Jag fick en helg

Jag har fått en hel helg. En hel lördag och söndag till skänks som från ovan. Att få ha det såhär varje dag...varje helg....hela tiden....vore så...så...underbart. Det har varit stunder med svåra skakningar och stunder med ben som varit så vingliga att Claes fått hålla mej upprätt och i styr men förutom sådana här små stunder så har tiden varit MIN. Orden, tankarna, nästan kroppen och allt därtill har varit MITT.

Jag har funderat och jag har tagit till vara alltsammans och njutit. Det har varit en ganska tyst helg på så vis att inte mycket musik, inte mycket medialjud, inte överdrivet mycket prat och när vi pratat så har det varit på vuxen nivå hela tiden och inget som tar för mycket energi av mej. Jag har helt enkelt fått en helg jag så väl behövde. Någon i sin lilla himmel såg till att jag fick den och på så sätt kan orka vidare.

Det är söndag kväll snart men solen skiner fortfarande. Våren är här och jag mår alldeles lagom bra. Orden "mår bra" får ett annat perspektiv när man inte har ynnesten att göra det varje dag. Så idag ler jag och tänker... jag fick en hel helg.

Nattliga bravader

Ibland undrar jag om män i allmänhet har en förmåga att inte tänka före de gör något. De får en känsla av att "det här blir bra...så gör jag". När det senare visar sej vara totalt korkat att göra på det viset så höjer de på ögonbrynen och tänker tyst "åh fan, blev det sååååå..."
Jag tror bestämt att min son nu kan sälla sej till kategorin av män som gör såhär. Efter inatt vet jag att det är så, även om jag har misstänkt det ack så många gånger tidigare. Ibland blir man himla irriterad på sådant men ibland måste man skratta......

Jag skrattade INTE inatt men nu fnissar jag faktiskt ganska glatt åt det och tycker att det var himla dumt, roligt och knasigt. Min son var på konsert på en gymnasieskola igår. Det var hans favoritband som gjorde en spelning på Tekniska gymnasiet och det var stor fest där. Jag visste inte om han skulle komma hem eller sova hos någon kompis så jag ringde honom sent efter midnatt för att få veta hur han tänkte göra. Svaret blev att han tänkte ta någon buss hem. Men när gick bussarna? Kunde jag kolla det? *suck* Sonen hade än en gång inte alls funderat på hur man tar sej hem och när bussarna går. Jag tumlade upp ur sängen och kollade snabbt på internet att det fanns en buss vid 01:15 och en som gick 02:45. "Jag tar en av dem" sa sonen och så la vi på. Jag somnade. Efter en stund kom ett sms som löd "Jag tar 02:45-bussen men den går inte ända hem så jag går sista biten". Jag mumlade "ok" och så la vi på. Jag låg där i mörkret och tänkte på hur en polisman i ett helt annat sammanhang hade berättat att i dagens samhälle är det inte bra att gå ensam sent på kvällar och nätter. Dessa orden satte lite oro i mej. Tänk om något hände honom?
"Jag hämtar dej ute vid vägen" skrev jag i ett sms till sonen. Han skickade ett tillbaka med "schysst mamma". Så somnade jag. Mobilen hade jag i handen som om jag låg beredd och så kom ett nytt sms efter en stund. "Bussen går ändå hem - du behöver inte hämta mej". Åh, så bra, tänkte jag och somnade om. Det kändes tryggt. Jag somnade stenhårt men väcktes av att sonen kom in i vårt sovrum och viskade:
"Mamma. Kom. Jag behöver hjälp". Vad i hela friden hade hänt nu då? Vad var klockan? Den var kring tre. Jag steg upp och ute i köket förklarar sonen dilemmat. Han hade varit på konsert. Ljudet var högt och han hade förstås inga öronproppar med sej. Han sa förtvivlat, med oro i ögonen och rynkade ögonbryn att "jag stoppade papper i öronen och nu får jag inte ut allt. Det går inte, mamma". Va? Hade ungen stoppat papper i öronen? Mina ögon fick vänja sej vid det starka skenet inne i badrummet där jag stod och kikade in i sonens ena öra. Där satt papper....lååååååångt in. Väldigt långt in. Jag tog en pincett men sonens öron är känsliga (han har opererat dem många gånger som barn bl a) och vid varje försök att ta ut pappret så kom det tårar i hans ögon. Jag fick till slut ut den lilla biten som satt i höger öra. Sonen hade fått ut det mesta själv. Nästa öra stod på tur och där satt en total mur av vitt papper. Men det gick inte att få tag i det för sonen hade inte bara stoppat pappret i öronen utan blött det innan så det hade liksom expanderat och satt därför stenhårt fast. Han grät vid varje försök att få ut det. Jag fick använda all min fantasi för att komma på något att ta ut det med men inget funkade. Där stod jag kvart över tre på natten och höll i sonens öra och med en lagom panikslagen röst sa jag till slut:
"Det GÅR inte. Jag KAN inte. Vi får åka till akuten". Det kändes som i Madickenfilmen när Lisabeth har pillat in en ärta i näsan. Det här var ju löjligt - jädra papper att sitta i örat. Vi fick snabbt klä på oss och så drog vi iväg. Klockan var halv fyra på morgonen. Inne på akuten var det nästan tomt så vi slapp vänta. De trodde bestämt att det inte behövdes någon läkare i detta fallet utan sonen blev invisad i ett akutrum och dit kom en bussig sjuksköterska. Hon tog fram en liten pincett och blötte hela örat med koksalt. Hon skojade med sonen som skojade tillbaka och hon undrade om konserten hade varit bra. Trots allt skojande och hennes tro på att "det här grejar vi på nolltid" så fick hon se sej slagen. "Nä, det här får en läkare ta. Jag får inte ut det". Vi fick vänta inne i ett annat rum på att en läkare skulle komma och medan vi väntade satt vi och småpratade.
"Är du trött, mamma? Klarar du dej?" undrade sonen omtänksamt. "Jadå, jag är ok" svarade jag. Sonen berättade om kvällen, om kompisar han mött, om den fantastiska artisten som han fått snacka med back-stage och fått autograf av på en t-shirt. Han var lyrisk och jag såg att hans kväll hade varit superrolig. Så sa han det som skulle få hela historien att bli vad den blev...
"Det är skolpapper jag har i örat" sa sonen. Vad sa han nu då, tänkte jag för mej själv...skolpapper?? "Vadå för skolpapper?" frågade jag fundersamt.
"Du vet, mamma..det var så himla lång kö till toaletterna och jag visste inte var jag skulle få tag på papper ifrån så jag tog en bit av mitt matteprov som jag hade i fickan. Mumsade på det lite så det blev blött och så "poff" in i örat". Han visade med yviga rörelser hur han hade gjort och jag satt som förstenad.
Det var nu jag ville slänga mej på akutrumsgolvet och skratta hysteriskt! Jag var jättetrött, hade knappt sovit under natten för alla sms och oro och bara tanken på att det är ett matteprov som sitter fast i örat fick mej helt galet fnissig. Jag valde att inte slänga mej på golvet men skrattade högt och ruskade på huvudet och sa "men herregud...det är ju inte klokt! Var det ditt matteprov som du gjorde idag?" Sonen nickade och log.
Läkaren kom in och jag fick lugna ner mitt hysteriska bubblande skratt inom mej. Läkaren var en ung, alert och skojsam läkare som undrade om konserten varit bra, om kvällen hade varit lyckad etc etc. Många hurtiga frågor medan han försiktigt började plocka ut små, små bitar av det blöta pappret i sonens öra. Läkaren var förvånad över hur hårt det satt och ville vara rädd om trumhinnan. På det andra örat såg allt ok ut men det var rött på trumhinnan och väldigt irriterat i örongången. Tacka fanken för det ja!
Jag kunde plötsligt inte hålla mej utan kände mej nödgad att säga:
"Det är hans matteprov han har stoppat i örat" och så log jag mot läkaren och höjde på ögonbrynen och nickade mot sonen. Läkaren brast ut i storskratt och sa: "Men oj...vad tror du din lärare säger om att det sitter i örat? Nästa gång får du ta ett fysikprov eller något annat". Kevin skrattade och rätt som det var.....läkaren sken upp.... längst ut på hans lilla tång satt hela klumpen med papper! Det var en stor klump och sonen utbrast "ahhhhh....åh, så gott att bli av med...det känns i hela örat att den är borta nu".
Vilken tur! Det hade tagit en bra stund men allt hade löst sej. Vi tackade och åkte hem och läkaren sa än en gång: "använd öronproppar nästa gång - inte papper".

Väl hemma smög vi in och la oss tyst. Huset var mörkt men ute hade fåglarna börjat kvittra. Klockan visade på halv sex. Nu behövde vi sova och jag viskade "sov gott" till sonen när han smög ner till sitt rum och halvvägs ner viskade han tillbaka "tack för hjälpen mamma". Det var gott att krypa ner under täcket och jag kröp ihop bakom min man och somnade snabbt. Vilken natt!
Vilken märkligt, knasig men älskad son jag har....

Tankar, tankar och mer tankar...

Jag har helt andra slags dagar nuförtiden. Innan var min man hemma och var arbetslös och sällan var jag helt ensam. Nu har han jobb, barnen är i skolan och jag får uppleva total tystnad. Jag hoppas att den här "ensamheten" skall göra mej starkare och bättre i min ME. Att jag kanske ska kunna orka lite, lite mer till sommaren.

Idag bär jag på orostankar för min son. Jag är så förvirrad i det han säger, det skolan säger och vad kurator tycker & tänker. Jag får inte ihop hela bilden och sonen blir bara vansinnigt arg på mej och tycker att "du är på deras sida". Jag fick börja min morgon med att förklara att det finns inte två olika sidor där jag ska välja endera. Jag måste, som mamma, lyssna på alla sidor men backar förstås upp dej allra mest. Finns bakom dej. Jag vet inte om han trodde mej. Det är så oerhört svårt att ha en osäker 17-åring som är delvis omogen, naiv, impulsiv och tror att hela världen är hans. Jag känner mej ledsen för att jag tvivlar på om vi kan reda ut den här härvan med vettet i behåll. Har jag kraften att klara det? Jag vill skrika åt honom att bara "fungera normalt och låt bli att hamna i saker" och låt mej få LÄKA. Låt mej få chansen att bli lite starkare. Men så kan man inte säga åt sin son.....

Jag har förstått två saker sedan igår kväll. Att åka och pyssla nere i den älskade, roliga pysselaffären 2 km härifrån kan jag inte orka göra längre. Det tar mer än det ger. Jag är helt utmattad när jag kommer hem, lite eller inget har jag fått gjort där och inspirationen är dålig. Jag måste pyssla här hemma i total lugn och ro. Det gör mej ont. Det gör förbannat ont att ytterligare en aktivitet måste skäras ner på. Jag insåg också igår kväll att "imorgon ska det bli skönt att vila....ligga ner på min kudde...sträcka ut kroppen och vara varm under fleecefilten...vila och ha det gott".
Gud i himmelen, denna tanke har det tagit mej 2 år att nå. Är det nu jag accepterar vilandet? Att det är skönt att vila.
Har min ork kapitulerat eller har jag, med tidens gång, börjat acceptera andra saker och kommit till vägskäl där jag väljer annat än vad jag gjorde tidigare? Bara att acceptera att vila är skönt är ett nytt steg. jag beträder den stigen mycket försiktigt. Risken är ju att man blir rädd - och vänder tillbaka.
Snart fyller jag år. 29 april fyller jag en massa år. 42. Hur blev jag fyrtiotvå??? När kom alla dessa åren smygandes på mej? För nog kom de väl smygandes? Jag har inte hunnit reflektera över de sista åren från 37 och uppåt...det sa "svischhhhh" och nu sitter jag här! Snart 42. Men det går nog bra att vara den lilla biten över 40 också. Jag är ju lika ung o snygg som alltid så varför sörja. (ehhhhh!!!??!!)

Nu ska jag gå och klä på mej. Göra den sedvanliga lilla morgontoaletten och försöka se okej ut idag också. Det kommer ta den lilla kraft jag har så sedan får det bli till att vila en stund. Jag hoppas jag tycker det är ok. Jag önskar jag visste mer vad mina fina vänner gör idag och jag skänker dem alla en mjuk, varm och innerlig tanke och en varm kram. De är mitt allt.

Surfar på lyckans våg idag

Oftast skriver man när hjärtat är överfullt av känslor som ilska, sorg, ledsenhet eller en känsla av att vara "nere i skorna". Det är då orden flödar och det är oftast så jag känner att jag behöver få utlopp för det jobbiga. Då är bloggen bra. Då är min skrivbok bra att ta fram och häva ur sej. Men om jag tänker efter så är hjärtat väldigt fullt av känslor idag också....

Idag ler mitt hjärta åt många saker. Idag strålar solen in genom fönstren och jag vet att våren är på gång där utanför. Mina älskade katter springer på käcka ben rakt ut och vill leka, kika på möss och ta för sej av naturen. De verkar så glada och nöjda när de kommer in och somnar på soffan. Idag är det äntligen vanlig vardag igen och barnen har gått iväg till skolan och mannen är på jobbet vilket gör att jag får tystnad här hemma som jag så väl behöver. Det känns underbart att ha den vetskapen och jag njuter i fulla drag över att få vara ensam. Idag känner jag också att jag orkar att stå upp och är t o m lite sugen på att ta hand om tvätt och röja upp i köket efter frukost och plocka ur diskmaskinen. Att få känna att jag gör nytta och får det "som jag vill ha det" omkring mej. Idag ler hela mitt hjärta åt att jag inte är övermäktigt utmattad när jag vaknade kl 06:45...att jag faktiskt kunde stiga upp utan att genast ha på sej den gammaldags dykardräkten med blytyngder under fötterna. Den dräkten har jag ju oftast på mej - men idag verkar den ligga längst in i garderoben. Där vill jag att den ska ligga heeeela dagen.

Idag är mitt hjärta varmt och och nästan alla känslor och tankar är goda, mjuka, sköna, givande och gör mej gott. Jag vet att det är viktigt att skriva ner även dessa tankar och skriva om dessa dagar men när en sådan här fin dag dyker upp - ja, då är jag så glad att jag tar för mej i stora lass av det som ges och vem hinner blogga då? Då vill jag ju inte ens sitta still utan få göra de saker jag inte klarar annars. Det är underbart att hänga tvätt och vara nyttig! Eller gå ner och hämta posten. Eller ringa en kompis och prata lite. Det är JÄTTEROLIGT och tiden går fort när man har kul - så då hinner jag inte ödsla bort min tid på att skriva ner alla härliga känslor och tankar. Trots att jag vet att det är riktigt, riktigt härligt och bra att se dem på pränt likväl som de svåra tankarna de andra dagarna. Idag är jag glad och skall hushålla med min kraft och surfa en stund på lyckans våg.....

Tro mej - att ha kraft och energi är livsglädje. Låt mej få påminna dej som läser detta om att kraften du har inom dej är den som för dej framåt. Det är den som får dej att känna, vara, kunna göra, utföra saker och "Leva". Det är den som gör att du är med i Livet och kan ta del av allt som ges - både dåligt och bra. Kraften är din - ta den inte för givet!

Tjohejsansa...nu har jag lite annat att göra så jag avrundar här. Nu väntar fler vågor där borta som jag ska ut och surfa på en stund (läs: hänga tvätten)

En dag utan ord

En vanlig onsdag som började med en kommentar från någon som fick mej helt ur balans. Jag visste inte att så lite behövdes för att blåsa omkull mej. Jag har sedan dess inte yppat ett ord. Varför?
Kommentaren var inte hela världen men den blåste mej liksom av min kant där jag stod och vinglade i morse. Jag stängde in mej en stund i sovrummet och grät ut all min frustration. En massa minnesbilder som jag sparat på de senaste veckorna överrumplade mej och fick mej helt ur balans. Bilder på någon som tog en vårtur på hojen och stannade till vid ett rödljus. Jag ser skinnstöveln som sätts ner i asfalten och hur bromsarna på hojen dras åt. Någon som går en skön, lång promenad i vårsolen och ser ut att njuta. Jag ser så mycket som jag vill ha och göra. Den frustrationen och längtan grät jag ut. Sedan sinade tårarna och jag blev tyst. Vad hade jag att säga mer och vad fanns det att "reda ut"? Jag som alltid varit den som INTE varit tyst utan frågat "vad är det för fel?" eller "är du arg för något eller mår du inget vidare idag?" Jag som brukar vara den som vill fråga och få ordning på det som gick snett....jag var den som blev tyst.
Tystnaden låg som ett lock över hela dagen och jag fann ro i tystnaden. Att inte bemöda sej med att tala och reda ut. Att inte bemöda sej med att vara den som är "redigast". Jag har kort svarat på två frågor - det är allt idag. Jag har ätit en liten omelett som jag snabbt stekte till mej själv. Jag satt ensam vid bordet och plockade sedan undan efter mej. Allt under tystnad.

Sedan tog jag fram min fleecefilt och pratade några ord med Amanda som skulle åka och bowla med sina kompisar. Där bröt jag min tystnad och det kändes skönt och naturligt att prata med henne. Hon är utanför vissa saker och ska inte beröras av varken mej, någon annan eller hur jag mår. Hon ska ha mej som vanligt.
Jag somnade och sov i 4 timmar. Det är nog rekord. Nu har jag varit och handlat margarin i lilla affären och åkte dit utan ett ord. Vad ska jag säga och varför ska jag fråga vad det handlade om och varför han mår som han mår? Jag orkar inte. Jag vill inte.
Jag väljer tystnaden och kanske, kanske kommer orden lite senare...

Det är märkligt att förändras och göra saker man inte brukar göra. Göra på ett annat sätt och egentligen kanske inte tycka att det är det bästa sättet men ändå finna ro och lugn i det. Mitt fönster står lite öppet och släpper in den sköna kvällsluften...det är vår i luften. På avstånd hör jag en motorcykel....