Jag skriker och jävlas idag

Idag skiter jag i vad man får och inte får. Vad som är bäst att göra och vad som är bäst för mej och hälsan, kroppen och knoppen. Jag skiter faktiskt i det. Jag gör det jag inte ska göra. Jag skiter i alla morgonpeppningskort (har inte ens dragit ett idag) och skiter i att vara positiv. Nu gör jag det. Den som inte vill läsa, inte veta och inte se detta ska lägga av att läsa nu. Gör nåt bättre. Gå och ta en kopp kaffe. Eller nåt.

I min ensamhet skriker jag ut från djupet av min själ och från tårarna i högen i hjärtat:

JAG VILL INTE HA DETTA HELVETE MER.
JAG ORKAR INTE MER.
JAG FINNER INGEN STYRKA I MEJ ATT HANTERA DETTA.
HJÄLP MEJ NÅGON. NÅGON MÅSTE VÄL HA NÅT SOM FÅR ME:N ATT GÅ BORT?
JAG VILL INTE ATT CLAES ÄR BORTA HELA VECKORNA.
JAG KLARAR MEJ HJÄLPLIGT MEN MIN SJÄL VITTRAR SÖNDER.
JAG TITTAR UT GENOM FÖNSTRET OCH SKRIKER TILL ALLA DÄR UTE: JAG VILL VARA MED. JAG VILL FÖR HELVETE VARA MED I LIVET!
JAG ORKAR INTE HA DETTA MER.
JAG KÄMPAR VARJE DAG MED SMÅSAKER SOM ALLA ANDRA GÖR I RASK TAKT.
JAG ÄR AVUNDSJUK PÅ DE SOM KAN ÅKA BUSS, JOBBA OCH ÅKA PÅ FÖRÄLDRAMÖTE.

JAG SKRIKER FRÅN HELA MIN SJÄL:

JAG VILL INTE MER.
JAG ÄR TRÖTT PÅ DET HÄR.





Jag har så svårt att acceptera att jag är sjuk och att jag måste lägga upp mitt liv på att annat sätt. En del säger att man inte ska acceptera sjukdomen och de försöker kalla situationen något annat. Det är bara att skyla över skiten och inte vilja inse fakta. Att inte våga tro på vad läkarna säger. Jag har en diagnos. Jag är inte lat, inte fullständigt knäpp, jag är inte psykiskt labil och hittar på saker och jag är inte arbetsskygg. Jag vet att det är fullständigt onödigt att plåga sej med orden men jag skiter i det. Jag är sjuk. Så är det ju. Jag vill bli bemött som om jag vore frisk...visst fan vill jag det. Men när kroppen slår ifrån och jag behöver hjälp: behandla mej och bemöt mej i min sjukdom. Annars orkar jag inte. Jag vet att man ska vara positiv och hej och hå...men vem fan orkar vara det varje dag? Vem orkar ens försöka varenda dag? Ibland blir dagarna så här. Då måste jag få skrika.

Jag saknar min egen Fröken V. Vart tog hon vägen? Det är fan att hon försvann. Hon som var på väg att bli spinninginstruktör och åkte motorcykel och var jävligt rapp i käften? Hon som kunde välja en yoghurt i affären och förstå vilken smak det är hon köper och inte bara chansa på en snygg yoghurtflaska. Hon som lyssnade på musik på hög volym och älskade det.

Vart tog hon vägen och vem är det som jag dras med varenda jävla dag?

Förlåt att jag skriker idag.

Högen av tårar

Att vara så väldigt ledsen, så besviken och känna sej så ensam som jag gör känns inte rättvist. Inom mej ligger tårar i en stor hög och besvikelse klämmer in sej i varje liten vrå. Sorg efter våra katter gör sej påmint då och då och ständigt finns en ensamhet som kryper under skinnet. Jag kämpar så intensivt alla dagar och jag lever med att hålla min kropp i schack. Utan att ha en aning om vad som är bäst att göra så gör jag vad jag tror blir bra.

Ingen kan säga vad jag ska göra för att till slut kunna sluta kämpa och bara vara. Leva.

Det är inte rättvist att behöva kämpa så här och någon gång, då och då, rämnar alla tårar. Då kommer allt som en syndaflod - men floden ebbar snabbt ut och hjärtat nästan stannar. Alla tårar orkar inte strömma. All ensamhet orkar inte ta ut sin rätt och allt kämpande kan jag inte bära i tankarna. Lika plötsligt som tårarna kommer....så slutar de tvärt. Då måste hjärtat koncentrera sej på att slå och jag måste fokusera på att andas. Bara att ta andetag kräver energi av kroppen. Det är svårt när man ingen har.

Jag har ett litet berg av tårar. Ensamhetstårar och ledsenhetstårar i mängder. Trötthetstårar. Jag vill orka detta och klara mej så bra som möjligt men när saker och ting omkring mej inte är så bra som de kunde vara så blir det en ännu större kamp. Jag behöver hjälp. Den hjälpen finns inte om veckorna. Jag behöver inte bli "omhändertagen" men jag behöver kämpaglöd från någon mer. Jag orkar inte själv.

Mina tårar kommer inte falla ikväll heller, men jag känner dem i den stora, stora högen inom mej. Jag känner att jag är en ledsen Fröken V som förvirrat letar efter kraft i min kropp. Varje minut av dygnet försöker jag klara mej. Jag önskar att min andra kämpaglöd fanns här och drog lite av det tunga, tunga lasset med alla tårar....

Hej då min Titus

En alldeles vanlig dag som blev en ovanlig dag och en dag fylld med tårar. Den dagen då vi fann Titus påkörd vid vägen och våra hjärtan brast en smula. Det här inlägget tillägnas min vackre, specielle, snälla och härliga katt Titus. En helt vanlig bonnkatt, randig som en tiger och med ett sätt som få. En sådan fantastisk liten personlighet och så älskade han mat! Jag kan inte gå vidare innan min Titus har fått synas här och innan ni som läser detta vet att han fanns, att han fyllde oss med leenden och varma hjärtan och att han var min Kung.

När han föddes i maj för 5 år sedan var det med kejsarsnitt av hans mamma Molly. Hon var inte försäkrad och Titus hade bestämt sej för att komma till världen med besvär och på en lördag - när Blå Stjärnan har jour och allt är dubbelt så dyrt. Jag hade just då sålt min motorcykel och hade 10 papp över på kontot. Den lördagen kom han till världen som ensam unge och jag fick gnugga liv i honom eftersom hans mamma låg nedsövd. Han var härlig, så liten och så vacker. Han kostade mej 9500 kronor! Den dyraste lilla bonnkatten genom tiderna antagligen! Vilken glädje att få se honom växa upp och vilken sorg när hans mamma dog när han bara var 13 v gammal. Han fick oss som familj istället och jag fick bli hans lilla extramamma. :o)

Älskade Titus - jag saknar dej!

Genom åren har han mest varit ute och trivts ute i ur och skur. Rullat sej i sanden så han blev sandig och snygg, legat lite gömd inne i buskarna när det varit heta sommardagar och rullat ihop sej på fleecefilten på bänken utanför huset när det blåst och regnat. Han fick erbjudandet om att komma in många gånger - men avböjde. När jag parkerade min bil och kom med matkassar kom han skuttandes och jamade. Mötte mej alltid så käckt vid bilen och kändes som en kompis. När vi flyttade till Målsryd var han tveksam till det nya huset och allt han inte kände igen. Han låg tryckt nere i källaren och ville INTE komma fram. Där låg han ett par dagar men vågade sej sedan runt i huset och till slut ut på altanen. Han och de andra katterna låg gärna på altanen och spejade ut över trädgården. Han gick inte långt från huset och blev lite förändrad. Han ville nu gärna få springa in och hoppa upp i soffan och gosa med oss. Satt Claes i soffan så la han sej snabbt i hans knä, trampade med sina framtassar och njöt så fullkomligt att små dregel-droppar droppade ner på Claes t-shirt. Som vi skrattade åt honom och så lyckliga han gjorde oss! Vilken ömhet han gav och vilken tillgivenhet! Som om vi var bäst.....Det var det han som var. Jag saknar dej Titus!

Han älskade mat och tog gärna små överblivna rester, han var först på matskålen när den fylldes och han tyckte att en slurk mjölk då och då var toppen. Min son; Kevin hade ett speciellt förhållande till Titus. Kevin kallade honom för "brorsan". En lillebror. Titus sov så gärna i Kevins soffa eller på min säng. En storsint katt med en brun liten nos. Ränder som på en tiger. Markeringar i ansiktet som ett lejon och ett hjärta så stort och varmt.

Så försvann han en kväll. Vi ropade på honom i 3 dagar och jag var uppe om nätterna för att ropa och se om han hade kommit hem. Men han var borta. Vi visste att han inte frivilligt skulle hålla sej borta från mat och oss. Jag var orolig. Vi var oroliga allihopa men intalade oss att han skulle komma hem igen. Så kom dagen. Amanda bestämde sej för att åka ut och leta efter honom. Hon tog sin cykel och efter bara 10 minuter kom hon tillbaka med andan i halsen... "mamma, det ligger en död katt nere vid vägen..på gräset....men den har så vita ben så det kan inte vara Titus...tror jag". Jag slängde på mej skor och rusade ut. Amanda stannade på trottoaren. Jag gick ner i gräset en bit från vägen. Hjärtat stannade. Alla mina sinnen slog larm. Vår Titus.

Titus hade blivit påkörd. En kraftig smäll och han hade släpat sej över vägen ner till gräset. Han var illa tilltygad och även om jag såg hur trasig han var på kroppen så var hans lilla nos och den bleka lilla tungan som hängde ut från munnen det enda jag såg. De små vita morrhåren. Älskade Titus. Claes kom springande. Jag brast i gråt. Amanda sprang in. Hela jag darrade och han var borta. Han låg där men var borta. Jag saknade honom direkt och intensivt. Vår fine Titus....

Efter en timme hämtade Claes hem honom och grävde en fin grop i gräsmattan. Där sover han nu och är förtvivlat saknad av oss alla. Det är ändå så att även om en del säger "det är bara en katt" så är det inte så för oss som har en katt. Det är en liten del av familjen. En liten del av vår familj dog. Så är det med husdjur.

Hej då Titus - du var så bäst!

Positivt bloggande

Nu är jag här igen. Denna gången för att bara ta det som är bra. De förändringar jag försöker med. Det hade varit lättare att skrika ut min vrede över allt som har försämrats på väldigt kort tid och att jag är så ledsen över alla vänner som jag inte orkar höra av mej till. Men.....jag ska göra som jag blivit tillsagd av en vän som vill hjälpa mej. Jag måste lita på henne just nu.

Här är en lista vad jag åstadkommit de senaste dagarna sen jag började:

Köpte papaya på ica maxi och har använt den två gånger i smoothies ihop med banan.

Tar Selen och Omega 3 i de doser jag fått tillsagt mej och har kommit ihåg det.

Masserar fötterna varje kväll med citronolja och har bara missat en eller två kvällar när jag varit för dålig. Claes har också masserat.

Äter nötterna och den torkade frukten med jämna mellanrum.

Petar i mej lite mat av varierat slag och försöker tänka på att äta regelbundet.

Har lyssnat på min "Stillhet"-CD och slappnat av till den.

Använt mina ljudsållande öronploppar i mataffären och försökt avskärma mej från det som gör mej trött i affärer.

Så. Det var min lista på saker som jag klarat av. Genast vill jag ju göra en lista på saker jag INTE klarat av men jag tror inte det var meningen att jag skulle göra en sådan. Man blir rätt nedslagen av såna listor även om jag kan skriva dem så himla mycket bättre och de blir längre. Jag ska fokusera på det jag HAR klarat. Enligt min vän så behöver jag fylla på förråden av tillskott, läka delar av kroppen som inte mår bra och ska vi pröva zonterapi lite längre fram. Just nu är jag för skör för att kunna ta i och måste helt enkelt bli lite starkare för att klara av zonterapi. Jag förstår vad hon menar för just nu är jag i jävl.....nej, det var ju inte så detta inlägget skulle bli.

Nu börjar jag om:

Vi får alltså ta zonterapin när det är läge för det. Inte just nu. Nu ska jag göra mej en bärsmoothie av vaniljyoghurt och hallon. Det får bli frukosten och så några valnötter som topping. Fint va? Jag återkommer med mer "positivt bloggande".

Over and out.

Vad göra för att förändras?

Ska man ifrågasätta sej själv och sina sätt och egenskaper eller ska man helt enkelt finna sej i att "såhär är jag" och vara nöjd med den insikten? Jag vet faktiskt inte om jag ska vara så himla nöjd med mej i alla lägen. Är det inte så att man faktiskt kan förändra sej själv och bli bättre? En bättre människa. Fast å andra sidan...varför skulle man bli BÄTTRE för att man förändrar sina egenskaper? Kanske för att de funkar dåligt? Ja, då är det nog bra att förändras.

Hur vet man vilka egenskaper och sidor hos en själv som bör förändras? Om jag önskar bli lite mer tolerant och storsint - vad ändrar jag då? Eller vad är det jag ska lägga till? Jag förstår att några av mina sidor gör det svårt för mej och jag vet att jag måste försöka ändra mej. Men...hur gör man? Jag hittar ingen manual och jag vet ju inte i vilken ände jag ska börja.???????????????????????

Ibland tycker jag att Livet är lite för svårt att begripa sej på och då önskar jag att jag var en lättsinnig, "go-with-the-flow" människa som inte tog allt på så stort allvar. En som kunde rycka på axlarna i många fler sammanhang. Tänk vad skönt det vore! Ungefär som på Flower Powertiden. Om jag tar på mej mina hippiebyxor idag så kanske jag automatiskt blir mer "shit-the-same"-aktig. Eller så krävs det stora, dyra och svåra kurser för att få dessa insikter. Eller något annat. Det är ju så populärt med kurser för "själavård" och "förverkliga dej själv" men jag undrar om det ger det man så hett önskar sej. Förändringen.

Jag tror jag ska försöka bara vara lite mer snäll i allmänhet idag och hålla mitt hjärta öppet för alla tankar och ord från andra. Kanske är det en början....

Who knows....