Några julkort såhär på höstkanten

Jag tänkte att det var lika bra att börja i god tid så därför har jag börjat skapa årets julkort till familj & vänner. Det är så roligt med julkort för temat med tomtar, särskilda färger och små snöflingor och änglar är KUL! Jag känner mej inte särskilt "julig" än och inga som helst planer på att bli det inom kort heller för jag är väldigt nöjd med att ha höst! Härlig höst!

Men att vara ute i god tid så mina julkort blir precis som jag vill ha dem känns viktigt så mellan varven gör jag ett och annat julkort.

För övrigt har jag några andra kort att göra, bl a ett grattiskort och några kort som det inte ska stå något i eller på alls. Textlösa. Textfria. Hmm....jag funderar dock på vad eller om jag ska ha någon figur på framsidan eller helt enkelt göra det "figurlöst" och satsa på vackra färger och dekorationer istället? Så får det nog bli.

Idag hade jag tänkt åka iväg en kort sväng och handla lite taco-grejer till kvällsmat och samtidigt posta några brev. Allt på Ica Maxi. Så var planen. Men strax innan min assistent Carina skulle komma så kom det välkända illamåendet över mej och jag stod i hallen och insåg till min förtvivlan och irritation att "nu går det inte längre". Jag hämtade snabbt en muskelavslappnande tablett och tog den innan jag la mej ner på min säng. En kvart senare kom Carina och jag hade då hunnit få iväg ett kort sms med orden "skakar gå in bara". Hon kom in och satte sej på sängen med orden "nämen, precis innan vi skulle åka iväg och allt". Det känns så skönt när någon tar mina skakningar på det sättet. Med lite fånig humor och distans. För inom mej är jag ju förstås en smula både ledsen och arg för att jag inte kunde åka iväg.

När skakningar hade klingat av var jag trött så Carina och jag småpratade en kort stund, hon satt på min sängkant och sedan åkte hon vidare. Jag låg i sängen och halvsov eller tittade på tv fram till Amanda kom från skolan vid halv tre.

Amanda ringde mej från skolan och sa:

"Mamma, vi fick sluta tidigare från musiken idag...snälla, kan du hämta mej så slipper jag vänta på skolbussen?" Hur gärna jag än ville hämta min lilla unge i nästa samhälle, bara 4 km bort, så orkade jag inte. Krafter fanns inte att ens gå ut till bilen. Jag förklarade för henne och sa att hon kunde ta lokalbussen och jag betalar för det och att jag var ledsen att jag inte kunde hämta henne. Det där gnagde i mej en lång stund och jag blev tvungen att skicka ett sms:

"Älskade A...jag är ledsen att jag inte klarade att hämta dej idag. Förlåt. Jag lovar att hämta dej en annan gång så fort jag kan. Hade jag kunnat så hade jag gjort det. Älskar dej så mycket.."

Tillbaka kom det:

"Det är lugnt, mamma. Vi åker med M´s pappa. Jag älskar dej med"

Då log hjärtat.

Med det leendet avslutar jag dagens lilla bloggande och hoppas att alla i hela vida världen får en fin helg!

Peace!

En stund till

Idag går det minsann både upp och ner och åt höger och vänster. Jag har ingen aning om vilket håll som är rätt men jag hakar på och hänger med. Endera känner jag mej urlakad likt en äppelskrutt eller så känner jag mej lite fin i min nya tröja. Det går inte att bestämma en dagsform, helt enkelt.
Upp och ned.

Jag vill så gärna pyssla och skapa idag men själva initiativet saknas. Jag lullar mest omkring och gör ingenting. Sitter vid datorn en kortis. Tänker små tankar en stund. Funderar på att kanske vila innan jag ska pyssla? Eller finner någon liten grej som skall läggas på ett annat ställe eller ett litet brev att frankera.
Det är lagom lätt att sätta på ett frimärke och tar lagom lång tid.

Det är ju löjligt. Jättelöjligt!

Varför går jag inte och VILAR eller sover en stund så jag kan orka pyssla sen? Därför att hela mitt inre skriker: Jag vill INTE!
INTE. INTE. INTE.

Så jag går här i min nya, fina tröja och funderar på om jag ska pyssla...en stund till...innan vilan tar mej.
Sånt är livet. Sånt är livet för mej.

Over & out.

Titta vad Stella har gjort....

Min gröna, våraktiga lilla vattenkanna i papper har nu mist sin form och de forna glansdagarna är totalt över. Blommorna hänger lite halvvissnat, handtaget är bortslitet, pipen där vattnet skall komma ur har gått i två delar och det går aldrig mer att vattna några blommor med denna lilla kanna. (fast det har det ju aldrig gjort för den delen)

Näe, så är det. Såhär har den blivit. Men den skall jag spara för alltid. Forver. Den var ju så fint gjord i våras och den har stått i mitt köksfönster sedan jag gjorde den. När Stella kom till oss den 14 augusti så bestämde hon sej direkt för att vattenkanna är rolig. Vattenkannan är nog MIN. Vattenkannan är allra roligast och bäst att bita i.

Min lilla älskade Stella har totalt massakrerat min vårgröna kanna men jag bara ler och ler. Hon fick bita sönder den för känslan var "Stella får den av mej och får göra vad hon vill med den". Hennes sylvassa små kattungetänder sitter för evigt inpräntade i papperskannan utan pip och handtag.

Den skall jag alltid spara.

Alltid.

Någons Lyckliga Dag

Ett par skall gifta sej och någon skall ge bort ett fint kort till brudparet och med det önska dem lycka, kärlek och allt det bästa. Jag blev ombedd att göra ett bröllopskort och färgerna skulle gå i höst och orange. Det är själva bröllopets färger och höstfärger är ett vackert spektrum av färger så jag såg genast framför mej ett väldigt härligt bröllopskort som kunde bli både spännande och vackert att få göra. Jag tog mej an uppgiften direkt och har jobbat med kortet i 3 dagar nu. Det tar sin lilla tid för mej att göra klart saker som jag känner är viktiga och noga med. Valen av färger, former och dekorationer tar tid att bestämma. Här är resultatet och jag hoppas att min vän blir nöjd med det.

På det första kortet, som är taget utomhus, ser man inte hur hela framsidan skiftar i guldglitter men när jag tog kort inomhus under en lampa så ser man i skenet hur vackert det glittrar och att själva lilla "bröllops"skylten inte är helt vit utan går i guld/brunt men väldigt sparsamt. Jag bestämde att göra själva grundkortet orange. Därpå klistrade jag ett mönstrat papper i höstfärger samt avslutade med ännu ett enfärgat orange där jag toppade med en ram i plast som jag klätt i ett annat mönstrat höstfärgspapper. Under ramen ligger ett stort, rött skeleton-löv samt ett litet grönt uppe i kanten. Tre mörkröda rosor och en liten silverfärgad dekoration i form av ett brudpar fick bli pricken över i:et.

På insidan valde jag samma mönstrade som jag hade ovanpå grundkortets utsida. I varm höstfärger och med deras namn från Tim Holtz alfabet och målade med guld och på det glossy för att få bokstäverna riktigt tjocka och fina. Ett fint brunt stormaskigt band pryder vänstra sidan och i bandet hängde jag den lilla silverfärgade "Love" ihop med en vit pärla i en kedja och en röd ros som döljer fästet. Längst ner..."Störst av allt är kärleken". Det är så vackra ord. På sista sidan valde jag att hålla det lite enklare så att de som skall ge bort kortet får en chans att önska lycka och välgång och att de orden syns tydligt och inte försvinner i för mycket dekorationer. Jag är nöjd med kortet och hoppas att det skall bli uppskattat!

Fyller någon år?

Kanske ett kort till någon som fyller år. Eller någon som behöver en liten mjuk kram.

Kortet gav jag till en riktigt god vän som ville ha det och ge bort någon gång.

Det var så himla roligt att frossa i pastellfärger och den ljuvliga lilla tösen är färglagd

med distressfärger.

Pappas kväll

Min pappa. Tänk, om just honom har jag delat med mej ganska många känslor och tankar över och ibland har det varit ledsamma och tunga tankar och ibland kanske lite mer positiva eller gamla minnen.
Min pappa är dement och kan inte längre bo hemma hos mamma. Han bor på Skogslid i sitt eget lilla rum som nästan är som en liten etta med sovalkov. Det är ett fint rum. Fast det tycker nog inte pappa om man frågar honom. För någon vecka sedan var pappa väldigt, väldigt ledsen när kvällen kom och känslorna satte in. Han sa gråtande till personalen att "varför bjuder aldrig Solveig hem mej till sin lägenhet?"
Pappa har alltså sina ganska klara stunder - som just är "stunder" - och sedan kan det snabbt skifta och han blir virrig igen. En sådan klar stund var det när han frågade detta för varför fick han aldrig komma dit? Varför kunde de aldrig tillbringa all tid ihop och bo ihop? Han undrar detta stundvis men det går aldrig att förklara för han har ingen sjukdomsinsikt och förstår inte ens att han är på Skogslid. Han tror emellanåt att han är på sin gamla arbetsplats; bensinstationen eller så tror han nog att han är på sjukhus.
Han frågade i alla fall detta sorgliga häromkvällen och den underbart mjuka kvinnan som jobbar där (en av alla underbara) sa vänligt och positivt att "men jag vet, Berndt, varför bjuder du inte hit Solveig en kväll så kan ni äta lite gott?"
Då sken pappa upp. Den idén tyckte han om och plötsligt var kanske hans egen fundering över varför han inte får komma till lägenheten som Solveig har helt borta. De började planera så smått.
Kvällen för deras gemensamma middag kom och jag visste inte vilken dag det skulle bli och råkade ringa till pappa för att prata med honom just då. Han var så glad i sinnet, hans röst var stadig och välkänd och han sa:
"Hej Victoria, är det du som ringer till mej.Vad roligt! Jag har Solveig här och hon kom för en stund sedan."
Jag replikerad "åh, vad roligt. Är Solveig där nu ikväll hos dej? Hur mår du?"
Då svarade han med ännu gladare röst:
"Jag mår fint och Solveig är här ikväll och vi ska äta lite tillsammans. Sån där fin kyckling du vet. De andra skulle varit med men de får den där andra kycklingen som inte aaalllls är så fin men vi äter här inne hos mej nu och det blir så gott. Det är ju flera år sedan som vi åt tillsammans sist."
Jag hörde mammas röst i bakgrunden "det är kycklingsallad vi äter, kan du berätta för Victoria".

Mamma hade alltså gjort sådan kycklingsallad som pappa gillar med fina kycklingfilébitar i. Säkert var det ris, ägg, tomater, gurka och lite smått och gott i också. Pappa var lycklig! Bara de två skulle äta tillsammans inne på hans rum och de skulle äta fin kyckling.
Jag sa till pappa innan jag la på:
"Då får ni ha en härlig kväll med salladen och njuta av maten. Hälsa till Solveig så ses vi snart. Var rädd om dej pappa. Hejdå."

När jag la på luren log jag. Tänk vilken enkel sak; att låta de två äta tillsammans istället för att mamma alltid går hem när pappa skall äta middag eller kvällsmat. I och för sej är det ofta ett bra avbrott för då blir inte pappa varken arg eller ledsen när hon går (vilket han blir ibland) och då är mattiderna ett bra tillfälle att lämna. Men just den här kvällen var deras.
Jag skall skicka ett TACK till personalen för deras uppfinningsrikedom, för deras tanke på att det ju var en väldigt enkel idé men som betydde mycket för min pappa och säkert för mamma också och att de brydde sej. Att de brydde sej om att finna en fin lösning på min pappas ledsenhet.

Människors godhet gör så gott i mitt hjärta och det finns så många människor med enormt mycket godhet i sej som gör hela världen GOD. Fram för ödmjukhet, medmänsklighet, värme och massor av kärlek..