Min motor, min kärna, min drivkraft

Idag vet jag inte hur jag skall hålla samman. Hålla ihop kropp och själ till en enhet. Båda stretar åt olika håll och mest av allt känner jag för att ställa mej på hustaket och skrika ut min ledsenhet och frustration. Idag är jag inte arg eller frustrerad på min sjukdom. Den är som den är och den kan jag inte göra så mycket åt.
Men att mitt hjärta måste vara ledset och bedrövat är något jag försöker göra något åt - men inte kommer någon vart med. Jag vill skrika "se mej". När man går i sin ensamhet varje dag av veckans fem arbetsdagar och får en liten stund närhet av familjen på kvällen så blir man till slut lite "närhetstörstande" och ensamheten börjar krypa sej på. Till slut är man även ensam trots att familjen är hemma. Det är en märklig känsla och situation. Att känna sej ensam när man inte egentligen inte alls är det.
Jag har försökt förklara min ensamhet och min närhetshunger, men det kanske är för svårt att förstå eller för besvärligt att göra något åt. Vintern tar hårt på alla, verkar det som, och nu såhär i mitten av februari verkar alla lite trötta, hängiga, förkylningar avlöser varandra och inget verkar kännas riktigt roligt.
Jag är rädd för min sjukdom, visst är jag det. Den kan ta mer ifrån mej och den kan bestämma sej för att göra mej ännu sämre än vad jag redan är. Men just nu är det inte vad jag är mest rädd för. Min kropp må vara skruttig, det är en sak. Men börjar mitt hjärta bli skruttigt, trött, innehållslöst och ensamt - det är då jag blir rädd. På riktigt. För jag har insett att genom alla dagar och år med min sjukdom och även åren utan sjukdom så är det mitt hjärta och min själ som är hela motorn i mej. Det är drivkraften och det är kärnan i hela mej.
Utan min motor kan jag inte fungera. Min kropp är ju bara delarna av "maskinen" och delarna är lite rostiga och fungerar dåligt men med hjälp av en bra motor som är stark och välservad så tar sej ju maskinen fram ändå. Allt hänger på motorn, på kärnan, på mitt innersta.
Idag är motorn still. Den har stannat. Hjärtat tickar på som det ska, javisst, men bensinen är slut så jag orkar inte ta mej fram eller använda hjärtat och själen till att hålla uppe hela mej. Min drivkraft. Allt det som är JAG.
Det här är inte bra och det är det som skrämmer mej mer än något annat. Jag har gått på lågvarv länge nu men nu sätter ensamhetskänslan in och jag försöker febrilt få upp ögonen på den som måste se mej. Som måste hjälpa till att göra en förändring.
Jag väntar. Jag försöker stå ut. Jag ser tiden an och förbannar vintern som tar det bästa av oss alla.

Jag låter mej själv få gråta idag. Läcka lite olja, läcka lite bensin. Skit samma. Ibland är helt enkelt maskinen inte gjord för att fungera och kanske är det en sådan tid just nu. Jag har bestämt mej för att vänta och se om det vänder. Det kanske vänder framåt mars? Eller kanske i nästa vecka?
I mitt stilla sinne försöker jag få klarhet i om jag måste göra något för att få förändringen att komma......... vad kan jag göra? Vad skall jag göra?

Vingar av olika sorter och på olika sätt...

Idag vet jag bara en sak; det blir som det blir. Så även med mina ord idag. Jag vet inte om jag kan skriva utifrån en enda tanke eller idé.....det känner mer som om det kommer bli en gryta av allt & inget. En gryta full med ord där somligt är bra och somligt är ganska onödigt.
Trots min lilla begränsade värld så händer det en hel del. Det kan man knappt tro när man förstår att jag lever ett ganska isolerat liv med besök av vänner bara ibland när kraften finns och några större helgaktiviteter är helt uteslutet. Men trots det så händer det saker som får mej att tänka....reagera....fundera.....och ta nya beslut och få nya idéer. Hade jag levt helt ensam med enbart katterna så hade det nog banne mej inte hänt särskilt mycket, det vill jag lova.
Det är väl just kring mina barn som det händer lite och att jag har Claes som får mej att känna, vara, älska, gråta, tänka och tycka. När man älskar någon så ingår ju allt det i paketet, så att säga. Det är ett fint paket. Väldigt fint. Jag tycker mycket om att göra just det jag skrev ovan; tänka, känna, älska och vara. Mina barn som nu är på väg mot vuxenlivet har börjat veckla ut sina egna vingar och de gör det i helt olika takt. Den ena, 16 år, vecklar ut dem med kraft, vilja och med försiktigt mod. Hon vecklar långsamt ut en efter en och vet att hon vill veckla ut sina vackra, bärande vingar. Jag vet alldeles klart och tydligt att hennes vingar kommer bli starka och bra och de kommer skimra av regnbågens alla färger just därför att hela hon består av ett spektrum av färger och känslor. Mest det sistnämnda. Jag är stolt över hur hon passerar den svåra övergången i tonåren att våga veckla ut de vingar man måste se till att få. Jag hjälper henne så gott jag förmår och får, under vägens gång. För det mesta vill hon göra jobbet själv....

Så är det 20-åringen med behov av lite extra stöd. Han som påbörjade sitt utvecklande av sina vingar för länge sedan. Väldigt länge sedan. Han vecklar ut den ena i försiktig takt och den ena står nu klar och vacker att använda. Men man kan inte flyga med enbart en vinge...det går ju inte....han håller som bäst på med sin andra vinge och den tar lite tid för den fastnar emellanåt. Men han har enorm styrka och viljekraft och kommer därför kunna slutföra sin vinge på precis det sätt som det var menat. Men det tar lite tid och han behöver min hjälp med att visa hur man vecklar ut den. Han kan egentligen själv - men behöver stöd i att läsa ritningen till hur den skall vecklas ut. Jag hjälper honom mer än gärna och vet att när jag väl gjort det och vi tillsammans kommit fram till hur vingen skall vara - då är han redo att helt flyga själv.

Jag tror att alla barn/tonåringar har sitt eget sätt att veckla ut sina vackra vingar och inget sätt är rätt eller fel. En del går det snabbt för och de gör det målmedvetet och en del behöver helt enkelt mer tid på sej. Det finns inga regler och inget rätt eller fel - det enda som räknas är ju att man lyckats veckla ut just sina vingar på rätt sätt.
Jag undrar hur mina vingar ser ut...hmmm...de känns rätt så skrala om man skall se till min fysik men ser man till styrkan inombords så har jag ett par rejäla vingar av titan som inte går av för hackor och de bär mej vartän jag ska och vill. Åt vilket håll som helst håller de mej flygande och jag kan alltid lita på att de bär mej. De fick vecklas ut under ganska lång tid, vill jag lova. Mina var nog faktiskt inte helt klara förrän efter 30-årsstrecket. Det är inte klokt när jag tänker så, men sant är det. Jag hade bitar av andras vingar som bar mej men när de försvann så tappade jag farten för mina vingar var ju inte intakta längre eftersom bitar fattades. Jag fick bygga mej nya bitar och de bitar man bygger senare i livet blir enormt hållbara. Det är något jag alldeles säkert vet. Det är då man får tillgång till materialet titan. Det allra bäst hållbara.
Kanske byggs de första vingarna i tonåren av något bra material men som kanske inte är helt beständigt?? Kanske är det så att vissa delar av ens vingar måste brytas av, av olika orsaker och därmed ersättas av något nytt man bygger ihop dem med. Kanske är det så att man får tillgång till nya, starkare material ju äldre man blir och vingarna blir därför mer stabila och hållbara? Kanske. Kanske.

Idag har jag en stark önskan om att mina vingar skall bära mej till att orka gå på tjejträff ikväll. Mina fyra vänner och jag träffas någon eller några gånger om året bara för att hålla kontakten. Vi har växt upp tillsammans och alla är vi olika men bär på många, många minnen som vi ala delar. Det är så härligt! Men jag är dålig idag. Kroppen är så skör, så skör så jag tror inte ens att jag klarar av resan dit - än mindre vara med och prata, äta, skratta och lyssna. Det går inte. Jag förstår det så väl men ändå hoppas jag på något litet mirakel som kan göra att extra kraft kommer som en skänk från ovan och jag kan åka dit kl 18 ikväll. Jag skall håla utkik genom fönstret och se om något verkar fall ner från himlen! Kanske kommer det ett kraftpaket adresserad till mej!
:o)

Eller så kanske det kommer ett par extra kraft-vingar med posten idag! Man kan aldrig så noga veta..........