stationen i Växjö och vi tog en lunch hemma hos henne och sen gick vi på stan en stund. Det var härligt väder och jag kände mej lätt i sinnet. Växjö var underbart och det kändes som att "komma ut i stora, vida världen". Min värld har länge bestått av mina trista väggar och jag behövde komma ut lite.

Jag klarade mej inte från skakningar men Rebecca tog det så bra och tillsammans fick vi det att fungera. Jag kände mej trygg och säker i hennes närvaro. På kvällen bjöd Rebecca på god mat hemma hos sej och Claes kom åkandes från jobbet. Det var härligt att ses igen och jag grät av lycka när han kom! Min älskade Claes...

Kvällen blev mysig och maten var suverän. Rebeccas tonåringar åt med oss och det var toppenkul! Vid halv tio tackade vi för oss och åkte till hotellet. Vi somnade gott senare på kvällen.

Dagen efter gick jag upp lika tidigt som Claes och vi åt frukost på hotellet och sedan skjutsade han mej hem till Reb. Hotellfrukostar är FANTASTISKA tycker jag och jag kunde inte motstå allt gott som bjöds. Jag visste att jag skulle må dåligt av frallan, wienerbrödet (ja, sånt gott hade de också) och varma koppen choklad men jag åt snabbt och sedan "betalade jag priset" för att få äta så gott. Skakning. Skit samma - gott var det! Hemma hos Reb smög jag in genom dörren (hon hade låst upp den) och jag hoppade ur mina kläder och kröp ner i Reb´s stora dubbelsäng och somnade om jämte henne. Hon hörde mej inte ens komma in och vi sov till strax efter 10. Härligt! Reb´s dotter gick till skolan som vanligt och där låg vi och drog oss....Vilken lyx!

Lite småprat på morgonen, en kopp té och sen åkte vi och solade solarium i en halvtimme. Jag tog det lugnt efter det och väntade in Claes som hämtade mej kl 13. Då var han klar med sitt jobb i Växjö och vi åkte tillsammans hemåt. Jag somnade i bilen! (käckt sällskap han fick i bilen minsann!!!)

Summasummarum: Det blev så BRA! Det blev toppen! Jag är väldigt trött efter "äventyret" men jag har med mej lite nytt, lite fräscha tankar, lite ny luft i kroppen och jag har sett annat än mina egna väggar. Jag är glad att jag åkte - det gjorde mej gott! Jag är dessutom ganska stolt att jag VÅGADE...för när man inte kan lita på sin kropp så blir världen och äventyren ganska begränsade och man vet inte vad man klarar eller vågar ge sej in på. Jag är glad att jag vågade!