Jag skäms

Jag skäms. Jag är så ledsen och så otroligt besvärad över hur allt blir när jag är omkring. Jag skäms över mej själv och jag vill förklara om och om och om igen varför allt plötsligt inte fungerar och varför jag ramlar ihop, börjar skaka och varför det känns som om det brinner i hjärnan. Jag har inte ont i huvudet utan det är totalt kaos av ord, intryck och att lyssna. Allt blir som en kakafoni och till slut stänger allt av.
Som en Off-knapp.
Off.
Jag hade en så fin vän här ikväll som kom till mej direkt efter jobbet för att hjälpa mej att tona håret. Det blev så fint mörkbrunt och det var gott att bli lite ompysslad! När håret var klart så torkade hon det torrt och borstade ut alla tovor så fint. Sedan hann vi inte mer än prata lite ute i köket och plötsligt tar allt slut...kraften rinner ut som vatten ur en påse som är vidöppen. Det läcker inte ur små hål. Det forsar ut och snabbt är det slut. Jag orkade inte hålla mej ståendes. Hon var på väg att åka hemåt men jag förstörde allt. Allt. Allt. Vi kunde inte säga hejdå för Claes fick hjälpa mej in till sängen. Hjärtat svämmade över av skam, ledsenhet och förtvivlan över att behöva avsluta på det viset. Det hade varit så mycket roligare att säga hejdå på ett alldeles vanligt sätt, kramas och få tacka henne innerligt för den hjälp hon gav mej.
Men allt jag orkade var att titta på henne och krama hennes hand litegrann.
Jag skäms. Ikväll skäms jag så innerligt för min sjukdom och hur den förstör. Jag somnade efter att skakningarna ebbat ut och sov i en timme. Nu är klockan halv tio och jag är totalt slut igen och behöver ligga ner. Kroppen börjar "böja" sej och snart orkar jag inte hålla mej upprätt.
Det har varit många stunder av vila/sömn idag men däremellan har jag orkat litegrann. Det svåra är att aldrig, aldrig veta när kraften töms. När påsen öppnas och allt rinner ut.

Jag önskar jag med ord kunde få förklara för henne och alla mina andra vänner - och för hela världen - hur jag skäms för att jag förstör vår vänskap och den tid vi tillbringar ihop. Förlåt mej. Kunde jag så skulle jag ändra på det med en gång....

Tack älskade Nina för att du kom och hjälpte mej, det betydde så mycket. Jag blev jättefin i håret och det känns skönt att få en jämn och fin brun hårfärg igen - men förlåt att jag inte klarade det sista. Ikväll är jag lite extra ledsen över hur allt blev och att jag inte kan vara den vän jag vill vara till alla mina underbara vänner.....

Tillbakablick på 2002

Denna morgon backar jag tiden tillbaka till 2002. Det är snart 10 år sedan. Oj, vad tiden går fort inser man. 10 år. Det är ju ganska lång tid. Om jag tänker på allt som hänt sedan 2002 så inser jag att det måste nog ha gått 10 år för såpass mycket har hunnit hända och ske och förändringar har kommit och gått...men ändå.....10 år...........tiden har gått väldigt fort - det är ett som är säkert! 2002. Då bodde jag fortfarande i mitt barndomshus som jag tog över när mina föräldrar flyttade till en lägenhet i stan. Mina barn är uppväxta där. Jag är uppväxt där. Det är nästan enbart goda minnen från det huset på den lugna gatan i det lilla samhället. De sista åren blev det dock kämpigt att ha ett hus helt själv och efter 3 års slit med trädgård, ekonomi att få att gå ihop och diverese renoveringar som behövdes på huset som jag inte varken orkade eller klarade att göra - så sålde jag det. Så här såg jag ut 2002. 32 år gammal. Jag vet att jag älskade den tröjan som hade en rejäl dragkedja fram och var svart och vit. Som salt och peppar. Den tröjan slet jag bokstavligen ut!! (jag tror att jag faktiskt ända sen dess har letat efter en exakt likadan men aldrig funnit)



















2002. Året då jag tränade så intensivt. Bevis på det ser man här (ett inte så himla bra kort men det enda där jag inte har kläder som skyler "musklerna")
Jag är stark. Uthållig. Muskulös. Men mådde jag egentligen lika bra då som jag gör idag? Även om min kropp var stark så var ju inte mitt inre särskilt starkt vid den tidpunkten för det var en ganska kaotisk tid i mitt liv. Mycket som skulle "repareras" inombords efter en skilsmässa, barnen att ensam ta hand om och ett hjärta att sätta många plåster på. Men jag hade det bra och jag gjorde som man måste i en sådan situation; man kämpar på och tar en dag i sänder. Fast det gör jag ju nu också - men på ett helt annat vis. Då var jag inte sjuk i ME. Då, 2002, var jag nog lite vilsen i själen och hade ännu inte hittat en säker och bra hamn att lägga ankar i. Idag - 9 år senare - har jag en fin hamn där jag lag ankar, mitt hjärta har inga plåster för de behövs inte längre och jag är lycklig. 2002 var jag inte lika lycklig. Stunder av lycka - javisst - men inte så man kan säga att jag hade lyckan inom mej.
Idag har jag det. Idag har jag den. Lyckan.
Men idag har jag inte samma kropp och skal som 2002. Idag är skalet ganska trasigt, icke-fungerande och lönlöst att försöka forcera och få att göra som jag vill. Min kropp behöver plåstren idag och jag plåstrar så gott jag kan. Men summasummarum är att jag faktiskt är mer nöjd med att behöva plåstra kroppen än plåstra om mitt hjärta. För ens hjärta skall man vara väldigt, väldigt rädd om och se till att det håller sej starkt och intakt. Revor kan det bli men det får aldrig bli stora, variga sår som inte läker.
2002. Jag må se väldigt piffig ut på bilderna men jag vill nog ändå ha 2011. Jag nöjer mej med att vara 43 istället för 32 och ha en skruttig kropp och ME.
För lycklig - det är jag.

Thomas och gossebarn

Här har jag varit kreativ igen och fixat och donat med ett litet kort i ljusblått och turkos. Ett bebiskort till någon som kan tänkas få ett litet gossebarn. Figuren är en Mo Manning-stämpel och jag tycker han (hon?) är så rar som tultar fram i sin pyjamas med stjärnor på. Jag har förstås dekorerat insidan i samma tema med turkos och ljusblått men inte för mycket blommor och krimskrams på just detta kort. Enkelt men gulligt - tänkte jag mej när jag gjorde det.
En man i sina bästa år! Thomas fyllde 50 år och jag blev ombedd att göra ett födelsedagskort. Först grunnade jag på om jag skulle göra det i den populära vintage-stilen med lite gamla bilder på bilar, 20-tals annonser och sånt där...men det kändes inte rätt. Var den här Thomas verkligen "fin i kanten" och en sådan snubbe tro? Jag fann bilden med killen & hunden som åker lådbil i hejdundrande fart (som jag hade färglagt vid ett tidigare tillfälle) och la den ovanpå det blå pappret...och se...nog var väl detta något för Thomas 50 år? Det kändes rätt plötsligt. Jag tog foton på både layouterna och skickade till beställaren och svaret kom snabbt:
"Lådbilskortet är mitt i prick!"
Då blev valet lätt och resten av kortet gick som en dans att utforma. Inuti går det också i blått och en stämpel med "Gratulationer" samt att man kan skriva sin egen hälsning och gratulation. Jag blev riktigt nöjd, får jag säga, och jag hoppas beställaren - och framförallt; Thomas 50 år - blev nöjd!
:o)
Just nu skall jag ägna lite tid åt att måla upp stämplade motiv och sedan får det bli fler kort eller alster av dessa.
See ya!

Gratulation till någon

Ett litet gratulationskort till någon som fyller år. Eller något annat man vill gratulera till. Jag tror att jag faktiskt verkligen gillar att göra såna här "söta" kort i pastellfärger, gulliga bårder, nyckelpigor och små prästkragar. Jag tror faktiskt att det är vad jag klarar av att göra "bäst" för såna där vackra kort i vintage-stil i jordnära färger samt guld och kopparaktiga toner - nääääe, det är ju helt enkelt inte jag. Vackert är det dock och det blir så maffiga kort eller alster i just sådana toner/färger.

Men Fröken V får nog försöka hålla sej till de färgerna hon har sitt öga till. Pasteller. Eller starkt cerise. Eller blått.

Allra bäst vore det om man klarade av alla olika stilar och kände sej "bekväm" med alla olika färger. Att ha många strängar på sin lyra. Min lyra har bara ett fåtal, än så länge, men jag jobbar på att försöka sätta dit ett par till.

;o)

Over & out.

Purple Rain

http://http//www.youtube.com/watch?v=9rGA_rZxIV0

Överfalles idag av nostalgi till tiden då jag ännu inte var mamma och 43 år. Till tiden då jag tänkte på annat än vad jag tänker på idag och till tiden då musiken var en stor del av mej själv, min vardag och hela mitt liv. Jag älskade att köpa vinylskivor och önskade mej alltid det i julklapp och födelsedagspresent. Skivor. Massor av musik.

Prince var en enorm favorit och just denna låten fastnade med superlim i mitt hjärta och hur många tårar har jag inte fällt till den här? Tårar av saknad, tårar av smärta, ensamhet och kärlek...många tårar.

Lyssnar idag igen på Purple Rain och delar med mej av hur starkt den finns inom mej och delar med mej av hur stark nostalgin är idag.

Bara namnet får mej att rysa...så vackert...Purple Rain...tänk dej lila regn? Det vore underbart. Heavenly. Simply heavenly.

Det kanske finns lila regn i himlen?

Peace, love & understanding

Bröllopsalster

Sådärja. Så var ännu ett roligt alster färdigt och kan skickas iväg till stora staden Stockholm. Där bor Claes kusin som gifte sej i somras men vi kunde förstås inte åka ända dit och vara med på festen. Vi kom på lite såhär sent att "vi kanske skulle skickat ett kort?" och så tänkte vi att "bättre sent än aldrig" så jag gjorde ett bröllopskort med lite vintage-stil som är så himla poppis. Det här är lååångt från min egen stil och långt från vad jag vanligtvis gör och skapar men det passar fint just till bröllop. Jag har till grund ett helt vanligt vitt kort. Där på två olika grå/vita papper med olika mönster på som bara anas. Ett gammalt foto på ett brudpar och ett litet sönderrivet notpapper som chalkats i kanterna för en sliten look. Ett band av pärlor satte jag under kortet och en liten "blomma" gjord av spets med en röd ros mitt i. Det kändes fint med bara några enkla röda rosor som färg på kortet och som kärleksblomma som rosen är så fick den representera deras kärlek. :o)

Metalldekorationen är som en slags solfjäder som också fick hänga med på kortet som dekoration. Inuti har jag satt samma slags grå/vita papper som finns på framsidan på båda insidorna och fått med en klassisk dikt av Nils Ferlin på ena sidan samt en önskan om Lycka och Gratulationer på den andra sidan och våra namn förstås. Idag skall jag skicka iväg kortet till dem. Jag tror de blir glada även om de gifte sej tidigare i somras. :o)

Har man sett på maken!!

Har man sett på maken va? Har man någonsin sett något såhär rart och fullständigt ljuvligt? Nä, för detta är något av det bästa som finns i livet. Det vet jag med bestämdhet. :o) Jag ler när jag skriver detta. Jag ler när jag ser bilderna och jag ler när jag tänker tanken på att denna lilla varelse snart är hos oss. Nästa söndag. Då är vi en till i familjen. Det låter säkert lite fånigt att man kan anse att det blir "en till i familjen" men för oss som är totala djurälskare så känns det precis så. Det här blir som en liten kompis. En liten bebis med svans. En liten som ger mej ovillkorlig kärlek och behöver detsamma tillbaka. Någon att bry sej om. Någon som visar mej tillgivenhet och jag är viktigt för denna lilla varelse. Lika viktig som hon kommer vara för mej. Jag har djup respekt för djur och deras sinnen och allt som de är - som inte människan är. Den respekten är alltid med mej och jag har, konstigt nog, lärt mej så mycket av mina katter. De visar mej hur man skall utnyttja livet och lyssna på sin kropp. I min sjukdom har jag behövt ändra på så väldigt mycket av mitt "tänk" och hur jag skall förhålla mej till vardagen och allt jag tidigare gjort utan eftertanke måste nu ändras. Under årens lopp har det inte varit böcker, vetenskap eller mediciner som gjort att jag klarat att ändra mitt levnadssätt - det har katterna lärt mej. Lugn och ro en stund. Sova när kroppen visar på det behovet. Äta när man är hungrig. Ta en stund av gos & kel när man känner att man behöver det och ha stunder när man helt enkelt måste få vara ifred. Synd bara att jag saknar svans för jag kan liksom inte slå sådär manande med svansen och visa "jag vill vara ifred. Rör mej inte". Man borde ha en svans.

Nästa söndag blir vi alltså en till i familjen (om allt går som det ska) och jag ser så mycket fram emot det. Jag längtar!

Lilla Stella som så fint och lugnt somnade i min famn när vi var och hälsade på och lilla Stella som stal mitt hjärta. :o) Välkommen hem till oss skall du vara - jag väntar ivrigt på dej. Du lilla.

Välkommen!

Plånbokskort

En god vän till mej ville gärna att jag skulle göra ett Grattiskort till hennes son som fyller 27 år snart. Han skall få lite pengar och hon undrade om jag kunde göra ett kort med någon ficka eller liknande som pengen kan ligga i. Jag sa att jag skulle fundera på detta ett slag och göra något utifrån hennes önskningar. Av en ren slump fick jag syn på ett s.k "walletcard" (plånbokskort) på en tjejs pysselblogg och bestämde mej för att detta var nog enkelt nog även för mej att klara. (svåra anvisningar och långa, besvärliga mätanden att göra samt vara fokuserad till max på hur man får ihop en mall gör att min skalle spinner loss totalt!)

Denna mall var enkel!

Jag valde ut papper, två olika, en basfärg i beige och så ett roligt randigt papper i lite "kill-stil". Att göra till en kille på 27 år måtte vara bland det svåraste för man får ju INTE dekorera med blommor eller annat käckt eller gulligt. Ej heller ha det för löjligt eller tjejigt. Det gäller att ha det kul - men simpelt.

Jag har jobbat hela helgen på detta plånbokskort och till slut var det färdigt. Såhär ser det ut inuti:

Och såhär ser alltså baksidan ut. Man kan lägga en peng eller flera pengar (sedlar) i det stora facket och den både känns och ser ut nästan som en riktig plånbok. :o) Mallen till detta alster kändes lagom svår/enkel för mej och jag tog det lugnt och stilla och jobbade på den i små omgångar. Det var väldigt roligt att se det "växa fram" och faktiskt bli ett så käckt kort!

Jag kan helt klart tänka mej att göra fler såna här kort framöver för nu när man gjort ett och vet hur det går till så blir det mycket lättare att göra nästa. Tänk att göra ett i häftiga, klara färger och dekorera hejvilt!!! Åh, så roligt!

Men innan jag gör det så har jag ett dopkort att göra. Det blir mitt första dopkort som jag gör och det är en av mina bästa vänners lille gudpojke som skall döpas.

Kortet kommer gå i blå/turkos. Kanske blir det ett foto även på det kortet här på bloggen.

:o)