Ännu en tävling

Hej hopp!
Nu tänkte jag vara med i ännu en tävling och hoppas på turen att vinna ett vackert silversmycke hos http://www.mamidesign.se/ . Tävlingen har en tjej som heter Fröken Jakobs och bloggar om sin vardag med familjen, se här http://www.fyraifamiljen.se/

Nu håller jag tummarna att jag vinner ett smycke för då har jag tänkt att ge det till min underbara Amanda i julklapp. Hon har ännu aldrig burit ett silverhalsband så nu är det väl ändå dags i så fall?

:o)

Symaskin

Jag har hittat en rolig tävling och vore det inte minsann alldeles fantastiskt roligt om JAG fick vinna en....en symaskin!!!!
Jag KAn sy. Jag kan massor. Men jag har ju ingen symaskin! Jag säger som Pippi när de ger henne en trumpet frågar: "Kan du spela trumpet, Pippi?"
"Det vet jag inte, men det går nog lättare nu när jag har en".
Så är det nog med mej och symaskin. Det är jag helt säker på. :o)

Här är länk till tävlingen:

http://www.symaskineriet.com/

Håll nu alla era bästa tummar på att jag vinner en sån häringa fin maskin! :o)

Fiskecenter och kopp med té

Man kan undra varför jag vaknar kl 07:05 en söndagsmorgon. Det är ju den dagen på veckan (liksom lördag) som jag kan sova lite längre. Om jag vill. Men det vill jag tydligen inte. På veckodagarna går jag upp kvart i sju för att "vara med" när tonåringarna går till skolan. Jag gör inte så mycket, jag sitter på min lilla kontorsstol vid datorn med min lilla kopp té och skriver en hälsning på Facebook. Sedan går jag lite av och an så jag ser upptagen ut eller som om jag verkligen gör något. I själva verket gör jag inget särskilt. Jag vill nog bara att det ska se ut som om jag är igång och finns till hands. Märkligt att vakna nästan exakt samma tid på helgerna också. *suckar lite* Men, men...det är lika bra att stiga upp och mysa lite i tystheten och den mörka morgonen. Té har jag inte riktigt orkat sätta på än. Jag gör det om en liten stund.

Jag har så underliga drömmar ibland eller rättare sagt ofta. Jag tror kanske att det beror på de starka mediciner jag tar eller så har jag blivit en smula skvatt galen. Inatt har jag drömt att jag var på något slags center för fiske (ja, har man hört så jäkla löjligt va?!) och inomhus fanns bassänger där man också kunde dyka i och simma med fiskarna. En del vågade det. Det gjorde ju jag också förstås. En bunt manliga fiskeexperter fanns där och i grund och botten handlade det också om att få sjuka människor lite friskare (hur nu det skulle gå till på ett fiskecenter) Jag fick en ursnygg intruktör som hette Egon. Jag tyckte att namnet var så löjligt men centret låg i england så jag tröstade mej med att det var Egon på engelska och då blev det liksom lite coolt. (??) Egon visade mej hur man agnade och vi använde det allra största draget. Den skulle sätta sej rejält i fisken, instruerade han mej. Sen var det dags att dyka i. Fast utan spö och agn förstås. Nu gällde det! Jag dök i och gjorde ett så snyggt dyk och vimsade runt i bassängen med fisken så det var helt perfekt. Vad det var som jag gjorde så himla bra har jag ingen aning om men jag kom triumferande upp och fick idel lovord av Egon. Sen satt vi i en restaturang och jag tittade på många av de andra kvinnorna (där fanns bara kvinnor ja) och en del var jättesjuka och jag tyckte synd om dem. Egon hade bara ögon för mej. Vilken tur va?

Där slutade min dröm. Då var klockan 07:00 och jag vaknade. Jag låg och funderade på min dröm om fiskecentret och Egon och fnissade inombords. Hur tokig får man bli? Finns det någon undermening med detta? I så fall, vad i himlens namn kan det vara?
Jag vet inte om jag är så mycket bättre på fiske nu såhär på morgonen eller om jag vet hur man dyker i bassänger med firrar i och gör det riktigt bra. Men kanske, kanske finns här lärdom som jag kan ha nytta av i framtiden.
Men det undrar jag. Det tvivlar jag starkt på, om jag tänker efter.

Så var det i alla fall och här är jag nu. Söndagsmorgon kl 07:42 och inte en själ är vaken. Hela Målsryd tycks vara ödelagt och inget rör sej eller "lever" än. Skönt. Jag går nog och gör mej den där kopp med té nu.

Allt kostar

Allt som är roligt att köpa kostar en hel massa pengar. En snygg tröja...en RIKTIGT snygg tröja kan gå på en hel del slantar men man mår väl av att unna sej en sådan tröja en gång vart femte år, eller så. De andra åren får man nöja sej med en hälften så snygg tröja för halva det dyra priset. Då blir man också nöjd och man tycker att man gjort ett kap. En favorittröja kan få kosta nästan vad som helst när man känner att det är "den absolut rätta" och man faller som smör i solsken för just den tröjan.
Allt som är roligt kostar en massa. Så är det ju bara. Tänk bara...att gå ut och äta och dricka gott, att ta en weekendresa och bo en natt på hotell, att gå på konsert, att ge sej ut och shoppa en lördagsförmiddag, att köpa julklappar eller födelsedagspresenter, att betala för något som befrämjar ens hobby, att överraska sin man, att se till att barnen får någon rolig aktivitet att syssla med etc etc.
Då nämner jag inte ens de större utgifterna som en veckoresa till fjällen på sportlovet med hela familjen, hyra en stuga vid havet vecka 31 eller en utlandsresa. Allt, allt, allt som är roligt kostar pengar. (även det som är tråkigt men det nämner jag inte här) Man får betala för allt som är kul och man vet om det och därför gör man det. Man försöker hålla i sin börs så gott det går och fördelar sina små slantar på olika håll så gott det går men oftast går det lite åt skogen. Allt det roliga tar ju överhanden och därmed försvinner lite för mycket slantar. C ´est la Vie!

Jag tycker det är roligt att spendera pengar. Inte för pengarnas skull förstås men för det ROLIGAS skull. Det är roligt att ha roligt. Jag får betala precis som alla andra för allt som är positivt, skojigt, som piggar upp vardagen, som gör mej lite lycklig och som känns nödvändigt för mej. Ibland känns det väldigt nödvändigt med en ny tröja. Ibland känns det vansinnigt nödvändigt med något onödigt. Bara för att.
Igår spenderade jag allt utom pengar. Jag spenderade på tok för mycket i alla fall. Jag borde haft vett att hålla igen, att inte slösa, att inte tänka "äh, det är bara för denna gången" och glömma bort att det skall räcka till mer. Jag glömde i min lycklighet bort att spara lite åt något annat. Jag antar att man kan kalla det för "impulsivt". Visst gör man väl saker väldigt impulsivt ibland? Det gör nog alla. Jag har lite ånger för att jag inte tänkte mej för igår och jag känner mej ledsen över att jag glömde bort att spara. Hur kunde jag vara så dum? Varför tänkte jag inte efter? Jag hade ju inte så mycket att spendera ju.............

Jag får betala dyrt för mitt misstag igår. Jag betalar med fullständig utmattning inside and out. Varje del av mej värker av utmattning. Varje del av mej skriker "lägg dej ner". Varje del av mej har tagit stopp. Jag spenderade för mycket kraft igår. Det blev för dyrköpt och jag betalar för misstaget. Hur länge jag måste betala innan jag har nytt att spendera - det vet jag inte. Ibland gör man väldigt rätt i att hålla i sin börs. Ibland borde jag tamejtusan hålla ordentligt i mej själv. Det kostade mej för mycket.

Mer Lundsbrunn

Fortsättning på min Lundsbrunnweekend..

På söndagsmorgon vaknade jag tidigt och såg direkt fram emot frukosten. Det är nog den delen av hotell och Spa som jag gillar bäst – frukosten! När det står framdukat nästan precis allt, allt, allt och man får gå och ta på sin lilla tallrik precis det man gillar bäst. Det är en mängd av godsaker såsom yoghurt, fil, müsli, flingor, torkad frukt, frallor, bröd, knäckebröd, kex, ost, skinka, korvpålägg, grönsaker, té och kaffe, juice, färsk frukt, ägg och så den varma maten i form av korv, bacon och scrambled eggs. Jisses vilken massa mat att välja mellan! Tyvärr kan jag inte äta så mycket som jag skulle vilja så jag nöjde mej med en knäckemacka med en massa ost på och tomatskiva, en kopp té och så några kardemummaskorpor. Åh, så gott och så gott det doftade. Lundsbrunn hade eget bageri så det klart att det doftade gott förstås!
Efter frukosten gick vi till rummet och började packa i ordning våra saker. Jag hade bokat ännu en timme i solrummet men Claes kände att han inte var så sugen på något solrum den förmiddagen så han slappade på rummet och såg till att vi var klara för utcheckning kl 11. Det är det enda som är riktigt dumt med hotellrum, tycker jag. Man checkar in kl 14 och så ska man checka ut kl 11 dagen därpå. Det är minsann inte många timmar man betalar för! Det som gör det svårt att checka ut kl 11 när man är på Spa är att man ju inte har någonstans att klä om, slappa en stund, känna att man kan göra sej i ordning i avskildhet utan blir helt enkelt hänvisad till att i så fall byta om och ha sina grejer i ett skåp i omklädningsrummet vid poolen. Det går säkert fint om man är vid god hälsa och kan ta det lite som det kommer, men för mej blev detta svårt. Vi bestämde oss därför att ge oss av hemåt när vi kände att vi var nöjda och struntade i att känna något tvång i att ”utnyttja tiden” så mycket som möjligt. Vi ville ha kvalitet – inte kvantitet.
Efter min underbara timme i solrummet så klädde jag snabbt på mej och vi checkade ut. Claes gick bort till bilen med vår väska och så tog vi kameran och gick ett varv på ägorna och kikade, fotade, skojade och beundrade de gamla byggnaderna. En av de äldsta byggnaderna är ett hotell (ett annex till huvudbyggnaden på Lundsbrunn) och är det äldsta hotellet i Sverige som fortfarande är i bruk. Det är lite fantastiskt! Vi bodde i den delen där själva Spa:et låg så vi kunde lätt vandra ner till poolen och behandlingar i bara badrocken medan de gäster som bodde i annexen vid sidan av fick gå 100-300 m för att komma till Spabyggnaden. Vi hade betalat en liten slant extra för att få ett rum just i Spabyggnaden. Det kändes mysigare att kunna gå ner till poolen i badrock istället för att palta på sej både jacka och mysbrallor.

Något som vi totalt missade var de käcka små vita tofflorna som alla gick omkring i. De matchade badrocken så bra och verkade skönt att hoppa i. Var fick man tag i dem någonstans? Eftersom alla hade likadana så begrep vi att de måste finnas någonstans i krokarna att få tag i. Hade personalen missat att ge oss varsitt par när vi fick vår badrockar kanske? Ja, så var det nog, resonerade Claes och jag. Vi hade inte riktigt tid direkt på lördagen när vi kom att kolla upp varifrån man fick tofflorna så det dröjde tills lite senare på kvällen innan vi fattade att åhhh.....man fick köpa dem! För 29 kr/par så fick man sina tofflor! Då hade vi gått omkring barfota hela eftermiddagen och bestämde oss för att då kunde vi fortsätta att göra det även på söndagen. Alla andra hade därmed frottétofflor som matchade den vita badrocken utom vi.
Det var ruggigt och dimmigt ute söndagen den 10 oktober och fotona vi tog ute i parken blev inte riktigt så ”höstiga” som vi hade tänkt oss. Jag tog ändå några – bara ”för att”. Det hör till att ta lite foton när man är iväg någonstans, även om vädret inte är det bästa. Lundsbrunn Spa var det fjärde Spa:et jag har varit på. De andra är Apelvikens kurort i Varberg, Selma Lagelöf Spa i Sunne, Vann Spa vid Gullmarsfjorden och nu Lundsbrunn. Jag får nog säga att Selma Lagerlöfs är något i särklass och den vackra inredningen och allt det hade att erbjuda var helt fantastiskt. Där var jag med en god vän för några år sådan då vi hade vunnit en 5 dagars vistelse där. På Vann Spa var jag och Claes förra året men det passade kanske inte oss allra bäst. Designen var lite för modern för vår smak och de serverade skaldjur så det hade varit toppen om vi hade haft en förkärlek till dessa havets läckerheten. Nu har vi inte det så maten föll oss inte direkt i smaken heller. På Apelvikens kurort var jag med min kära mamma för många år sedan och det var också något i särklass. Det gamla blandat med det nya var underbart och rummen var enastående fina med högt i tak och en gammal känsla kvar. Alla Spa & kurorter har därmed sin egen charm och man finner alldeles säkert sin egen favorit!
Till Lundsbrunn kan jag gärna tänka mej att åka tillbaka men nästa gång skall vi komma ihåg att köpa frottétofflor direkt när vi kommer och INTE bada nakna om vi tar något ört/mineralbad (eller kanske är det just det vi/jag ska nästa gång?)
Jag får nog diskutera den saken med Claes innan vi bestämmer oss angående just det.
Over and out!

Äldsta hotellet i Sverige som är i bruk. Väldigt vackert och stämningsfullt. Som om man drogs tillbaka i tiden....

Den gamla brunnen med små skopor hängandes vid sidorna. Den var inte i bruk och inget vatten fanns att föryngra mej med! Suck!Men jag tog en liten skopa av det vatten som låg bland löven längst ner - men jag undrar om inte det var vanligt regnvatten? Man kanske blir lika kry och föryngrad av regnvatten. Vem vet!

"Lika bra att ta sej en skopa så man inte missar nåt mirakel", tänkte hon och tog sej några droppar brunnsvatten...regnvatten?

Weekend på Lundsbrunn Spa

Så är jag hemkommen från vår veckohelg på Lundsbrunn Spa och jag har många tankar och funderingar kring helgen som gått. En helg springer så snabbt förbi och när man har en hjärna som går i farten av ”sirap som hälles ur en flaska direkt ur kylskåpet”, så hinner man knappt uppleva allt innan det är dags att fara hemåt igen. Jag skulle nog behöva en hel vecka för att kunna smälta allt. Jag satt i morse och skrev ned några stödord över allt jag ville skriva om och berätta om. Jag var på något vis rädd att tankarna mina skulle gå mej förlorade och att jag inte skulle kunna berätta det jag ville när jag väl var hemma igen.
Jag satt lutad mot kuddarna i sängen och klockan var bara strax efter sju i morse. Allt var tyst, lugnt och stilla och Claes låg bredvid mej och sov i godan ro och jag hade penna och papper i knät. Jag började skriva........

När jag vaknade på lördagsmorgonen borde jag nog ha skuttat upp och glatt slängt på mej kläder, tagit något lätt att äta i förbifarten (sådär som de gör på film eller reklamfilm), ”dragit en borste genom håret”, sminkat mej lite grann och sett till att väskan med våra grejer i var packad. Istället för att göra ovan nämnda saker så steg jag segt upp, satte mej med min sedvanliga kopp té vid datorn, spelade lite Farmville (patetiskt, löjligt onlinespel) och väntade på att medicinerna skulle hjälpa mej att komma igång. Vi hade bestämt att åka efter melodikrysset. Det låter fånigt, men melodikrysset är lite heligt för Claes och utan det och en kopp kaffe blir inte lördagen sej lik. Jag gick lite av och an och gjorde mej ingen större brådska. Han löste krysset som vanligt och sedan hände något......
Då blev klockan plötsligt närmare halv tolv och jag tänkte för mej själv; ”men...borde vi inte ha åkt nu? Vi ska ju ända till Lundsbrunn och har behandling som börjar kl 15?” Efter den tanken fick jag lite panik. I med de sista grejerna i väskan, sminka mej blev det inget av, håret fick vara som det var med tankarna ”äh, jag ska ju ändå bada sedan” och så fick vi skynda oss att komma iväg. Det tog tog ganska exakt 1 tim och 45 min att åka till Lundsbrunn och på vägen dit stannade vi och åt lite lunch på en vägkrog. Det kändes mysigt att sitta där på en liten vägkrog och äta lunch med Claes och tänka att ”nu är vi på väg och helgen är vår”. Den tanken gjorde att jag log nästan hela tiden.
När vi kom fram till Lundsbrunn Spa & Hotell var klockan ganska exakt 14:00. Vi checkade in och tog hissen upp till andra våning där vårt rum var beläget. Rum 629. Längst bort i en korridor där golvet var försett med käck blå heltäckningsmatta. Det lät dovt och tyst när vi gick bort till rummet och jag slogs av den sköna tystnaden. Rummet var stort...väldigt stort..och rymligt. En dubbelsäng med bländande vita lakan som doftade fräscht, en fåtölj och ett litet bord, en tv förstås och ett badrum med en lagom stor dusch och lugna, sköna färgtoner överallt. Det var bara gardinerna som var skrikigt blommönstrade. Den som hade valt gardinerna tyckte jag var en riktig klant.
Vi hade inte så mycket att packa upp så vi började klä av oss...ja, det var minsann riktigt märkligt...att genast börja klä AV SEJ när man kommer till ett hotell. Vi skrattade och fånade oss där vi stod i underkläder och strumpor och fick ordning på badrockarna vi skulle ha på oss. Vita badrockar som var till låns under vistelsen.
Så snygga vi blev! En puss och så tog vi nyckeln till rummet och låste och gick. Kl 15 hade vi beställt varsitt bad. Claes skulle få ett örtbad och jag ett mineralbad. Vad det var för skillnad hade jag glömt men när vi satt i det lilla väntrummet och väntade på att Spa-tjejen skulle komma och visa oss till rätta så önskade jag att jag också hade valt örtbad. På bordet stod nämligen ett antal små flaskor i små ställ och på varje flaska satt en etikett. Tallbarr, ängsblommor, arnika, lavendel, valeriana/humle, eucalyptus och några till. Vi luktade förstås på dem alla och kikade på listan som låg jämte. Alla hade sin speciella egenskap och en del var lugnande och rogivande medan en del var uppiggande och energigivande. Claes bestämde sej för arnika. Dels för att den skulle ha egenskaperna att ge lugn, avslappning för stela leder och dels för bra cirkulation. Den luktade dessutom gott. Tallbarren doftade starkt och fränt och påminde mej om en nyöppnad Wunderbaum som man hänger i bilen. Jag fnittrade glatt och berättade för Claes vad jag tyckte om tallbarren. Han höll med. Lavendel är ett mycket vackert namn tycker jag men när jag satte näsan i lavendelflaskan så slogs jag än en gång av att jag INTE tycker om doften. Den luktar som en gammal tant eller en doftpåse i ett gammalt linneskåp. Nä, lavendel ska jag härmed för evigt komma ihåg att jag inte tycker om doften av.
Jag tycker om namnet istället.

När vi satt där på den lilla soffan i väntrummet var vi först ensamma men strax därefter började det strömma till mer folk. Skulle alla bada örtbad eller mineralbad månntro? Jag böjde mej över och viskade till Claes ”hoppas man får ett eget badkar”. Han log och jag fnissade. Det är väldigt kul att skoja när det är fullt med folk omkring sej och allt blir mycket mer hemligt och skojigt. Ett ungt par satt på en soffa lite längre bort och jag kände igen dem sedan incheckningen då de stod jämte oss. Han var säkert 2 meter lång och alldeles säkert från Vara-trakten. Det hörde man tydligt på hans dialekt. Eller rättare sagt; på hans bonniga sätt att prata. Hon var en kort mörkhårig tjej som verkade lite mer försynt. Han hade pratat både högt och ljudligt vid incheckningen och jag fnissade till för mej själv när jag mindes hur han hade stått och kikat i aktivitetspärmen (en pärm med dagens aktiviteter såsom yoga, Qi Gong, vattenjympa etc) och sa: ”Sa vi ta än söndäringa Kvigång...äller va ä dä fö nött?” Hans tjej förklarade och jag kvävde mitt skratt. Sen sa han vidare ”Nu töcker ja dä ä mot pölen diräkt”. Pölen, det var poolen det. Jag skrattade hejvilt inuti och kände hur roligt jag tycker det är med olika människor. Särskilt de som bjuder på sej själva och inte är uppblåsta eller tror att de är något. Vara-snubben trodde definitivt inte att han var nåt utan var bara sej själv.
Där satt nu Vara-paret (de kanske inte ens var från Vara men vi får låtsas det) och väntade, även de, på sin behandling. När vi anmälde oss fick vi instruktioner om badet från Spa-personalen att man kunde gå ner till detta lilla väntrum i antingen badrock och badkläder under och alltså bada i badkläder eller så kunde man ha vanliga underkläder under rocken. Jag minns att jag tänkte ”men man kan ju inte bada i underkläder, eller?” Verkade skumt. Senare förstod jag att då väljer man att bada naken i så fall – vilket ju kanske är det mest naturliga. Det föll mej dock inte in eftersom jag visste att personal var där inne och tappade upp vatten, la in handduk eller gjorde något annat så jag tänkte att badkläder är nog bäst. Claes hade sina svarta badbyxor på sej så vi sa inte så mycket mer om det. Men när vi satt i väntrummet så böjde jag mej över till Claes och sa ”behåll nu badshortsen på för Spa-tjejen kanske stannar en kort minut och lägger in en handduk eller häller i örter i badet så ta för jösse namn inte av dej när hon står där”. Jag skojade lite med honom och tänkte att han väl ändå behåller dem på när han kliver i badet. Det känns liksom lättare så. Trodde jag.
Det blev vår tur att bada och Spa-tjejen, en ung, mörkhårig, söt tjej, visade oss till rätta. 4 små rum med varsitt badkar. Vattnet var redan upphällt i dem alla och Claes var först in. Han valde att få arnika i sitt bad. Hon gick in med honom o stängde dörren och genom dörren hörde jag ”jag häller i arnika här och tittar till dej efter halva tiden så allt är ok. Du badar i 20 minuter. Ha det så skönt.” Sedan blev det Vara-parets tur och han skojade friskt med Spa-tjejen och valde eucalyptus. ”Då loktar en gött sänn”, sa han och skrattade.
Jag var sist och fick rummet längst bort. Jag hade nog väntat mej ett beige/brunt rum med tända ljus, lite bakgrundsmusik och vackra saker på väggarna att kika på. Detta rummet såg mer eller mindre ut som ett gammalt tvagningsrum med ett stort vitt badkar mitt i. Några levande ljus fanns det inte men en fin korgstol med vita handdukar stod där i alla fall. Det fick duga. Badkaret var extra långt och Spa-tjejen frågade ”vill du ha ett stopp nere vid fötterna så du känner att du ligger bättre?” ”Ja, tack” svarade jag. I min vildaste fantasi hade jag nog inte kunnat gissa att detta ”stopp” till Lundsbrunns mineralbads-badkar skulle vara en gammal, modell mindre, röd drickaback!!!! Den sänkte hon ned i badet och mot den tryckte jag mina fötter. Märkligt, tänkte jag. Kan de verkligen inte komma på något mer estetiskt än en drickaback som stopp? Tydligen inte.
Men backen dög bra och jag låg skönt i mitt mineralbad. Medan jag låg där och njöt av värmen så funderade jag på vad ”mineral” var? Vad var det för något jag hade valt att hälla i mitt bad och vad var det nu igen det skulle vara bra för?
När hon hällde i själva mineralet så tog hon en skopa ur en vit plastburk. Det såg, i ärlighetens namn, ut precis som euroshoppers tvättmedel som jag har nere i tvättstugan. Tänk om jag badade i tvättmedel? Jag mindes plötsligt att jag hade tagit mineralbad för att det skulle vara mjukgörande för huden. Kanske är tvättmedel också mjukgörande? Jag fnissade för mej själv. Jag hade svårt att koppla av (vi hade ju faktiskt stressat lite) och låg och kikade på alla bubblor i badet. De vackra små badbubblorna som samlades överallt på ytan och som, om man kikade nära, skiftade i alla regnbågens färger. Mitt i bubblorna inser jag dessutom att jag är kissnödig. Hade nöden varit stor så hade jag kanske övervägt att kissa i badet men nöden var inte så stor – så jag höll mej. Typiskt mej att ligga i ett mineralbad och vara kissnödig.
Rätt som det är hör jag Spa-tjejen borta i Claes rum. Nu var det tydligen dags att kliva upp ur badet och Claes var först ut. Det var lyhört mellan rummen så jag hörde hur hon sa ”du kan kliva upp ur badet med ryggen mot mej så ska du få en handduk”. Hon upprepade så dessa ord till oss alla fyra när hon klev in och jag torkade mej torr med handduken hon gav mej och tog på mej den vita morgonrocken och gick ut till den väntande Claes. Han hade tyckt det var jätteskönt och oj vad han doftade gott. Jag doftade inte mycket - det gör man tydligen inte av mineralbad. Suck. När vi var på väg tillbaka till rummet så sa jag leendes något i stil med ”du badade väl inte naken, va?” och var inte alls förberedd på svaret som skulle komma.
”Jo, det är väl klart” svarade Claes förvånat. Jag tappade hakan....började fnissa...skratta...tänkte ”nähä?” och sa ”nämen, det gjorde du väl inte?” Jodå, det hade han visst gjort. Skulle man inte bada utan badkläder då? Fick man inte det? Det var väl ändå mer naturligt att bada UTAN badkläder än MED badkläder i ett badkar? Jo, det fick jag väl hålla med om men jag blev så full i skratt, tyckte att det var så tokigt roligt av Claes att göra sådär och så tänkte jag mej in i hur Spa-tjejen måtte ha sett hur han badade spritt språngande och bad honom att gå upp ur badet med ryggen mot henne. Ja, tacka fanken för det när han är NÄCK!! Jag tror jag frågade Claes minst tre eller fyra gånger att: ”GJORDE du verkligen det?” och förväntade mej varje gång att han skulle säga ”nej, jag bara skojade. Jag hade såklart badbyxorna på mej”. Men nejdå. Han hade obevekligen badat naken. Jag undrade i mitt stilla sinne om Spa-tjejen hade sett hela ”paketet” men hoppades verkligen att hon inte gjort det. Det är bara mej förunnat, anser jag helt egoistiskt. Jag skrattade åt nakenbadet hur länge som helst och kunde inte släppa tanken på att det är typiskt min älskade Claes att göra tvärtemot vad de flesta andra gör. Han trodde definitivt att Vara-paret också badade nakna medan jag var absolut tvärsäker på att de hade badkläderna på sej. Hursomhaver, detta hade vi roligt åt hela vistelsen och jag har ännu inte riktigt smält den totala förvåningen över hans klädval. Eller icke-existerande sådant, kanske man ska säga.
När vi gick tillbaka till rummet kom tröttheten över mej och den sköljde över mej likt en våg. Den blev starkare och starkare och jag andades tyngre på väg i korridoren. Jag blev andfådd och höll hårt i Claes hand. Han märkte min utmattning och väl inne i rummet hjälpte han mej av med den våta bikinin och fick på mej lite torra underkläder och bäddade ner mej under det fräscha, vita täcket och jag somnade direkt. Jag sov gott och väl en timme och medan jag vilade så tittade Claes på tv och slappade. Vi hade det riktigt gott vi! Klockan fem var det så dags för solterapi. Jag trodde att detta var en helt vanlig 30 minuters omgång i solarium men skulle bli varse att så var inte fallet. Inte på långa vägar som ett solarium.
Vi tog på oss badkläder (ja, Claes hade alltså torra badbyxor här medan jag fick ta på mej min blöta bikini!) och badrock och begav oss ner till poolen där vi skulle samlas. Skulle fler sola solarium kanske? tänkte jag för mej själv. Vid poolen stod en mindre folkmängd och jag försökte lista ut vad alla gjorde där. Skulle de bada i poolen kanske? Eller vad väntade de på? Claes undrade förvirrat var solarierna var men jag sa att vi nog bara fick vänta lite så skulle allt lösa sej.
Efter några minuter kom en trevlig Spa-tjej och visade in oss i ett enormt rum. Det var högt i tak, vitmålade väggar och på rad stod minst 30 sköna solsängar uppställda vända mot ena långväggen. Den väggen var tapetserad med ett kustmotiv med klippor och hav och det var ljust och vackert i det stora rummet. Detta var solrummet. Vi skulle inte sola solarium utan vi skulle inta varsin solsäng, ta av oss i badkläder och hon skulle sätta på en anläggning av stora lampor (såg ut som enorma halogenlampor) som satt i taket där det började försiktigt med soluppgång, sedan en lång stund av intensivt solsken och till sist lite solnedgång. Allt skulle ta en timma ungefär. Vi la oss till rätta och timmen som kom var fullkomligt underbar! Där låg vi med lite vågskvalp som bakgrundsmusik i varsin skön solsäng och njöt av solen som om vi låg på en grekisk playa. Det var härligt! Lite citronvatten serverades under tiden och man blev behagligt dåsig och varm. Jag njöt i fulla drag och Claes gjorde detsamma. Vi tycker båda två om att ligga i lagom varmt solsken och ha det gott och det här passade oss perfekt. Till skillnad från solarium så innehöll dessa strålar inga farliga strålar men gav ändå en liten lätt solbränna.

Åh, så skönt det var! En del låg och småpratade tyst men de flesta låg helt tysta och bara njöt. Somliga somnade i sina solstolar och man hörde hur det snarkades i övre raden. Jag fnissade och kikade på Claes som också log och hörde snarkningarna. Min solstol stod så nära Claes stol att jag lätt kunde hålla min hand över hans. Att stryka med tummen över hans hand gjorde mej varm inombords och lycklig över vår kärlek. Jag älskar Claes med alla mina sinnen och att få hålla i hans hand är något av det bästa jag vet.

När vi hade solat färdigt var klockan kring 18 på kvällen och vi hade tid att äta middag på andra ”sittningen” som började kl 20:30. Vi hann duscha i lugn och ro, vila en stund, kika lite på tv, gå en sväng till receptionen och köpa några vykort, titta på lite montrar med smycken som stod i foajén och Claes tog en öl utanför puben. Där satt vi och småpratade och tittade på folk. Det är kul att studera folk och undra för sej själva vad det är för ena. Somliga är enormt uppklädda på kvällen medan andra har en ledigare stil men gemensamt för alla är att de rör sej ganska långsamt och stillsamt i byggnaderna. Det är som om tiden har stannat för oss alla och ingen har bråttom eller är stressad. Sådan atmosfär är skön för mej som har svårt för snabba växlingar och blir utmattad av för mycket ljud.
Prick halv nio klev vi in i restaurangen och blev visade till ett fint litet bord dukat för två. Bordet stod mot en lång vägg och blev på så sätt lite enskilt och jag tackade min lyckliga stjärna för att slapp sitta mitt i den stora lokalen. Restaurangen var fullsatt så vi satt väldigt bra intill väggen. Vi bestämde oss för öl och mineralvatten till middagen och förrätten kom in en stund senare. På en enormt stor, vit tallrik låg en liten, liten pyttebit av någon slags potatiskaka med sikrom på toppen. Jämte detta lilla paket låg några spretiga krasseblad och som en sträng tvärs över tallriken låg en utsökt citronsås. Detta tog bara några minuter att knapra i sej om man åt och tuggade långsamt och det gjorde vi. Fint ska det ju vara och då är munsbitarna inte så stora. Efter en dryg halvtimme kom en man in (var det kocken? undrade vi båda) och serverade huvudrätten på varma tallrikar. Både Claes och jag hade sett fram emot hjortstek med smörstekta kantareller och redan efter första tuggan log vi mot varandra och njöt i fulla drag. Vilken smak! Så utsökt gott med kött som var så mört att det nästan trillade isär. Den mustiga smaken av vilt tyckte jag mycket om och såsen, potatisen och den lilla salladen gjorde sej bra till köttet. Vi småpratade medan vi åt och skulle vi betygsatt maten så hade det blivit 5 stjärnor utan tvekan. Jättegott!
Vi kunde tyvärr inte sitta kvar länge och titta på folk eller ta en extra öl för min hälsa gjorde sej påmind och jag uttryckte klart och tydligt för Claes med mina ord ”vi måste gå nu” att det var bråttom att lämna restaurangen. Sorlet inne i restaurangen var högt och till och med Claes hade reagerat på det så därför blev han inte förvånad när vi blev tvungna att gå. Att både äta och ha höga ljud omkring mej fungerar dåligt och det visste vi om, men jag var lycklig över att ha kunnat sitta där, vara med och äta den jättegoda middagen så då gjorde det inget att vi blev tvungna att gå tillbaka till rummet. Claes höll min hand och var lika glad han. Det är det som är det fina – att vi är medvetna om hur det kan vara och hur mycket vi kan gå miste om pga sjukdomen och då blir man extra glad när det får fungera en stund i alla fall. Claes är enormt förstående och hänsynsfull i alla dessa situationer och det ger mej styrka att kunna se allt det som faktiskt är bra. Jag antar att vi hjälper varandra så gott det går men i det stora hela så är han min högra hand, min pelare och min trygghet.

Forts följer....

Lundsbrunn i oktober, som det såg ut när vi var där

Jag behöver lära mej

Jag läser en bok just nu som heter "Att vilja leva". Den är skriven av en svensk man och spänner över ett antal år som han tilllbringar som väldigt, väldigt sjuk och hur han går genom dessa år och möter människor, vårdpersonal och outgrundliga vägar som han aldrig tidigare förr färdats på. Han ser döden i vitögat mer än en gång och han borde inte ha överlevt alla svåra slag han drabbas av.
Trots allt detta så har han en okuvlig vilja att leva. Det är den viljan som får honom att kämpa, ta sej igenom svårigheterna och att ständigt vara "närvarande". Boken är inte på något vis rolig eller spännande att läsa...nej, den är bitvis oerhört sorglig, förfärlig och gripande men jag läser envist vidare för jag vill läsa, hör mer och få veta mer om hur han blickar ut mot världen och vad han ser.
Det han ser är inget som människor i de fina förorterna i full färd med att stressa sönder sina dygn och ständigt förnya hemmet och köpa nya bilar ser. Det han ser är inget som de flesta kan eller klarar av att se och uppleva. Just därför läser jag boken.
Jag är ingen sönderstressad människa, jag gör inte om mitt hem, jag är inte materialist och jag byter inte bil - men jag tappar ibland fokus på det viktiga i livet. Att leva! Att välja livet och ta varje dag som den kommer. Att njuta precis här och nu och förstå att livet inte är något man bara får och får behålla - det är en gåva. Precis som kärleken. Precis som lyckan.

Jag har en bit kvar av boken och skall läsa vidare i den en kväll när jag inte är lika trött som jag just nu. Jag har haft för mycket av mitt eget liv just idag för att orka läsa om hur man ska "ta tillvara". Ikväll har jag fullt upp med att "ta tillvara" mej själv och det får räcka med det. Det enda jag med säkerhet vet är att jag verkligen önskar att jag, när jag läst ut boken, står med lite nya perspektiv och kan dra nytta av dem. Ofta önskar jag så hett att jag inte vore sjuk för DÅ skulle jag minsann göra både ditten och datten. Jag glömmer av att leva här. Nu. Idag. Med de förutsättningar som jag har.

Det behöver jag lära mej.