Pann-rim

Så blev det morgon och kylan trängde sej in under täcket mitt,
varför hade det så väldans kallt blitt?
Tanken slog mej och jag förstod direkt,
PANNAN hade stannat under natten så jädra käckt!
Jag suckade tungt och med ett stön,
slängde undan täcket och rös till och bad en stilla bön:
"Snälla lilla pannan du måste funka så här blir varmt
såhär kan vi inte ha det, det blir eländigt och armt".
Drog på mej tofflor, mysbyxor och varm tröja,
tänkte för mej själv: "får vi bara värme ska jag mej nöja".
Tassade så tyst ner till pannrummet så kallt,
där är smutsigt, otrevligt och tyst överallt.
Pannan stod där så tyken, ful och avslagen,
jag kände mej iskall och väldigt bedragen.
Vem var väl denna panna att göra såhär?
stanna under natten så jag får ett fasligt besvär.
Dunkade till den i sidan så den fick sej en smäll
sen tryckte jag på knappen och tänkte: nu ska du va snäll.
Nu ska du starta om så värmen kommer igång,
så här blir mysigt och varmt i varje vrå och prång.
Pannan stirrade på mej ful och grön,
långt ifrån vacker men kan bli varm och skön.
Så tassade jag upp för trappen och väntade ett slag,
man får vänta på rasslet av pellets ett litet tag.
Och rätt som det var rasslade det minsann till!
Pannan var igång - jag fick som jag vill!!!!
Tog mej och kopp té och tänkte liksom så:
"Det är inte klokt vad jag är BRA ändå".
Jag är som Lotta i sagan och kan ju nästan allt
Det är för väl när pannan stannar och här blir kallt!

Att vara ensam och arg....

All min tid, alla mina dagar och alla mina vakna stunder så är jag medveten om hur min kropp mår eller inte mår. Jag lever med att vara påmind om att orka eller inte orka. De dagar jag orkar är jag så glad och känner hur livsandarna spritter inom mej och jag vill så gärna få prata med vänner, göra saker och vara Victoria. De dagar jag inte orkar så är det en kamp. Då består timmarna av att kämpa. Försöka med olika saker (vila, mediciner) för att må så bra som möjligt.

Jag har varit glad i ganska många dagar och trots att kroppen många gånger känts omöjlig så har jag lyckats hålla hjärtat varmt, leendet lite närvarande, orden bra och humöret rätt så okej. Då går kampen ganska bra. Så länge mitt inre är "med mej" så går kampen mot kroppen bra. Då kan jag hantera det.

Men idag. Just nu. För en liten stund sedan. Då stannade hjärtat. Då blev det hårt och fult. Leendet slockande. Tårarna började trängas i ögonen och i strupen. Jag sväljer för att hålla dem borta och jag andas så gott jag kan. Lungorna är inte fulla med livgivande luft - de är fulla av trötthet och en mörk slags luft som inte ger tillräckligt med syre. Jag andas för allt jag är värd och försöker se de bra sakerna omkring mej. Inget känns tillräckligt.

Jag vill gå en lång promenad och få den syrerika luften i min lungor men mina ben orkar inte gå. Ilskan är över mej igen. Jag har inte varit arg på väldigt länge - men plötsligt är den här igen. Jag vet varför men kan inget göra för att eliminera det som gör mej arg. Det måste jag acceptera och "inte låtsas om". Hur kan jag inte "låtsas om det" när det invaderar mitt hus? Min tid? Mitt liv?

Jag vill inte vara här mer. Jag vill iväg här hemifrån. Bort. Finna ett skal någonstans som har en mjuk filt inuti där jag kan krypa ihop och gråta stilla en stund. Jaga bort det som gör mina lungor mörka och mitt hjärta stelt och filten håller mej varm och skön. Kanske finns där en hand som stryker mej sakta över pannan och en röst som säger "allt blir bra".

Varför är det så svårt att trösta sej själv ibland?

Liten daglig rapport

Hur har jag egentligen mått idag?
Lite sisådär fram och tillbaka. Det är en bra definition. Morgonen var suverän. Hade gått upp tidigt (vid 6) och tog medicinen direkt och somnade om till 7. Då är man i fin form när man går upp! Då njuter jag och ser allt med lyckliga ögon för då minns jag hur det är att vara frisk. Jag klarade mej hyfsat hela fm och tog med sonen till vc där de skulle ta hans närapå 40 stygn. Han opererade ju ut sina skruvar och plattor ur underarmen för 2 v och nu skulle stygnen tas.
Man kan tänka att det bara tar en kort stund att rycka ur de där blå stygnen - 18 på varje ärr. Men ack....kompressen satt FAST (å det med råge) så den fick ligga i blöt, sköterskan pilla, greja, dutta, dra, blöta, greja och till slut ...få väck den! Det tog en timme och sen skjutsade jag sonen till skolan och hem igen. Sådärja. Då var jag trött.
Skickade ett sms till Claes: "Behöver mat ganska omgående. Snälla, kan inte du göra en omelett till mej? Hemma om 10 min". Älskade Claesen min hade gjort en klar när jag kom hem. ♥
Sen vimsade jag runt lite här hemma och Claes sa försiktigt ett par gånger "kanske ska du vila lite nu?" Jag ville vila och sova...men hjärnan ville annat. Så det blev lite annat innan jag däckade vid fem. Då somnade katterna hos mej och jag somnade i alla fall utan skakningar. Sov nonstop till kl 19. Då vaknar jag oftast med en känsla av "var är jag? Vad i hela friden är klockan?" och så fryser jag en smula.
Jag hade drömt så himla knasigt så jag fnissade när jag vaknade och tog en kopp té med Claes och berättade om hur jag och min pappa i drömmen hade sett på ett tv-program från Californien hur de åkte i skidliften i bara bikini och badkläder för där är det så varmt i skidbacken. Vi skulle göra detsamma och vips var vi vid en skidlift i en del av Borås där det överhuvudtaget inte ens finns en kulle att åka skidor nerför!! Haha. Vi åkte upp i liften och då molnade det på...det blev kallt...det drog kyligt om våra badkläddsklädda kroppar och jag sa till pappa:"Det är inte lika varmt som på tv". Han höll med. Liften gick över trädtopparna och grenar touchade oss och de var snöklädda och kalla och det började mörkna. När liften släppte av oss insåg jag att vi var en bra bit hemifrån o att vi frös. Det här var farligt. Jag tänkte lämna pappa där och springa hem och hämta hjälp men insåg att då skulle pappa frysa ihjäl. Så vi gick till närmaste hus, iklädda badkläder, och sa att vi hade sett ett program på tv om skidåkning och sol men att vi nu frös. Kunde vi låna deras telefon?Det kunde vi. Men först hade hon en kund att ta hand om som ville köpa en Tupperware-termos. Vi fick vänta lite.

Japp. Allt detta berättade jag för Claes och han skrattade hejvilt. Jag har ofta såna här tokiga drömmar!! Hehe. Jaaa....vad hände sen? Jo, sen kikade Claes o jag på tv, Amanda kom hem från scouterna o kokade sej lite soppa (duktig tjej) och vi såg på "Ullared". Då kom skakningar och dummade sej och mitt i "Ullareds"-programmet så stängde hjärnan av och i kroppen drog och slet det hejvilt. Jag fick lägga mej i soffan med benen i Claes knä och så masserade han försiktigt mina fötter. Då lugnar sej känslan av att det "drar" men armen skakade länge och väl. Det värsta gav med sej och Amanda hämtade två Tramadol till mej. Fick ligga kvar i soffan och vänta ut det värsta sen reste jag mej. Nu är jag på benen men hur länge?? Det vet man inte.
Jag kan skriva, min hjärna är med mej och jag mår ok. Så länge det är så - så är jag glad!

Framför mej ligger två rejäla skitdagar! Imorgon kl 9 är det utvecklingssamtal med sonen på gymnasieskolan där detta är tredje tiden jag får för samtal för jag har glömt 2 och avbokat ett. Skäms som en hund och hans lärare måtte ju tycka att jag är helkorkad!!!!! Måste bevisa annat imorgon kl 9. Claes åker med dit och kör, samt håller mej "insane".
Sen är det dags för tandläkaren 11:40. Härligt! Detta är fjärde eller femte gången som jag försöker komma iväg till den förbannade tandläkaren. Claes åker med.Sen är det nog för imorgon.Onsdag börjar med ytterligare stygnborttagning på sonen (bara hälften togs idag) kl 8 och sen är det åtgärdsprogramsmöte för dottern kl 15. Härligt!!!!
Undrar om jag är människa på torsdag! Det får vi se ;o)

Men en sak är säker: just precis nu mår jag rätt ok och jag får ta en stund i taget. Kram till er alla♥

Min å

Så många gånger har jag den sista tiden haft orden i mitt huvud. Så många tankar och funderingar som jag hade velat skriva ner och forma precis som jag vill. Ibland har jag tokroliga saker jag skulle vilja skriva om och ibland blir det ledsamma små stunder som skulle behöva ventileras.

Det känns som om mitt liv, just nu, kan jämföras med en å. Vattnet är olika på olika ställen och ställer olika krav på mej. Det är inte bråddjupt hela tiden utan grundare lite då och då men ack så strömt på sina ställen. Jag simmar ibland så sakteliga i det lugna vattnet och ser mej omkring medan jag tar simtag efter simtag. Ibland måste jag stanna upp och trampa vatten en stund för att en stund senare orka simma vidare. Här är inte så djupt så jag kan sätta ner fötterna på botten en stund och vila om det skulle behövas. Men man kan inte stå där på botten en längre stund utan måste vidare. Det är arbetsamt att simma men gör man det i sakta mak och med ett hjärta som slår starkt och fint så går det ganska bra. På kanten jämte ån kanske familj och vänner står och hejar på och då går det ännu lättare och simtagen känns lite starkare och jämnare. För när hjärtat är varmt, sinnet lättsamt och själen känner ro - då simmar man ganska bra.

Sen kommer partier i ån som är djupa. Då kan man inte sätta ner fötterna för en stunds vila. Då är det endast simtagen och att trampa vatten som gäller. Det blir föga vila. Jag får kämpa framåt med vetskapen om att här är djupt och jag måste hålla mej flytande. De stärkande hejaropen blir viktiga och ibland är det de enda som får mej att simma vidare. Då måste jag vända blicken mot sidorna och se den vackra naturen, träden och kanske lite blommor för att orka vidare. Jag får hålla i minnet hela tiden att "jag klarar det här". Trots det djupa vattnet så finns där stunder som simtagen går lite lättare och tron på min egen kraft är så stor att den helt enkelt tar mej framåt. Jag simmar på och strävar framåt. För framåt måste jag ju.

Efter det djupa partiet kan det då och då i denna ån komma små underbart vackra bitar där vattnet är grunt och porlar vackert. Där finns små stenar att sätta sej ner på om man vill och vackra ställen att vila på och bara njuta ett slag. Där finns vänner och familj omkring mej och jag vadar stillsamt framåt i ån tillsammans med de jag håller av. Jag är lugn, det är vilsamt, jag njuter och jag går långsamt framåt mellan stenarna och känner det friska vattnet studsa mot mina vader. Här vill jag stanna....länge. Här är ju perfekt! Men jag vet att jag måste ta mej vidare framåt och i minnet lägger jag vetskapen om att det kommer fler såna här vackra, stillsamma och grunda ställen i ån.

Vattnet övergår från grunt till djupare...jag börjar simma igen...fötterna förlorar kontakten med botten och det är dags att börja simma igen. Framåt, framåt, framåt...

Det är alldeles då det slår om. Ån växlar från vänlig till ovänlig. Vattnet blir mörkare, plötsligt vet jag att det är bråddjupt och simtagen måste bli starkare. Jag använder mycket av min kraft för att ta mej framåt och andningen blir tyngre. Det mörka vattnet blir strömt och vill dra mej bakåt igen..jag får kämpa hårt för att komma framåt. Strömmarna tröttar ut mej och vännerna och familjen står vid kanten och trots deras oroliga hejarop så kan jag inte le mot dem utan måste fokusera på att simma. Ett simtag åt gången. Framåt. Jag använder all min kraft..känner hur den sinar....använder ännu mer...försöker....känner att jag vill ge upp när vattnet blir för strömt men simmar envist framåt. Jag hör rösterna av dem och jag känner att min själ är med mej - det är det enda som för mej framåt. Kraften har för länge sedan sinat och jag simmar på viljan. Dessa delar av ån är oerhört slitsamma men mitt upp i dessa sträckor så måste jag hålla i minnet att den vackra, grundare delen av ån kommer lite längre fram igen. Där får jag vila och där finns lugn och ro.

Mitt liv är precis som denna ån. Jag simmar alltid framåt men stannar upp emellanåt och vilar och däremellan kämpar jag för att hålla mej flytande. Kanske är det ån som är livet...jag vet inte...kanske är min å på detta viset för att min sjukdom formade den såhär....kanske simmar alla i sin egen å...