Islandströja, Afrikapaket och att inte bli missionär

Påskens sista dag - då skriver jag med lila. Det är min favoritfärg! Lila är så vackert, livfullt och gör mej glad. En gång i tiden, i min tidiga tonår, hade jag en fantastisk lila/vit islandströja i ulligt garn som mamma hade stickat till mej. Den var underbar och färgen var så härlig och det vackra fiskbensmönstret (heter det så, tro?) upptill var perfekt gjort.
Jag tror faktiskt inte att jag har kvar den tröjan. Om jag inte minns fel så gjorde jag mej av med den vid ett tillfälle för väldigt, väldigt länge sedan och jag tror jag gav den till insamling till barnhem i Vitryssland eller hur det var. Kanske sprang där en tonåring i något kyligt land i öst omkring i min vackra, lila tröja! Det hoppas jag!
En gång skickade jag en kartong med sommarkläder som jag hade vuxit ur till en tjej som jag hade som brevvän i Uganda. Mamma betalade säkert portot för den där lådan och säkert blev det dyrt. Men vännen i Uganda lämnade allt till en grannby där barnen blev överväldigade av de fina kläderna och allt kom till användning.
Tänk den där kjolen i regnbågens alla färger som jag hade på en skolavslutning i 4:an eller 5:an - den sprang nog någon mörk liten underbar flicka omkring där i Afrikas varma land. Det var en härlig känsla att ha skickat något till de som ville ha och behövde.
När jag var yngre ville jag jobba på barnhem i Indien eller Afrika. Hjälpa de ljuvliga små barnen och göra "nytta". Jag tänkte bli missionär ett tag för då visste jag att man fick åka och hjälpa till överallt. Problemet kom när min mycket intelligenta och smarta bästa vän; Anna, berättade för mej vad det innebär att vara missionär och att man först och främst skall vara kristen.
Då föll planen. Kristen i den bemärkelsen har jag aldrig varit och aldrig blivit så jag blev heller aldrig missionär.
Så var det med det.

Egentligen hade jag tänkt berätta att solen lyser så skönt och varmt och att min kropp blir så mjuk och följsam när värmen kommer. Jag hade tänkt berätta om min dag igår som blev så bra och hur jag kunde vara med hela dagen. Jag hade också tänkt att berätta att jag jobbar lite på en solbränna just nu och gjorde grundkurs A igår. Idag går jag på kurs B. Men .... inget av detta blev så mycket skrivet om när jag plötsligt halkade in på färgen lila och det ena gav det andra.
Det är nog det som kallas att "blogga". Man låter helt sonika tankarna få vandra fritt och skriver det som dyker upp. Islandströjor i lila och vitt samt paket till Uganda på 80-talet och drömmen om att bli missionär.
Jisses. Jag är ombytlig. Annat kan man inte säga.
Over and out - kurs B i solbränna börjar snart!
:o)

Jag saknar dej, pappa

Till min pappa....

Jag är ledsen att vi tog fel beslut idag och gick in till dej på ditt boende och hälsade på dej. Vi visste ju bättre och hade planerat att bara lämna de viktiga papprena till personalen. Vi hade inte tänkt hälsa på dej riktigt än utan låta ditt förvirrade sinne vara och särskilt nu när du dessutom har en urinvägsinfektion.

Jag är ledsen att Claes och jag valde fel när personalen erbjöd oss att gå in en kort stund. Även om stunden blev kort så gjorde den dej så förvirrad, jag blev så långt in i själen ledsen av det du sa och trött av att försöka möjliggöra en förklaring till dina förvirrade tankar. När vi gick mådde du inte så bra - kanske hade du sluppit de värsta, hemska tankarna om vi aldrig kommit. För det är så att vi triggar det svåra inom dej och din förvirring blir värre, särskilt när det gäller om familjen, ert hus som skall säljas och den ständiga frågan om varför du inte får åka hem.

Jag önskar att vi inte hade hälsat på idag utan nöjt oss med att veta det vi redan visste; att du var på bättringsvägen och att jag hade pratat med dej en kort stund på telefon tidigare på dagen. Det hade räckt så. Jag borde ha vetat bättre. Både mamma och jag skall inte hälsa på dej just nu för du mår inte bra av det. Alla ser det och du har bara varit i 5 dagar på ditt nya boende och i ditt nya, fina rum. Förlåt att vi gjorde allt svårare för dej.

Jag är ledsen över att du kallar mamma så fula ord och att du tror att hon har andra karlar hemma. Att du uttrycker vrede över saker och händelser som inte är sanna och att du inte har ett uns av sjukdomsinsikt. Jag hade lust att skrika åt dej "men fattar du inte att du inte kan klippa gräset varesej här utanför på gräsplätten eller den stora gräsmattan hemma för du kan knappt gå utan rollator ju". Men det skrek jag förstås inte. Du hade ju ändå inte förstått.

Jag är ledsen på dej för att du inte visste vem jag var idag. Trodde du att jag var din syster nu igen? Minns du inte att jag är din dotter Victoria? Ser du inte att det är jag? Du varken visste vem jag var eller vad jag hette. Det gjorde ont i hjärtat. Jag såg dina konstiga blickar idag som var endera aggressiva, förvånade, stela eller förvirrade och jag förstod inte en enda av dem. Vad rörde sej i din hjärna?

Var är min pappa med den mjuka blickan? Finns han där inuti någonstans?

Jag har så ont i min kropp idag, pappa. Kan du inte blåsa bort det onda och hålla mej i din stora famn som du alltid gjorde innan? Jag är så utmattad att jag knappt orkar stå upp, pappa. Jag vill bli frisk igen, pappa och få vara med i Livet till 100% igen som förr. Jag önskar du kunde ta bort allt det sjuka i mej och trolla mej frisk.

Jag saknar dej, pappa.....

Fem färggranna ägg

På mitt köksbord står det fem vackra små påskägg i glas. De är ungefär 4 cm höga och lite ojänt ovala och trinda samt är tillplattade i botten så de kan stå upp. De är färgade som såna där fina glaskulor (puttekulor) som har färger som liksom hällts i kulan. Jag tror det kallas "marmorerat". Varje ägg har sin egen färg och endast en färg i varje ägg. Ett ägg är solgult och håller man upp det mot ljuset så ser man nästan rakt igenom det. Det är härligt gult!

Det andra ägget är ljusblått och mycket mer marmorerat än det gula. Det är så vackert blått... som sommarhimlen!

Det tredje ägget är orange och drar alltid till sej mitt öga. Orange är egentligen inte en färg jag har som favorit men ändå dras jag till just den färgen rätt så ofta. Det ägget är intensivt orange och man kan inte se igenom det. Det fjärde ägget är ljusgrönt. Precis sådär ljusgrönt som de allra första bladen på träden är om våren. Det har små prickar inuti av lite mer grönt och det påminner så om vår och sommar.

Sista ägget är lite annorlunda än de andra. Det är rött men skiftar i röd/guld om man håller upp det mot ljuset. De andra äggen skiftar inte i någon annan färg, det är bara detta röda som gör. Det har en fantastisk lyster och "passar inte riktigt" in men är ett härligt inslag i den annars så sedesamma ägg-gruppen. :o)

Dessa vackra ägg står alltså på mitt köksbord. Där lyser morgonsolen på dem och jag satte mej där för en stund sedan med min kopp té. Jag vände och vred på de små äggen. Jag tittade på dem. Höll upp något mot ljuset. Där satt jag och kände hur svårt dagen har börjat och hur svårt det är att stå på mina ben, vilken ovilja det finns i min kropp att ens fungera och hur jag måste få tag i en rejäl dos med "vilja" för att klara mej idag. Jag övervägde att gå tillbaka till sängen. Övervägde länge att inte ens försöka idag men mindes Kay Pollacks ord "du väljer själv hur dagen ska bli". Jag tänkte på det en stund.

Jämte de vackra fem äggen stod nämligen - i min fantasi - ett stort, fult, skrovligt svart påskägg. Det var så mycket större än de fem små så det hade övertaget. I mina tankar såg jag det och det var mot det ägget jag drogs. Det besvärliga, fula, ledsna, jobbiga och trista. Man såg att inget gott kommer ur ett sådant ägg.

I mina funderingar ploppade det upp en fråga: "Vilket väljer du?" Jag satt länge och funderade. Orkade jag finna en "vilja" idag? Kunde jag klara att vända dagen även om min kropp motarbetar mej så till den milda grad?

Jag ville tro det. Jag hade lust att kasta bort det stora, fula, svarta ägget...kasta det dit pepparn växer och inte låta det få ta mej. Jag tittade länge på de färggranna fem små äggen och kände att jag måste försöka finna glädje och färg idag. Hur svårt det än må vara.

Här är mina vackra ägg...ta gärna lite färg och kraft från dem om du behöver....

Påskpyssel

Här är några påskkort som jag hållt med under veckan som gått. Jag glömmer alltid att fota det jag gör och rätt som det är så har jag redan lagt alstret i ett kuvert och adresserat och då är det ju för sent!!

Men dessa hann jag fota innan de åkte ner i kuvert och skickades till goda vänner som jag ville önska en Glad Påsk! Jag har använt mej av Magnolia-stämplar och deras söta lilla Tilda. Jag har inte dessa stämplar själv utan har köpt dem uppstämplade på Tradera och köpt enbart påskmotiv. De är söta men jag blir fort trött på Magnolias stämplar så därför har jag ingen lust att köpa egna. Det här sättet är mycket skojigare! De är färglagda med distresser och jag har dekorerat korten med allehanda olika papper, blommor, bling och halvpärlor. Jag är så förtjust i när det glittrar lite vackert på något speciellt ställe (se de gula blommorna i flickans famn) och där strök jag på ordentligt med Stickles (glitterlim). Jag har även använt både lila och rosa Stickles till olika delar på Tilda.

Jag önskar alla där ute i vida världen en GLAD PÅSK och hoppas att vi får massor av sol och värme så vi kan dra fram våra baden baden-stolar och njuta och koppla av. Det skall jag göra!

Må så gott! Take care... <3

Tankar kring tussilago och en slutstation

Alla tittar ut på solen som lyser idag och de små vitsipporna och tussilago som tittar upp. Alla är förundrade över våren som äntligen kommit. Det är förstås även jag. Jag såg de små blommorna vid vägkanten från bilfönstret och pekade på dem och sa till pappa som satt på passagerarsidan: "Ser du tussilagona som kommit i backen där?" Han såg dem och sa: "ja, och vitsippor hade också kommit några stycken". Pappa tycker om blommor. Jag tänkte för mej själv "hur många gånger kommer han att åka bil en längre sträcka och se blommorna i backen från bilfönstret?" Kanske aldrig mer. Kanske någon enstaka gång. Lever han nästa vår? Frågorna är många men jag brydde mej inte om att fundera på svaren. Jag hade sikte på ett bergfast fokus idag på att enbart klara av att ta pappa till hans permanenta demensboende och hålla mamma intakt. Två äldre människor som behövde min hjälp och mitt stöd på två helt olika vis. Mina föräldrar. Jag småpratade i bilen medan vi åkte och höll samtalsämnena så enkla som möjligt. Pappa hänger inte med annars. En dement människa har svårt att få ihop bakåt i tiden. De är här och nu. Det som händer här och nu och allra helst om man pratar om folk som inte för några minnen med sej - då är det lättare. Jag babblade på om att Kevin skulle operera bort sin visdomstand idag. Pappa pratade mest gallimatias och fullkomligt osammanhängande. Han började plötsligt greja och försöka ta av sej bätet. Mamma i baksätet blev nervös. Jag blev ännu mer nervös, men sa lugnt "låt du bältet sitta på för det måste man ha på sej i trafiken du vet". Han lyssnade inte. Grejade bara ännu mer med sina ben, tryckte på knappen så fönstret vevades ner och jag höll ett vakande öga på om han månne tänkte ta tag i öppningshandtaget. Vad kunde han vara kapabel till? Jag visste inte. Efter en stund lugnade han sej och somnade. Han satt upp och somnade. Så trött kan man bli när man är 78 år och dement. Nu har det gått flera timmar sedan bilfärden ut till boendet. Mycket har hunnit hända, mycket har krävts av både mej och mamma. Mycket har krävts av pappa. Klockan är kvart över två och jag hoppas pappa fortfarande sover i sitt nya rum på boendet. Jag hoppas han finner ro och jag hoppas att han inte känner sej orolig. Jag får höra att jag är så stark och gör detta så bra och duktigt. Men gör jag det av duktighet? Gör jag det för att bevisa något för mej själv eller någon annan? Nej, jag tror inte det. Jag gör det för att jag måste. För att om jag inte tar rollen som "ledare" så blir det Inferno & Kaos och det orkar jag inte med. Känslomässig kaos där saker "bara händer" orkar jag inte. Att vara fokuserad, tänka efter vad som blir bäst och gå in för en uppgift; det klarar jag. Det må ta av krafterna men om man får välja så valde jag alltså det. I många lägen är den allra närmast anhörige till en dement människa (make/maka) inte den som skall ta besluten för de besluten är grundade på ledsenhet, obetänksamhet och en känsla av dåligt samvete och skuld. Just därför blir de besluten inte de rätta. Jag känner inget dåligt samvete, ingen skuld och ingen obetänksamhet så därför tog jag rollen som "ledare". Pappa som alltid varit vår familjs "ledare" kan inte längre vara det. Jag blev tvungen att ta över. En del säger "gör inte för mycket, du orkar inte. Du måste ta hand om dej själv". Det är en god tanke. Men att ha ett känslomässigt inferno och kaos av att inte veta vad en dement pappa kan ta sej till om han blir kvar i hemmiljön - det är värre än något annat. Tro mej. Idag har pappa nått sin slutstation. Det låter inte klokt att säga så men det är en jättefin "station" med värme, trevlig och snäll personal och ett rum/lägenhet som är bara hans där solen strålar in genom fyra stora, vackra fönster. Han får hjälp där och där ska han vara och försöka ha det så gott han kan. Boendet är hans slutstation men det är i positiva ordalag. Mamma skall snart till sin nya lägenhet när huset är sålt och börja på ett litet, försiktigt nytt kapitel i sitt liv. Hon vill inte vända blad...hon håller tag i bladet för allt hon är värd...men det vänds obönhörligen ändå. Hon kommer finna ro. I sinom tid. Jag vill luta mej tillbaka idag. Samla nya krafter likt en idog liten ekorre. Hela mej själv efter allt fokus, bestämdhet och beslutsamhet idag. Jag har gjort mer idag än någon kan begära av en människa och visst kan jag säga att "jag gjorde ju det för pappas skull". Men sanningen är att jag gjorde det för min egen skull. Att ha en dement förälder på hemmaplan är som att spela rysk roulette. Man fasar för vad som kommer härnäst. Nu är rouletten över. Pappa är i säkerhet. Jag är säker. Mamma får försöka finna säkerhet. Jag skall krypa in i Claes varma famn när han kommer hem, lätta på de tårar som kanske måste få trilla och känna hans kärleksfulla armar och hjärta omfamna mej. Jag skall känna hans värme och vara tacksam över att vi ännu är unga och har så mycket bra omkring oss. Jag skall finna ro och vila i känslan över att inte behöva vara "ledare" längre. Allt är bra. Allt blir bra. Allt är ok och allt är som det ska. I morse fick jag ord från en mycket, mycket god vän. Ord som jag har haft med sej hela dagen och som jag tänker rista in om och om igen i hela mitt hjärta: "Jag stannar inte vid det svåra". Hon ingjöt mod i mej innan min uppgift för dagen tog sin början och jag känner att just dessa orden är exakt vad jag behöver. Att inte stanna vid det som är svårt. Att inte fastna där utan gå vidare framåt mot nya dagar och nya mål. Jag beundrar min vän så mycket och för allt hon lär mej. Tack Annelie. Nu tar jag resten av denna soliga dag som den kommer och gör det bästa jag kan av den. Jag hoppas min pappa gör detsamma. Jag hoppas min mamma gör detsamma.

Älskade Tess...

.....jag saknar dej så. Jag saknar dej så oändligt och kunde jag så skulle jag ta fram en lång stege till himlen och gå dit och hämta dej igen. Jag skulle gå långt på stegen..steg för steg...och lyfta ner dej så varsamt och ta hem dej igen. Hem hit där du hör hemma.

Mitt hjärta är så ensamt utan dej och en bit av kärlek, värme och känslan av att vara behövd har lämnat mej.

Du gav mej allt det vackraste av dej själv varenda dag. Regn eller solsken och du var glad, lycklig, nöjd och utstrålade så mycket av det jag behöver varje dag; styrka och ro. En själ fylld till bristningsgränsen av harmoni och du delade så villigt med dej av denna harmoni. Du skänkte välvilligt all din kärlek och harmoni till mej. Till oss alla här hemma.

Det vi gav dej i gengäld var allt du behövde; kärlek, kärlek, kärlek, kärlek och massa omtanke. Du har lärt mej att vila. Du har lärt mej att varje stund innehåller något men att dagarna består av växlingar mellan aktivitet och vila.

Det är ovärderliga kunskaper och endast du kunde ge mej det. Tack älskade, älskade lilla Du för alla gånger du sovit jämte mej på fleecefilten. Så nära vi varit. Så mysigt vi har haft det. Så skönt du har rullat ihop dej i mitt bolltäckte och sovit eller när du funnit din lilla favoritplats mellan Claes och mina kuddar. Så gärna du velat vara nära oss. Trygghet. Du har gett trygghet till oss alla. Vi gav dej och du gav tillbaka.

Älskade lilla Du..jag saknar dej så. Jag är så ledsen att jag inte kunde beskydda dej och skydda dej från den elaka vägen. En alldeles egen liten Ängel hade vi i dej och du var en del av det starka band som fanns mellan Claes och mej. Du blev vår lilla baby och varenda, varenda dag pratade vi om dej, pratade med dej, skojade om dej, skrattade tillsammans när du gjorde något tokigt och kände hur starkt vi älskade dej. Både Claes och jag. Aldrig har jag väl sett honom så blödig och varsamt omhändertagande som med dej. Vi älskade dej så. Vi älskar dej så. Det är fantastiskt att ha fått känna hur du väckte det allra mjukaste inom oss båda och hur väl vi ville dej.

Lilla älskade Tess...kunde jag så skulle jag ta fram den allra längsta stegen jag kunde finna och klättra upp och hämta tillbaka dej. Varsamt skulle jag ta dej i min famn, krama om dej igen och så skulle vi gå och vila ihop än en gång...

Dyrt. Så förbannat dyrt.

Så tog ME:n mej igen. Det allra bästa av mej. Det är konstigt; trots att jag levt med min sjukdom i snart 4 år så är det så oerhört svårt att lära om, tänka om och göra på andra sätt än man tidigare alltid gjort. Jag börjar inse att jag kanske aldrig lär mej att kunna utnyttja den lilla kraft jag har på exakt rätt sätt utan helt enkelt får göra så gott jag kan. Det kanske är så och måste vara så eftersom man nog inte kan vara så strukturerad att man alltid, alltid väljer rätt. Ibland gör man ju fel och man är inte mer än människa .... men mitt pris att betala för dumhet blir så högt. När jag väl står där inför "betalningen" så ångrar jag mej alltid lite. Kanske försöker jag ibland att se de positiva jag fick - men när priset ändå ska betalas så är det svårt att minnas vad det är jag betalar för. Nu betalar jag för helgen. För lördagen som jag fick orka så mycket. Jag överskred alla mina gränser och idag orkar jag inte. Jag orkar inte tänka och allt jag tänker blir fel. Orden fattas mej och jag minns inte riktigt vad saker heter. Jag sitter som ett fån och letar efter ord... Claes får ge mej en B12- injektion ikväll så får vi se om dimman i skallen lättar lite. Claes kommer strax hem från jobbet. Jag har varit dum nog och inte sovit eller vilat en endaste liten stund idag och nu sitter jag här med en värkande kropp som skriker: Lägg dej ner. GENAST. Jag kommer inte orka hålla mej upprätt mer än max 10 minuter till och sedan kommer kroppen stänga av och bli innehållslös och kraftlös. Jag vill inte att Claes ska behöva komma hem och börja med att ta hand om mej. Jag måste gå mot sängen redan nu innan systemet stänger ner. Men jag VILL INTE. Allt inom mej skriker: JAG VILL INTE. Amanda ska ju till scouterna klockan sex. Har hon skjuts dit idag? När kommer Kevin hem? Har han ätit? I skallen rör sej en massa tankar som är svåra att släppa men jag vet att jag måste. Jag måste gå och lägga mej nu. Stänga dörren och låta världen ta sej framåt utan mej ett par timmar. Jag vaknar säkert lagom till åtta-tiden. Det är för jävligt. För jävla tråkigt. Jag avskyr ME och jag avskyr att behöva vara så här utmattad. Jag vill inte ha det såhär. Nu går jag....

Lördags-svammel

Jag hade ju verkligen gjort mej till och lagt upp bilder och länkar till höger och vänster till bloggar där man kunde vinna "blogg-godis". Men tror ni att jag vann något? Nänä. Inte en endaste liten blomma inte. Det är förstås massor med pysselmänniskor där ute i cybervärlden som vill vinna vackra saker att pyssla med och som jag sagt tidigare; Gratis är Gott, så det var kanske inte så stor chans att vinna. När jag tänker efter var det nog bara en väldigt liten chans. Men..inga sura miner på Fröken V för det. Jag har vackra saker så det räcker så det är ingen idé att hänga läpp. Det är ett skojigt uttryck, tycker jag. Att "hänga läpp". Det finns en massa skojiga uttryck som är väldigt bra och som beskriver situationer eller känslor. Ikväll hänger jag alltså inte läpp. :o) Det är lördagskväll och min ena tonåring är nog med kompisar i stan eller sitter hemma hos någon och spelar X-box medan den andra sover över hos en kompis och har filmkväll. Här är alltså BF ikväll. BarnFritt. Det är skönt och något som börjar hända allt mer ofta. Mina ungar börjar bli så stora nu att en kväll utan dem inte är något som händer endaste ett par gånger om året. Kalla det lyx, kalla det "skönt" - jag kallar det både och. Det är himla mysigt när de är hemma och vi kan äta kvällsmat ihop en veckodag men ibland är det vansinnigt skönt med en lördagskväll som blir "barnfri". Här är lugnt och skönt och jag tar tillvara lugnet. Idag hade vi besök av våra goda vänner och deras lilla 5 månaders flickbaby. Det var UNDERBART roligt och jag är överlycklig över att jag orkade vara med, orkade prata, orkade vara MEJ SJÄLV till 100%, orkade hålla och bära den lilla en lång stund, orkade fika och sitta med vid köksbordet. Det är underbara vänner och Claes tyckte det var precis lika roligt som jag! Vi har inte haft vänner på besök på väldigt, väldigt länge så det här var TOPPEN! Det här kommer jag leva läääänge på! Imorgon måste det dock bli lite mer vila än vanligt för att ta igen krafter som jag spenderat idag. Men det är ok - jag betalar priset. Det är ok. Nu ska jag göra mej en kopp té och njuta lite mer av lördagskvällen och vara väldigt nöjd och glad för allt bra jag har. Min älskade Claes. Mina älskade ungar. Mina ljuvliga katter och alla underbara vänner. Jag har det bra! Over and out! <3