Kost, dåligt samvete och Ren Mat

Nu har jag gått och funderat många dagar. Kanske faktiskt i några veckor, om jag tänker efter. Jag har känt att jag velat skriva av mej mycket av mina tankar, funderingar, dagliga små händelser eller om ingenting alls. På Facebook är jag aktiv och det är där jag håller kontakten med mina vänner och kan få något slags utbyte av "social samvaro". Det saknar jag jättemycket eftersom jag går här ensam om dagarna och i värsta fall får ta till katterna att småprata med. Social samvaro och dela små kommentarer (bra och dåliga) med sina arbetskamrater eller chef är något vi alla behöver. Faktiskt. Man tänker nog inte på det när man jobbar - men när man är hemma jämt och har varit det i många år så känner man hur viktigt det är.
Skit samma med social samvaro nudå, det var ju inte alls så jag tänkte börja blogga. Eller...tänkte börja och tänkte börja...jag bloggar IDAG. Förra gången skrev jag så kaxigt att "nu är Fröken V back in business". Tjohejsan vad det gick bra då. Ehhhhhh...
Man ska aldrig lova för mycket eller ta på sej för mycket, det är bättre att ta det som det kommer och så blir det vad det blir.
Så säger vi nu. "Fröken V är här idag och det blir som det blir".

Som sagt; jag har en del on my mind och det är kanske sådant som jag egentligen inte behöver ha svar på - men jag behöver få skriva ned och säga att jag tänker på det. Att det finns inuti mitt huvud och att jag har önskningar och kanske lite dåligt samvete över saker eller lite hjärtevärk på grund av andra saker. Just det skulle jag vilja skriva om. Det är inget man tar upp i sin status på Facebook...näää, det är för liten ruta att skriva i för att ens kunna få ner en bråkdel av vad jag tänker på. Löjligt liten ruta.
Här är rutan stor. Här är plats för mej att skriva mycket. Om jag vill. Eller inte. :o)

Min sjukdom är det status quo med. Det betyder att den varken är bättre eller sämre. Det är bra uttryck, tycker jag. Status Quo. Dessutom en rätt cool popgrupp. Allt är som det är och inte mycket har ändrats vad det gäller Fröken V. Hon kämpar och hon tar varje dag som den kommer. Det har jag faktiskt blivit väldigt, väldigt duktig på! Det är bara ibland jag gör upp en plan för något särskilt som jag vill eller måste göra. Om det är jätteviktigt. Då följer jag min plan för att kunna genomföra det jag tänkte mej. Oftast förstås med hjälp av Claes (numera min äkta MAN) och han är min ständige backup. Tänk att kunna titulera sej truckreparatör, äkta man och BACKUP. Inga dåliga titlar det.
Jag har inte lika många. Hmmm.... Jag är fru, mamma och "konstnär" kan man kanske dra till med. Det låter fint. (även om jag bara pysslar kort och håller med scrapbooking å sånt) Konst är konst. Det kan vara i alla former har jag hört.
Konst kanske till och med kan vara att baka makalöst fina, smaskiga muffins med små rosa hjärtan på toppen? 

Mest av allt är jag nog mamma. Trots att min tonåring är 16 och min "unge son" har blivit 20. Himmel, han har ju vuxen nu. Jag kallar honom fortfarande för tonåring för i mitt hjärta är han liksom inte vuxen än. Blir ens barn någonsin "vuxna" när man känner efter med hjärtat? Jag tror inte det. Man ler nog mot dem och KÄNNER att de är "mina barn" hur gamla de än är. Tänk så roligt att känna och tänka så när lilla A och store K är 47 resp 50 år gamla. Hahahahaaa....

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på det här med alternativa behandlingsmetoder och kostens betydelse för människan. Många artiklar har jag läst via vänners länkar på Facebook och det är alarmerande artiklar om precis ALLT! Detta har gjort mej orolig, rädd och jag försöker finna lösningar på hur jag skall undvika att mina barn hamnar i dessa fäller och utsätts för allt som är "fel". Men hur jag än vrider och vänder på det så uppstår två stora problem: 1. Jag har inte orken att göra den helomvändning som skulle behövas. 2. Jag har inte två barn som är villiga att ändra på ett endaste skit.
Jag läste en artikel om hur skadligt det är med all EMR-strålning. (tror jag det hette). Electro Magnetic Radiation. Samma som i microvågsugnar fast nu har vi mobiler, surfplattor,wi-fi och gud vet vad som bara strålar RAKT igenom oss och de barnen i skolan som har tandställning får det banne mej ännu mer bara för att de har stål i munnen. Sitter man på ett kontor och har strålningskällan bakom sej fast på behörigt avstånd (finns ett gränsvärde för var den får sitta) så skiter sej alltihopa om man har ett stålskåp i rummet framför skrivbordet för då slår strålarna rakt emot skåpet och man får trippeldos av skiten. *suck* Ja, jag vet. Jag är ironisk men jag kan inte skriva på något annat vis för då kommer det för nära. Allt känns ju hopplöst när man läser en sådan artikel. Som om alla barn kommer få cancer och dö. Mänskligt liv på planeten kommer upphöra. Allt för strålningen vi utsätter oss för. Dessutom kommer ju min innersta känsla fram: Mina barn har mobiler som de använder jättemycket...får de tumörer nu då? De är utsatta för detta dagligen. Varför gör jag inget för att sätta dem i säkerhet?
Det är tungt för en mors hjärta ska jag be att få säga.....

Sen har jag under lång tid läst massor om kosten. Kostens betydelse. Ok. Det är en oroande bit eftersom här hemma äter vi husmanskost blandat med pizza emellanåt eller halvfabrikat vissa dagar. Husmanskosten är inte överrepresenterad. Tyvärr. Bönor, linser, råkost, broccoli eller ugnsstekta grönsaker är nästintill obefintligt. En sallad till maten är på sin höjd vad detta hushållet serverar. Jag brukar på skämt kalla detta för "Restaurang Svenljungavägen". Då skriver jag sms till sonen med orden: "Restaurang Svenljungavägen serverar idag ris, stekt kyckling samt en välsmakande brunsås. Välkommen!" Det gör jag för att sonen skall veta att här finns middag hemma när han kommer hem och han skall INTE lägga sina slantar på att äta ute och stanna i stan efter jobbet. Det gör han allt som oftast och han vill egentligen hellre äta hemma (gratis) istället för dyr ute-mat. Därför skriver jag små käcka sms om vad restaurangen serverar. I ärlighetens namn är det enkelt ris, kycklingfilé stekt i ugnen med lite krydda på och en ihopvispad brunsås endera från pås-sås eller om jag gör en egen. Enkel mat. Ingen broccoli. Inga linser.
Inga antioxidanter och säkerligen skittaskigt med vitaminer. Min son och dotter kommer att förtvina. Så tänker jag i mina sämsta stunder. Jag har ansvar för maten och borde kanske uppfostrat dem med råkost, smaka på olika saker, tvinga dem att äta lite av varje, pröva, ta med dem på indisk restaurang även om jag själv inte alls gillar indiskt, aldrig servera pizza, göra dem uppmärksamma på vad de skall säga "ja tack" till hemma hos andra samt förstås; godisförbud. Kakor: aldrig i livet.
Så borde jag ha gjort. Men grejen är att då skulle jag gjort det när de var ½ år gamla och börjat DÅ. Nu är det väldigt mycket för sent. Sonen som faktiskt tyckte om all slags mat när han var väldigt liten växte upp till att INTE gilla grönsaker, inte gilla potatismos men vanlig potatis, inte tycka att pannkakor är gott utan sylt och inte vilja pröva nya varianter av ingredienser. En liten kako-man som gillade mormors bullar. Lördagsgodis försökte jag hålla fast vid när de var små och de var en rejäl uppgift i sej att bara göra det....
Var skulle jag fått in linserna och broccolin????
Nu är det cocosfett som måste in i matlagningen också för det är nyttigt. Det är bra för massor av saker som jag inte riktigt minns just nu men säkert är det hjärtat, kärlen och gud vet vad. Det är en kost utan mjölk, mjöl och kolhydrater som är svaret på allt. Jag förstår så himla väl att det ÄR bra - jag vet och förstår det - men hur i himmelen ska jag kunna ändra mina halvt vuxna barns kost? Och hur i himmelen ska jag orka ta reda på allt och ändra kosten för mej och Claes?
Jag saknar kraften till det. Ändå vet jag att det finns de med mycket mindre kraft än mej som klarar detta. Galant. Hur går det till? Jag förstår ingenting och det gör mej orolig att vi äter totalt jävla fel och att jag finner lite lycka i sockerruset av två negerbollar en måndag.
Det är inte klokt. Jag är sockerberoende. Det har jag också läst om och vilket helvete det är och att det är precis lika starkt beroende som heroin.
Himmel. Mina barn lever egna liv och även om min 16-åring bara är 16 så är hon enormt "tonårsaktig" och vill inte ha inblandning av mej och min kunskap. Hon har egen kunskap - anser hon. Igår försov hon sej och jag hade ingen bil så till skolan kom hon inte. Det var första gången det hände faktiskt. Jag ringde till skolan och sjukskrev henne och hon hade mattepapper att jobba med hemma istället, sa hon. (fast det gjorde hon nog inte under dagen) Hon hade inte kunnat somna kvällen innan och därför blir man naturligtvis helt död på morgonen och inte klarar att ta sej upp på tisdagsmorgonen. Det var ju inte svårt att förstå.
Jag tappade konceptet och grälade på henne och sa med myndig röst: "Du är uppe för länge om kvällarna - långt in på nätterna - och anser det vara "normalt". Så verkar ALLA ungdomar göra idag. Ni tror inte att ni behöver någon sömn alls utan kan vara uppe och sitta vid datorn och få sms långt in på nätterna. Du borde vara RÄDD om dej och din kropp för den är inte en maskin. Ta en liten promenad idag, kom ut och få lite frisk luft i dina lungor och få lite dagsljus". Där kom responsen direkt:"Tycker du att jag är fet eller?"
Jag suckade och lugnade mej och sa: "Nääää kära du, om du hade lyssnat på vad jag sa så nämnde jag ingenting om fet eller tjock men jag nämnde att du behöver SYRE och LJUS". Det är viktigt - viktigare än du anar.

Jag stod på mej en lång stund och berättade kort (ville inte bli tjatig) om hur det var när jag var i hennes ålder, man hade ingen dator, ingen mobil och man stod inte i kontakt med alla HELA HELA tiden. Att min skalle fick tid att lugna sej på kvällarna för det enda jag kunde göra på mitt rum när det var sen kväll var i så fall att läsa. Tv hade jag inte på mitt rum. Hon tittade på mej som om jag var från en tidsålder som ingen hade hört talas om och suckade. Men hon sa inget...så kanske gick något av det in? Inte vet jag.
På helgerna spenderar ungdomar mycket tid inomhus. De spelar tv-spel, datorer, äter godis, har helt vansinnig tidsförskjutning med somna framåt gryning och sova under dagen. Nästan som vampyrer.
Jaaa....som vampyrer.
Min dotter är en vampyr. Hon äter som en sådan också. SKITMAT. Nästan hela tiden.

Där kommer då frågan: Vad i hela världen ska jag göra för att få henne att sluta äta så mycket socker? Röra på sej? Inte sitta inomhus hos pojkvännen så mycket? Välja linser och broccoli och inse att hennes artärer och hjärta kommer ramla ihop på henne om hon inte ändrar sin livsstil?
Jag försöker....men det går inte. Hon väljer bort mej och mina "bra förslag". Jag är rädd om mina ungar, precis så som alla mammor och pappor är rädda om sina barn. Vi vill dem så innerligt väl. Hur kan jag då sitta här och se på hur hon "förstör" sej själv och jag inte orkar vända någon trend här hemma och introducera välsmakande, BRA mat?? Jag blir rädd. Jätterädd ibland. Men försöker skjuta det ifrån mej... så som alla andra antagligen gör.
Det är oroande med all strålning, mat, socker, livsföring, knäppa sovtider, miljörisker etc etc. Jag vill mina barn så väl och jag vill att de skall leva länge och med kroppar och hjärnor som är starka och friska. Jag borde fattat detta från början och tvingat dem att avstå från socker, kört det "hårda läget" och inpräntat att "vi äter inte socker och skitmat - vi äter bara bra mat". Hade de köpt det temat? Jag vet inte. Det känns otroligt svårt att tro att vi hade kunnat köra ett helt eget race med kosten och att barnen hade kunnat följa detta när de var hemma hos kompisar och såg vad de åt. Om jag hade vant dem vid "hälsokosttänkande" hade sonen ätit pannkakor utan sylt då? Eller vänta...då hade vi ju för fasiken inte ens serverat pankisar. Det är ju både mjöl och mjölk i. Det enda rätta är ju äggen. Då hade vi ätit omelett! Japp, det är vad vi hade ätit. (försöker se detta framför mej med en trotsig son och liten ännu trotsigare dotter som äter omelett....hmm....)

Det som är grädden på moset är att min son, kring sin 18-årsdag, fick en bokstavsdiagnos. Han har en lättare variant och inget som gör livet omöjligt för honom på något sätt. Men han medicinerar med tabletter som gör att han får ett lugn i kroppen och kan slippa ha en miljard tankar i skallen samtidigt. Sedan han började med dem har hans liv vänt till det bättre och han är tacksam och känner förbättringen. Han är lycklig för att slippa må som han gjorde tidigare. Men medicinen är omtvistad förstås - liksom alla mediciner mot sådant. Ska vi verkligen trycka i våra barn piller?
Ja, det kan man fundera på.
Sedan ett tag tillbaka kommer det nu nya rön och artiklar: ta bort mjöl och mjölk ur kosten så blir barn med bokstavsdiagnoser lugna, "normala" och  behöver inte medicinera utan kan fungera utmärkt.
Jaha. Ok. Där fick modershjärtat ännu en stöt av bad conscience. Jag vet, sonen var 18, myndig och fick välja själv. Han ville medicinera. Pröva det. Men jag gav heller inga alternativ...kunde ju kanske läst på och gett honom valmöjligheten att pröva med kostens hjälp. Hade jag orkat det? Jag vet inte.
Att helt lägga om kosten i en familj förstår jag kräver en hel del innan man kommit in i den. Jag vet inte om jag är stark nog att klara det. Men känner förstås att jag BORDE ha gjort det. För sonens skull. För dotterns skull. För min skull. För Claes skull.
Men mest för barnens skull.

Jag är i tankarna överhopad med funderingar på cocosfett, "ingen-mjöl-och-mjölk", bort med socker och skitmat samt se upp med vad ALLA produkter innehåller. Akta sej för E 101, 314 och 798 (inte fasiken vet jag vilka nummer de har men de här lät farliga!!!!) och bannlysa allt som inte är "ren mat".
Ren mat.
Det får mej plötsligt att tänka på min ungdom...när jag var fast i ätstörningsträsket i 2½ år. Jag hade en lista på "ren mat" då. Jag minns en del av listan; tomat, gurka, knäckebröd, skinka, keso. Lite visste jag då om E798, cocosfett och LCHF.  Jag gjorde en egen lista på Ren Mat. Kanske är det så att alla år med helveteskänslor av att ständigt tänka på vad jag åt, det som gör att jag idag inte orkar tänka på det? Inte vill ha stenkoll för jag hade det från 15-37 års ålder. Jag är så glad att jag är fri från kostens bannlyshet, hårda krampaktiga tag om min hjärna och att ständigt tänka: "Vad får jag äta?"

Jag skulle kunna skriva spaltvis mer om detta för mina tankar är många. Detta är en liten del av dem och jag vänder dem av och an. Vad är rätt och vad är fel? Jag fortsätter min dag med en treo mot min huvudvärk (som säkert orsakas av att jag tar för många treo!), tar en kopp té med en HEL tsk socker i och en macka ljust bröd med ost på. Eller jag kanske ska ta knäcke i alla fall för det var väl på listan för Ren Mat? Jag tar knäcke.
Och så skall jag försöka få dottern att ta en knäckemacka ikväll också........