Jag har ett stort......
berg framför mej. Det är stort och mäktigt och jag tittar uppåt. Jag står nere vid foten av det och tittar försiktigt uppåt och slås nästan till marken av höjden, den svåra terrängen, den makalösa lutningen och blåsten som tilltar...
Jag funderar en kort stund på hur jag ska lyckas ta mej upp dit idag? Vilka verktyg ska jag använda? Vilken kraft behövs? Vilka gudar ska jag åkalla så det går mej väl? Men med tårar som bränner så undrar jag mest av allt; hur ska jag orka ända dit upp?
Jag påbörjar klättringen med att sätta på mej ryggsäcken med alla bra verktyg. Jag använder det bästa verktyget först och jag klättrar sakta, sakta.
Jag tar ett steg i taget och andas tungt..... men efter en kort stund sätter jag mej ner för att vila . Det är lång väg kvar. Jag har bara börjat....
upplagd av Victoria | tisdag, april 14, 2009
2 kommentarer:
Jag kommer in här på morgonkvisten och erbjuder små, men välmenta, hjälpmedel till klättringen:
Två öron som kan lyssna
Två armar som kan krama
En hand som kan smeka över kinden
En liten skål med ord som kan peppa vid de allra svåraste passagerna
En portion hoppfullhet när din egen tryter
En kasse med tro, när din egen vacklar, på att nästa etapp kommer bli lättare
En vänskaplig livlina att hålla fast i - och som håller kvar dig - när det känns som att du ska falla över stupet!
Många kramar till min fina vän!
"En vänskaplig livlina att hålla fast i - och som håller kvar dig - när det känns som att du ska falla över stupet"
Tack Reb...tack för alla orden men mest av allt för de sista.
Kram V
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida