Inflyttad

Det har gått mer än en vecka sedan jag skrev sist. Jag har inte haft varken tid, lust eller energi att skriva för allt av mej har gått till flytten. Den alldeles fantastiskt spännande flytten! Allt har gått så bra och inte mycket har gått totalt åt pipsvängen även om vissa saker har envisats med att småjävlas med oss. Men inte mer än att vi kunnat lösa det. Så spännande det är att få packa upp våra saker och sätta dem i huset och möblera. Nästan som när man fick ett Lundby Dockskåp i julklapp och man fick möblera precis som man ville. Nu fick jag inte möblera exakt precis som JAG ville eftersom vi faktiskt är två vuxna som bor här nu!!! :o) Man får kompromissa!

Det blir så fint. Det är så kul & spännande och jag har orkat mer än vad som varit möjligt. Jag har undrat många dagar hur länge jag ska orka med den farten jag hållt med flytten. Det jag lyft och hur mycket jag orkat. Jag har förstått att när man är mitt upp i något så orkar man. Det är först när man slappnar av som adrenaliner slutar pumpa och allt går tillbaka till normalt läge. Jag visste att det blir ett pris att betala. Det är nog dags för det nu. Tror jag. De sista dagarna har mitt huvud inte hängt med. Jag har inte förstått vad de andra säger till mej och allt låter som gåtor. Jag får be Claes "prata enkelt". Då vet han vad jag menar. Jag har varit irriterad och förbannad på allt & alla. Trött så in i helvete.

Idag fungerade varken kroppen eller huvudet när jag vaknade och inga mediciner lindrade ens. Jag visste att då blir det tungt. Claes, Amanda och jag skulle åka hem till en mycket god vän till mej och hennes två flickor. Jag såg fram emot att träffa henne och få se det lilla stället de bor på för tillfället långt upp i Skogen. Jag var så glad för vi bestämt oss att åka dit och Amanda och jag skulle baka en kladdkaka och ha med oss. En halvtimme efter jag steg upp fick jag se mej besegrad. Jag kunde inte fungera - inte ens med mediciner och inte ens med viljan. Jag fick skicka dagens första trista sms och säga "Idag fungerar jag inte. Jag kan inte komma". Hon förstod. Hennes flickor förstod och de skrev ett så underbart, uppiggande litet sms till mej. Jag grät. Jag skrek till Claes: "Jag går ut i skogen och skriker: Nu vill jag inte mer. Nu har jag gjort tillräckligt. DET RÄCKER NU. Jag vill inte vara sjuk mer.". Sen torkade jag tårarna. Mitt hjärta grät över att inte kunna åka och besöka dem. Över att inte få göra som jag vill.


Sen gick dagen och jag var tvungen att åka och handla lite mjölk och andra förnödenheter. Claes o Amanda var kvar hemma (Kevin är i Turkiet tills imorgon). När jag kom hem var jag helt slut. Skallen hade lagt av ännu mer. Orkade knappt äta middagen vi satt fram. Tuggade motvilligt. Så kom ett underbart litet sms från ännu en mycket god vän som var ute på vägarna och körde idag. Hon var i Jönköping - kunde hon kanske komma svängen förbi och titta på vårt fina hus?? Jag ville ropa "jaaaa....kom får jag visa dej och kom får jag krama dej" men det jag fick skriva i sms:et var: "Jag är så dålig idag. Jag klarar det inte". Än en gång grät mitt hjärta. Jag ville än en gång använda miljarder ord för att förklara varför jag inte klarar det. Varför jag mår så dåligt. Men inga ord finns för att förklara. Jag får bara hoppas att de kan förstå. Eller försöka förstå. Veta att hade jag bara kunnat - så hade jag sagt ja till det jag vill.

Amanda skulle på party hemma hos en kompis en bit utanför Fristad och jag visste att jag inte skulle orka köra. Claes fick ställa upp och vara chaufför. Jag somnade redan innan vi kommit ur Målsryd och sov hela vägen. Helt väck. Jag mådde illa så fort jag var vaken i bilen och orkade knappt sitta upp. Att åka bil kan vara en ren plåga. Det var det idag.
Nu ska jag gå och lägga mej men innan dess försöka ta en macka och få något i kistan. Claes och jag går här och smågrejar och jag gör bara väldigt lite. Knappt inte till någon nytta alls, känns det som. Imorgon kommer Kevin hem från sin tvåveckors-semester i Turkiet med sina kusiner och deras familj. Det blir gott att träffa sonen igen! Välkommen hem älskade Kevin!! Förlåt till er som jag inte klarat att träffa eller prata med idag. Förlåt för att jag inte kunde. Jag hoppas era hjärtan vet att jag så gärna hade velat!

Mitt i allt det svåra idag så är jag ändå upprymd över flytten och vårt fina hus! Det är mysigt och jag sover gott om nätterna. Jag ska försöka fota lite när vi fått upp lite fler saker och lägga ut här på bloggen. Godnatt...

Flyttgodnatt

Klockan är för mycket för att vara vaken men jag är det ändå. Jag hade nog trott att jag skulle vimsa runt halva natten för att hinna allt jag måste hinna. Att då vara "klar" kl 00:30 och sitta nyduschad i sängen men laptopen i knät - ja, det är inte så himla illa jobbat. Imorgon kommer flyttgubbarna klockan halv nio. Imorgon flyttar jag! Så konstigt det låter. Jag ska inte bo i Fristad mer. Jag ska inte handla på ICA i Fristad längre och jag ska inte låna böcker på bibblan här längre. Nu ska jag handla i andra affärer, låna böcker på annat bibliotek, bo någon annanstans och mest av allt; jag ska bo i ett fint hus!
Imorgon får jag vinka hejdå till Fristad och med både spänning, vemod och nyfikenhet bege mej mot nya trakter. Det känns en smula vemodigt för i Fristad är jag uppvuxen och det är här mina barn växt upp och jag har spenderat mesta delen av mitt liv.

Men åh, vad det ska bli roligt att pröva något annat. Jag är KLAR med mitt här. Jag har gjort det här ett bra tag nu och vill göra något annat. Mest av allt vill jag bo med min Claes och dela all tid som finns med honom. Det har jag längtat efter väldigt, väldigt länge och vi har tålmodigt väntat och sett tiden an. Vi valde att inte flytta ihop direkt när han kom uppflyttandes från Skåne utan ta det varligt. Nu är det dags...nu min älskade Riddare - nu är det vår tid!

Jag har planerat så mycket ikväll och gjort så väldigt mycket idag att jag inte ens hunnit känna efter hur jag mår. Jag har forcerat och jag är rädd att jag tagit av krafter som inte finns. Vi får se imorgon. Det är tur att det finns flyttgubbar som tar hand om en flytt. Vad i hela friden hade vi gjort utan flyttkarlar va? Tur att de finns! :o)
Imorgon bär det av och jag säger till alla och envar: Känn er alltid välkomna att komma på en fika eller bara säga hej till oss i Målsryd. Känn er alltid varmt välkomna att hälsa på en kortis om ni kör förbi eller stanna en lång stund om ni hellre vill det. Jag ser fram emot att få krama om och säga:
Välkommen in i vårt hus....

Godnatt för ikväll och sov så gott. Nu ska jag lägga mej ner, inte tänka för mycket utan bara sluta ögonen och njuta av min mjuka, sköna kudde och mitt härliga täcke. Mmm...så gott, så gott. Godnatt!

Denna dagen - ett liv

Denna dagen - ett liv. Så sa farbror Melker i Saltkråkan. Vad menade han med det egentligen?
Vad han än menade så säger jag det idag. Det låter så bra. "Denna dagen - ett liv". Men om denna dagen skulle vara ett helt liv så skulle det livet vara bra innehållslöst och långtråkigt. Inte för att jag haft det innehållslöst och långtråkigt - men ett helt liv med denna dagen skulle bli det. Till skillnad från igår så har jag verkligen inte gjort ett dyft idag. Varit hos Claes. Pussat på honom. Sovit jämte honom. Vilat väldigt mycket. Somnat och sovit drygt 1½ timme och nu sitter jag här vid datorn. Lite omelett till middag. Lite té emellanåt.
Småprat vid köksbordet. Men sen inget mer. Vila och lugn.

Det var tvunget att bli en sådan dag idag efter igår. Kroppen hade helt lagt av annars. Imorgon ska jag flyttpacka och har att göra. Men denna dagen har gått i långsamhetens tecken.

Denna dagen - ett liv. Vad sjutton betyder det egentligen???

Det jävligaste.

Jag vet att jag borde tänka positivt. Jag vet att jag precis just nu får må lite bra. Jag vet att jag inte får en lika illa dag som igår så egentligen borde jag bara glömma gårdagen och gå vidare. Ändå dröjer den sen kvar och just gårdagen innehåller allt, allt, allt som gjorde den till vad den var och blev - och det satte så stora spår i mej. Jag vill berätta spåren. Det är min egen blogg och jag väljer orden. Idag blir det att sätta ord på gårdagen så jag kan få glömma den och gå vidare.

Jag vaknar igår av att allt värkte. Med värk menar jag som träningsvärk. En träningsvärk kombinerat med att det hänger blytyngder överallt. Med värk menar jag också en massiv huvudvärk. Det brukar jag ha så det var inget ovanligt. Jag släpade mej upp och tassade försiktigt direkt till köket och tog en treo mot huvudvärken och två Tramadol mot värken och det "tunga". Tramadol hjälper mej att få väck den värsta tyngden i kroppen och tar bort värken så jag kanfungera. Så ej igår. Timmarna gick men ingen lindring. Åh nej, en sån dag. Det skulle bli en sån dag när inget hjälper, minns jag att jag tänkte. Frukost var svårt att få i sej och efter en ostmacka och en kopp té låg jag på golvet och skakade. Claes hjälpte mej varmt och ömt. Sen gjorde jag mej långsamt i ordning och sände mej själv en tacksam tanke att jag hade duschat kvällen innan - för igår hade det varit helt omöjligt att orka med.
Jag tog det lugnt hela morgonen och hjälpte Amanda att packa sin väska till ridlägret hon skulle åka på samma eftermiddag. Det var ridkläder, vanliga kläder, ridstövlar, spö, handskar, jodhpurs, toalettartiklar etc etc. Svårt att komma ihåg vad man skulle säga till henne att packa när huvudet gick på lågvarv och allt hon sa och frågade lät som märkliga, svåra frågor i tv-programmet "Kvitt eller dubbelt". Allt tog lång tid att svara på. Hjärnan fungerade bara näppeligen. Jag var trött och utmattad redan efter ett par timmar.
Jag tyckte det var jobbigt då - det skulle bli värre.

Efter en snabbmiddag där jag själv bara åt en halv omelett så hann Claes och jag vila lite ovanpå sängen. Jag la ner den onda, värkande kroppen och allt det tunga försvann liksom ner i lakanen och madrassen. Jag grät av lättnad och Claes torkade så varligt bort mina tårar. Frågade om jag mådde dåligt och höll om mej. Älskade Claes. Vi hann vila 20 min och jag började somna. Då var vi tvungna att åka om vi skulle hinna köpa ett hänglås till Amanda samt bege oss på vägarna mot ridlägret utanför Alingsås. (hänglåset var till skåpet där hon skulle förvara sina pengar och värdesaker) Claes fick hjälpa mej upp ur sängen och jag minns att jag tänkte "Åh, jag kan inte orka mer..jag måste få lägga mej ner igen. Sova" . Men vi var tvungna att åka. In till Knalleland och köpte låset. Inne i affären lutade jag mej mot hyllorna, släpade benen efter mej långsamt och alla ljud förstärkte min egen trötthet. Jag kände att jag på väg ner mot avgrunden.
Låset blev köpt och jag åt en glass, i hopp om att sockret skulle få mej att orka lite bättre en stund. En kort stund fick jag lite frist och vi hann handla klart.

När jag är såhär dålig så bär jag på ett stilla illamående hela tiden. Att åka bil förstärker illamåendet och sitta i en bil är rent jävligt när det skakar, när motorn brummar så högt i mitt huvud och vägen inte är totalt rak hela tiden. På väg till Alingsås började det jävliga. Jag satt halvsnett i sätet. Kände hur kroppen behövde ligga ner. Slappnade av och slöt ögonen. En kort stund gjorde det mej sämre men jag visste att kan jag somna lite så känner jag inte allt det jävliga. Jag slumrade till och vaknade av att vi var på villovägar. Vi hade kommit fel. Tillsammans fick vi reda ut vart vi skulle (jag hade tagit ut för knapp info om vägen!!!) och insåg att vi hade en bra bit kvar att köra för att komma rätt. Stannade vid en ok/q8 mack och köpte en karta och just när vi stannade där så var illamående så jävligt att jag öppnade bildörren och kände hur det vattnades i munnen av safter. Spottade. Spottade. Spottade. Hängde ut genom dörren och spottar. Allt för att inte kräkas. Amanda frågar oroligt i baksätet: "Är du ok mamma?" Lilla hjärtat mitt. Mitt lilla hjärta.
"Jadå", svarar jag modigt. Jag ville skrika till alla: lägg mej ner. Ring en ambulans för fan. Jag dör nu.
Men jag spottade och sen åkte vi. Jag var bara halvt medveten vissa stunder och stålsatte mej för att klara av att sitta upp i framsätet...hålla emot illamåendet. Till slut var vi framme och lite luft och komma ur bilen var välsignat. Vi stannade på lägret en stund och fick info och kikade på hästen som tilldelades Amanda. Claes stod och höll om mej för det blåste kallt (och blir jag kall...ja, då börjar jag ju skaka som på beställning) Amanda var så fin i sina ridkläder och jag kände mej ur-stolt över henne! Vilken fin och duktig dotter jag har. Det var ett ögonblick av lycka mitt i allt elände.
Efter en stund sa vi hejdå till henne och åkte hemåt. Efter en stunds kämpande igen, fler värktabletter och lite tårar så somnade jag. Claes körde oss hem. Hem till honom. Äntligen var dagen slut. Då var klockan sju. Han körde in bilen på uppfarten och en låt på radion fick mej att tänka på spinningen jag hade tränat för många år sedan...
En plötsligt "knäpp" fick mej att tänka "Jag kan ju knappt röra mej längre. Jag kan inte springa. Min kropp har slutat fungera". Tårarna rann och jag rusade ur bilen. Började plötsligt springa sakta framåt och tvingade kroppena att fungera. Runt Claes hus sprang jag snyftandes säkert 4-5 varv. Jag orkade inte - men tvingade. Jag såg allt som i en tunnel och kunde inte tänka klart. Bara sprang och vet egentligen inte varför. Sjönk ihop på grusgången och höll på att somna där men kände Claes armar runt mej, han lyfte upp mej och sa "kom nu går vi in". Vi sa inget. Jag orkade inte förklara. Kanske förstod han..........
En kopp té var gjorde vi och jag tvingade i mej en halv macka. Jag var så tom i magen men orkade inte äta. Det var för jobbigt och det tog emot. Jag försökte lite lamt och väldigt entonigt be om ursäkt för dagen med orden "Jag vill bara säga att detta har varit den jävligaste dagen någonsin". Claes förstod. Han hade sett det på mej. Han hade förstått kämpandet i bilen. Min älskade Claes.
Han hjälpte mej uppför trappan - det allra sista hindret för dagen - och så gick vi och la oss och tittade på tv. När jag sjönk ner under täcket kom den välbekanta känslan av "här hör jag hemma. Här ska jag vara för att klara mej" över mej. Att ligga ner. Att vila. Att låta kroppen vara. Jag vet ju vad jag behöver såna här dagar - men livet ser ju inte ut sådant. Livet pågår inte medan man vilar och sover i en säng. Jag vill ju vara med.
Jag somnade och sov gott ända till kl 06. Då vaknade jag och var hungrig. Nu har jag fått i mej lite mat och mediciner. Jag fungerar idag, tror jag, men ska tillbaka och somna om ett par timmar till nu. Krypa ner jämte Claes och glömma gårdagen.

Idag är en ny dag.

Babbel på stranden och välfyllt kylskåp....

Svettig sitter jag vid datorn och tänker "jag ska strax gå och duscha". Klockan drar sej mot halv nio och det har varit en solig och fin dag. Jag har skickat många skojiga sms till goda vänner och särskilt till en som har solat o badat precis som jag. Det är skoj att skicka fåniga sms och bete sej som en löjlig fjortis. Ännu roligare när vännen uppskattar mitt fåneri och beter sej lika knäppt tillbaka!
Jag bestämde mej för att vila lite idag. Tog min handduk och åkte ner och la mej vid stranden. Inga barn hade jag med mej idag. Helt solo kunde jag åka. Såg framför mej en skön stund utan att behöva prata, engagera mej eller tänka på någon annan. Jag låg så gott på stranden. På min handduk.
Så kommer två killar i övre 20-årsåldern. Nästan 3o skulle jag tro. De pratar HÖGT och brett om sina bilar, senaste filmerna de sett, den enes morsa som gillar skvaller, den andres skitjobb och bla bla bla...den ene bröt dessutom på finska. DESSA två fick jag ligga och lyssna på. Hela tiden. Jag blängde lite på dem som om för att säga "Kan ni vara lite tysta eller?" men de fattade inte vinken.
Inte ens när jag suckade ljudlig fattade de. De fortsatte prata så högt så hela stranden kunde hört. Men sen vände turen när de ene sa "jag sticker en stund, kommer sen". DÅ kom lugnet och ron för Fröken V. Tack och lov. Det var ju sol & tyst jag ville ha.

Så kom illamåendet över mej. Kraftlösheten började kännas av och jag insåg att jag var ensam på stranden. Inte ensam - för där var ju fullt med folk. Men ensam ändå. Ingen kunde hjälpa mej om jag inte skulle klara mej själv. Jag blev ledsen och arg. Drog mej sakta, sakta hemåt och kände hur all kraft fullkomligt rann ur mej. Jag landade här hemma och behövde sova. Jag förstod att jag skulle somna hårt och inte vakna förrän efter en timme eller två. Jag var nära till tårar och VILLE inte sova. Jag var varm och svettig....behövde åka och handla. Jag ville inte sova! Frustrationen tog mej i ett rejält grepp och jag vägrade sova. Trots att kroppen skrek om det.
Amanda kom hem med en kompis. De ville gärna ha skjuts till stranden. Jag ställde upp. De skulle ta ett dopp och medan de gjorde de så åkte jag och handlade. Det gapade tomt i kylskåpet och jag behövde fylla på rätt så rejält. Utanför affären slog tröttheten till rejält igen och jag skickade ett sms till Claes "jag orkar inte..." Inne i affären vimsade jag runt en stund och stod sedan vid kassan och tittade på det jag radade upp på bandet; en påse bullar, matolja, 2 l mjölk, filmjölk, en risifrutti, buljongtärningar, äpplen, en yoghurt med märklig smak (varför tog jag den?) och en förpackning med strimlad kalkon.
Vad i hela friden skulle jag laga mat av med detta? Jag fattade ingenting och förstod inte hur jag kunde storhandla för drygt 180 kr och få med detta hem. Hade jag helt tappat förståndet?

Nu sitter jag alltså här. Lite varm och redo för en dusch. Ledsen för allt jag inte klarat idag och väldigt, väldigt arg för att världen inte förstår hur jävligt det är med ME. Jag tror jag blir knäpp idag på denna ständiga utmattning. När i helvete ska jag få känna mej bara "vanlig"? Inte pigg...det behövs inte. Men VANLIG! Säg mej när jag kan få släppa blytyngderna från mina anklar..säg mej när jag ska kunna använda huvudet utan att få hjärnsläpp. Tala om för mej när allt detta går över.

För det gör det väl?

*schhhhh*

*tassar in på tå och viskar*

"hej"



*tassar ut igen*

Högtidligt adjöken

När jag inte riktigt vet vad jag ska ta tag i här hemma eller vet i vilken ände jag ska börja (flyttpacka, röja upp etc etc) då sätter jag mej vid datorn. Då sätter jag mej vid datorn! Det har blivit någon slags konstig sysselsättning istället för att faktiskt göra något annat. Egentligen vet jag varför jag sätter mej här - men det är ingen ursäkt.
Jag sätter mej här därför att jag helt enkelt inte har krafter nog att ens försöka börja någon annastans. Men det är en klen ursäkt. Med den här inställningen kommer jag inte att vara flyttklar den 24 juli. Det är ett faktum.
Alltså: slut på det här beteendet att sätta mej vid datorn så fort jag inte riktigt kan ta tag i något.
Nu får det bli ordning på torpet. Eller nåt.

Det tar TID att sitta vid datorn. Det vet vi alla som sätter oss framför den i tid och otid. Man sitter och läser lite, man kikar runt på ditten och datten, fastnar en stund vid msn eller så bloggar man. Allt tar tid. Men det är ju så roligt och avkopplande ju.... *suckar lite*
Vad jag vill säga med det här inlägget är: jag får nog lov att låta bli att blogga just nu. Låta bli att finnas på msn och över huvud taget låta bli att sätta mej vid datorn i tid och otid. Jag kan få sätta mej här javisst...men bara i tid. Inte i otid. Så får det bli.
Hav lite tålamod med Fröken V som står mitt i en mycket virrig lägenhet med kartonger, mycket kvar som skall packas samt saker som måste ordnas innna flytten. Hav tålamod - hon behöver bara fokusera ett tag nu och sedan är hon åter.
Vi ses när jag fokuserat klart. När jag flyttat klart. När jag har kommit till min nya värld. Till Målsryd.

(jag undrar om jag kan hålla det här högtidliga löftet om att inte blogga......hmmm...jag är ju inte vidare pålitlig vad det gäller sånt här, men skit samma, det låter väldigt bra, övertygande och moget)

"På ett litet tag: adjöken,
säger den lilla V Fröken"

haha

Svårt med harmoni

Stiger upp fastän klockan bara visar 07:17. Går ut i köket och laddar kroppen med medicinerna som jag vet jag inte längre klarar mej utan. Jag är så trött i min kropp men återvänder inte till sängen.

Det är kallt och ruggigt. Hoppar i mina svarta, noppriga, fula mysbyxor och min sköna luddtröja. Barfota. Slår på datorn och läser nyheterna på Aftonbladet. Känner hur tårarna bränner innanför ögonlocken men har ingen aning om varför jag skulle vilja gråta. Är jag kanske bara trött? Utmattad efter resan? Är det nu det verkliga priset för allt det underbara ska betalas? Jag slutar tänka på orsaken och bara "flyter med". Som så många gånger förr. Bara flyter med och gör vad jag kan. Struntar i det jag inte kan.

Kanske borde äta frukost? Känner att kroppen nog är för ostabil för smörgås. Det kommer aldrig gå utan att det blir skakningar. Lika bra jag låter bli. Gör mej en kopp té. Té är pålitligt. Funkar alltid. Men man kan väl inte leva på té allena? Försöker hålla igång tankarna så jag känner att jag fungerar. Jag vill ha kvar mina tankar och mitt "tänk" idag. Inte ha två delar som är dåliga. Både kropp och huvud. Det räcker med det ena tack!

Tänker på mina vänner. Kanske ska skriva lite mail? Vad ska jag skriva om? Kommer inte på något så jag struntar i det. Tittar ut genom fönstret och undrar vad den här dagen för med sej. Nog kan det väl komma något litet bra även ur en sådan här dag? Hänger precis allt, allt, allt på min egen uppfattning nu och vad jag beslutar mej för att känna och uppleva? Herregud om det är så. Vilket ansvar jag har i så fall för den här jävla dagen.

Minns plötsligt att jag inte har dragit fram det nya "morgonpeppningskortet" ur den lilla hållaren. Går bort till nattygsbordet och ser efter.... "Idag är allt harmoni" står det på den lilla fina fyrkantiga lappen. Så helvete heller. Harmoni? Vet de vad de skriver på lapparna egentligen? Funderar ett slag. Vad i hela friden betyder ordet harmoni? Jag googlar det. Harmoni är en musikalisk beteckning för toner som klingar samtidigt, enligt ett regelbundet rytmiskt mönster, eller som av något annat skäl uppfattas som enhetliga.

Jaha. Okej. Så idag kommer allt klinga enhetligt och i ett fint mönster? Jaja. Jag ska hålla utkik efter nåt sånt. Eller så får jag väl göra som man ska göra med de korten; bestämma sej för att så blir det idag. Jag lovar försöka se nåt rytmiskt mönster och enhetlighet idag.

Det kan bli svårt.

Det mesta kan bli svårt idag.

Tillbaka i verkligheten...eller...vart tog bönan vägen?

Tillbaka från Kreta med överfullt skafferi av minnen, glädjeämnen, tankar, funderingar och hjärtat och själen fulltankad med gott och så mycket kraft jag kunnat lägga på lager. Resan tog krafter - visst gjorde den det - men ack så mycket gott jag fick i retur. När jag ser alla bilderna från resan ler jag med hela hjärtat. Vi är som vilken familj som helst som reser, på både gott och ont, men det goda hade så mycket mer plats och det var det allra bästa. I mina ungdomsdagar (det lät fint va?) var jag en riktig globetrotter och hade världen i min ficka. Den var aldrig skrämmande eller för stor - bara väldigt intressant, rolig och spännande. Jag hade glömt hur det kändes att resa....ljuden...dofterna...värmen...det oväntade...allt... allt det hade jag jag glömt. Men oj vad det kom tillbaka till mej med kraft när vi kom till Kreta! Jag återfick en pusselbit av mej själv och kände hur jag njöt av den varma sanden, hur det låter när man går med flipflop på gatorna, hur det surrar i supermarketen av aircondition och hur havet slår mot stranden och ber mej att hoppa i och svalka mej. Åh, så härligt jag har haft det!

Jag är åter hemma i min märliga, tomma lägenhet där flyttlådorna står utmed väggarna och kan inte riktigt ta mej för något. Jag orkar inte fortsätta med flyttpackningen. Jag är inte sugen på att åka och handla mat för att fundera på vad vi ska ha till middag. Jag har ingen som helst lust att gå ut i regnet (hu så olustigt o kallt!) och jag vill egentligen inte göra något alls. Så jag sitter här vid datorn med mina kort, mina tankar, skriver lite, delar med mej av massor av kort på Facebook och ringer ett och annat samtal till mina föräldrar eller min son som är hos sin pappa. Jag gör lite av varje - men inget av vikt och värde. Nu tar vi en bild till så ni inte somnar av inlägget:

Min älskade, roliga unge...min Amanda. I mina ögon är hon så perfekt utmejslad i sina drag och hennes ögon glittrar av livslust, tokighet och kärlek. Min snart 13-åriga tjej! Den här solhatten hade vi med för skojs skull o jag tycker egentligen att den är riktigt läcker - men Amanda tog mest på den för skojs skull!

Jag sitter hemma i mina mysbyxor nu och går barfota men har en tjock tröja på mej. Jag kan fortfarande känna hur solbrännan gör sej påmind för jag brände min rygg lite sista dagen. Att använda solskyddsfaktor 15 allra sista dagen tyckte jag var väldigt onödigt - det var lika bra att "köra på" ansåg jag. Där fick jag för det! Trots att regnet öser ner utanför fönstret så sitter jag med hud som ömmar av sol och värme och det känns lite märkligt! Men också härligt...för då har jag ju liksom Kreta kvar "på mej" :o)

Kevin har åkt till sin pappa och är några dagar med honom så sonen hann jag bara träffa en kort stund igår. Jag fick en stor kram av honom och han välkomnade oss hem med orden "åh, små negerbollar" eller nåt i den stilen. Sen ville han gärna se fotona och jag slås av att Kevin alltid, alltid är så intresserad av hur husen är byggda, arkitekturen, var man går in till ex restaurangen, var vårt rum låg i förhållande till poolen eller nåt annat etc etc. Han har full koll på hur det är byggt och tänkt och vill gärna prata om byggnaderna. Det är märkligt roligt för annars brukar det vara de tramsigaste korten som är roligast. Men han vill gärna se hotellet och vägarna utanför och sånt! Heja min son, det gör mej stolt! Vem vet, han kanske blir en världskänd arkitekt en vacker dag? Hehe

Då ska jag be att han bjuder mej på en resa till Kreta igen. Eller nåt annat fint ställe i världen! :o)

Santa Marina Plaza i Agia Marina, Kreta. Ett underbart hotell med alla tänkbara bekvämligheter och fantastisk mat och service.Usch, nu har jag skrivit just den meningen på vykort hem till Sverige, på min sida på Facebook och nu här. Den är tradig, enformig och trist. Men hur beskriver man annars ett hotell som faktiskt ÄR på det sättet? "Här har vi det lajbans och maten är kanon?" Näää, det passar sej inte riktigt tycker jag. Tills nästa gång jag åker på semester så lovar jag att komma på en annan bra fras som beskriver hotellet och maten!

Mitt i allt det underbara med Kreta och resan har jag naturligtvis haft svåra stunder som jag fått bemästra på olika sätt. Claes har fått hjälpa mej många gånger och ibland undrar jag hur han står ut. Hur står han ut med att alltid hjälpa mej när jag faller ihop och skakar helt utan förvarning? Hur står han ut med att kanske ibland undra om jag verkligen ska orka gå en dag i staden Chania och shoppa (kanske med oron för att jag kan börja skaka)??? Hans ändlösa tålamod och lugna sätt är något jag värdesätter högt och försöker att inte glömma att ibland faktiskt säga "tack" och le mot honom. Han vet vad jag menar och jag hoppas han vet vad det lilla ordet egentligen betyder och hur mycket det betyder. Utan Claes hade jag aldrig kunnat åka till Kreta. Tack älskade Claes!

Nu sitter jag alltså här med en kopp te och kikar ut på regnet. Inget har jag lust att göra och inget orkar jag göra. Det får bli ännu en dag när timmarna bara får gå - samtidigt känns det så konstigt. Man borde ju GÖRA nåt. I alla fall åka och handla mat. Eller nåt sånt. Eller hur var det nu man gjorde när man höll igång ett hushåll sådär effektivt? Men gud, jag kanske helt enkelt har GLÖMT BORT hur man gör? Så är det nog. Jag har glömt det på en vecka! Haha..tänk om det ändå vore så....Jag är dock helt säker på att den kunskapen kommer åter - väldigt snabbt!!!!!!!

Här är jag förresten, solandes på min lilla solsäng i mina fina, coola solbrillor som jag köpte i närliggande supermarketen! Man kan knappt tro att det är jag. Vart tog den där lilla sol-bönan vägen och vart i hela friden kom den här lilla slöa, slappa och trötta Fröken V från?

Får gå och leta och se om jag kan leta rätt på den där andra bönan.

Hojta till om ni ser henne och be henne komma tillbaka till mej. Bums!!

Hehe

Mer fran Kreta

Dagarna gar sa fort nar man har trevligt! De bara susar forbi och jag forsoker liksom fanga dem och halla kvar dem sa mycket jag kan. Jag skulle vilja stanna tiden och vara kvar i detta lite till. Eller mycket till.
Nar jag, for snart en vecka sedan, akte till Kreta sa kande jag mej stressad, ledsen, oroad for det mesta, trott och hade sa otroligt mycket omkring mej som skulle ordnas och fixas infor flytten och allt annat. Min hjarna kokade och mitt inre kandes som kaos. Mina vanner sa; det kommer bli bra for dej att aka till Kreta en vecka och bara koppla av. Komma hemifran lite. Jag trodde dem inte for det kandes inte alls sa. Nu sager jag; de hade ratt. De hade sa valdigt, valdigt ratt! Jag borde lyssnat battre och forsokt forsta....

Kreta har gjort underverk for mej och min sjal och mitt hjarta har fatt andrum och ro. Det behovdes sannerligen! Det har naturligtvis inte varit helt friktionsfritt aven om man har semester och har sol, hav och varme omkring sej. Men i det stora hela ar detta underbart och jag vill inte tanka pa hemresan imorgon. Vi flyger hem imorgon natt kl 01:20. Det betyder att vi far en hel dag till har och det kanns bra. Jag ska ta tillvara morgondagen lite extra!
Jag har tagit sa manga fina bilder och vill sa garna fa dela med mej av dem till er alla. Visa er hur skont jag haft det och hur gott det ar har!

Ikvall ar jag trott. Valdigt trott. Claes och tjejerna har gatt en bit bort till en bar och tar varsin lask. Mina ben orkade inte ga med ikvall sa jag blev kvar och skriver lite men tanker ga upp pa rummet nu och satta mej ute pa balkongen en stund. Det ar sa underbart ljumma kvallar...

Kram och godnatt..

Rapport fran Kreta

JAG AR PA KRETA!

Har kommer en liten rapport fran Kreta - tyvarr utan foton - for vem trodde att man skulle sitta har en liten kortis o darmed ta med usb-kabeln till kameran? ;o)

Jag har 2,5 dag kvar har och nar jag gick upp idag bestamde jag mej for att gora det allra basta av dagarna som ar kvar. Inte for att jag inte har gjort det hittills, men med tva tonaringar som kan vara tjatiga och kravande sa glommer man latt bort att forsoka halla humoret sa jamnt som mojligt!

Hursomhelst, jag onskar jag kunde visa er alla hur fint & gott jag har det. Hur fanastiskt vi bor (5-stjarnigt hotell) och vilken underbar mat de har pa hotellet. Vi har ju halvpension vilket gor att vi ater frukost & middag pa hotellet. Det visade sej vara utmarkt for mej som inte alltid orkar leta upp nat stalle pa kvallen och ata ute. Detta hotellet ar valdigt lugnt o stilla och naturligtvis passar aven det mej. Kanske hade ungdomarna velat ha mer stoj & stim men detta hotellet ar helt enkelt inte sadant. Agia Marina ar ett litet samhalle men vi har allt vi behover utanfor knuten. Sma butiker, supermarkets med hyfsade priser och lite av varje. Igar kvall var vi inne i Platanias pa kvallen och dar var det livat & glatt. Massor av affarer som holl oppna sent o barer och restauranger. Vi provade skojiga hattar och markliga solglasogon for glatta livet och sa fotade vi varandra i dessa kreationer. Foton pa det spektaklet kommer senare! Hehe

Kl ar bara kvart i atta men jag vaknade tidigt och behovde rora pa kroppen for att komma igang. De andra sover fortfarande o det ar skont att vara ensam en stund. Jag funderade pa att ga en svang pa stranden men jag tror inte jag ska ga ner ensam (ifall jag inte klarar mej sa bra tillbaka) Jag far vanta tills Claes ar vaken. Vi brukar knacka pa tjejernas dorr (ja, detta ar dubbelrum o jag och Claes har ett eget och tjejerna ett eget - valdigt skont!!!) vid halv nio ungefar och sa gar vi ner och ater frukost. Ett frukostbord utan dess like!! Det enda som INTE finns ar yoghurt. (inte for att jag saknar det) Sen finns precis ALLT! Korv, omelett, bacon, croissants, sma pajer, pannkakor, chokladkram till pankisarna, sylt, brod i alla tankbara former, kakor, frukt, agg i olika varianter, stekt potatis, juicer, mjolk, te och kaffe, sockerkaka, torkad frukt etc etc etc...

MASSOR av mat! Det ar en ren frojd att ga dar och valja o vraka.... :o)

Hotellet har en harlig pool och precis nedanfor poolen ligger havet. Vi ligger oftast vid poolen och sa gar vi ner och badar i havet. Amanda ar som en fisk i poolen och jag tror att den ungen ar fodd med simhud mellan tarna. Hon ar brun som en harlig pepparkaka trots att hon inte solar. Jag ligger garna pa en solstol och bara gottar mej i solen. Manga med ME tal inte varme och solljus men det verkar vara det enda som jag INTE behover slass mot. Varmen gor min kropp medgorlig, mjuk och inget varker. Det ar underbart!

Nar jag vaknade dagen efter vi kom hit och gick utanfor dorren fick jag en helt magisk upplevelse. Jag har varit utomlands ganska manga ganger och rest langvaga under langre perioder. I Grekland har jag varit 2 ggr forut. Nar jag kom ut och slogs av den intensiva, lite fuktiga varmen och alla, alla, alla dofter sa drogs jag tillbaka i tiden och mindes sa mycket. Jag mindes igen hur det var att vara utomland! En stor del av den gamla Victoria kom tillbaka och jag valkomnade henne stort. Jag drar fortfarande in alla dofter och ler at solen. Det ar helt magiskt att genom dofter och kansla kunna fa sa manga minnen och njuta sa mycket av det just nu...

Vi har inte gjort nagra storre utflykter for dels ar det min kraft vi maste tanka pa men i stort sett ar det tonaringarna som ar truliga att fa med sej. De vet inte vad de vill och jag orkar inte ens forsoka fa till en utflykt till nagot sevart langre. Det kostar en hel del att aka med en heldag och da vill bade Claes o jag att tjejerna ska vilja aka. Vi har nott & stott den har fragan och nu skiter jag i det. Jag ser till att jag far de basta dagar jag kan tanka mej o sa far alla gora detsamma. Jag brukar, tyvarr, vara den som ska ordna sa att allt blir sa roligt & bra som mojligt, men jag struntar i det nu. Smabarn maste man underhalla - stora barn ska man val inte behova underhalla???

Nu ska jag strax ga och ata lite frukost. Kanske har de andra redan vaknat? Naaaa, det ar nog inte troligt forresten.... sjusovare som de ar!

Stor kram fran Kreta och fran mej

Bildbevis!

Så här blev håret efter klippningen. Inte så himla stor förändring kanske men jag känner hur mycket lättare det var att tvätta det i morse och enkelt att reda ut trasslet - som inte var så mycket trassel längre. Jag kunde allt själv och behövde ingen hjälp! Det var härligt! Uppklippt och kortare och ... hur var det frissan sa? "Lyfte ansiktet"

Pyttsan.

Hade ni sett rynkorna som satt vid mina ögon innan jag redigerade bort dem i Photoshop så hade ni förfärats totalt. (det gjorde även jag när jag såg kortet och insåg att sommarljuset är OBARMHÄRTIGT för rynkor och tjejer på 41)

Här har ni mej - nyklippt och en smula redigerad! Hehe

Kram och ajöss, om ett par timmar drar jag till Kreta...

Klippet

Jag blev en skitsnygg böna. En liten toppsnäcka i guldförpackning. En Victoria med lite kortare hår men liiiiika snygg som innan.
Hahaha....skojar bara..för eget beröm luktar ILLA (säger min mamma) å här osar det ordetligt kan jag lova....*fniss*

Men sanningen är att klipperiet blev utmärkt. Jag orkade inte publicera någon bild på mej igår för jag kraschade väldigt totalt och mådde sämre än sämst och blev nästintill sängliggandes hela kvällen. Men håret var snyggt! Längden är perfekt och jag är toppennöjd! Nu ser man säkert inte någon jätte-jätteskillnad men jag känner skillnaden och jag tror nog ändå att man ser att håret helt enkelt ser "lättare" och friskare ut. Frissan Petra sa dessutom att det "lyfte mitt ansikte" också.
Undrar om det betyder att jag ser YNGRE ut på kuppen? Mindre rynkor och så? Eller log jag kanske bara lite mer så att jag därför såg lite käckare ut och därmed "lyft"??

Skit samma. Jag är lyft. Jag är lite kortare i håret och jag är NÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖJD!!

Så. Nu har jag inget mer att förtälja.

KRAM