Mors Dag

Jag tycker egentligen att Mors Dag är jättefånigt och borde inte ens finnas en dag enbart för mödrar. Det finns så många andra dagar när man i så fall kanske behöver en extra kram så att få något köpt, en blomsterkvast eller på annat sätt bli uppvaktad just denna dagen är ganska fånigt. Tycker i alla fall jag.

Affärerna vill bara att man ska handla och köpa....blomsterbutikerna påstår att alla mammor blir extra GLADA om de får blommor på Mors Dag.

Skitsnack. Jag skulle bli väldigt glad för annat och vid helt andra tillfällen. Som jag skrev i förra inlägget så betyder allt det jag "fått" denna sista veckan så mycket mer än blommor på Mors Dag. Nåväl...när jag vaknade idag så var min dotter redan vaken (som vanligt) och jag satte mej på en köksstol och bara försökte vakna till lite. Hon hade gjort i ordning en macka till sej själv och höll upp den och sa:"Titta här vilken GOD macka jag har gjort". Jaaa....den såg verkligen smaskig ut. Sånt där gott, saftigt bröd som man gärna kan ha till att göra en dubbelmacka av, paprika, ost, skinka och salladsblad emellan. Den såg helt delikat ut! Jag som var vrålhungrig (ätit dåligt igår) kände hur jag suktade efter den och sa:

"Jaaa, DEN ser god ut du..."

Så sa hon: "Vill du ha den?"

Jag tvekade inte utan sa direkt "Näää, den har ju du gjort till dej så den är ju din. Ta den du." Men så formades min tanke om och jag sa efter en halv sekund:"Eller....jooooooooooooooo, jag skulle GÄRNA vilja ha den"Hon log så stort och så sa hon medan hon vände sej om "Du får vänta lite så ska jag bara fixa lite.."

Jag väntade ute i soffan. När jag kom tillbaka såg det ut såhär:

Åh, så smaskigt! Så fint dukat, så mysigt, så gott och så väldigt omtänksamt.

Vilken fin gest på Mors Dag (även om jag skiter i att det är just Mors Dag)

av min älskade dotter.

Efter en väldigt kort stund såg det ut såhär:

Jag var mätt och belåten och tackade henne så väldigt mycket. Det var nog första gången som jag faktiskt tackade ja till att "ta" något som nån annan gjort till sej själv.

Det var en väldigt god frulle!

All omtanke....

....gör så gott i mej. Det är det som får mej att orka. När jag kan få häva ur mej vad jag vill till min mamma på telefon, när en god vän i Växjö ständigt skickar kramar och goda, varma hälsningar, när jag får styrkeord från någon jag knappt känner, när Amanda kommer och ger mej en liten kram när mina tårar faller, när sms:en dyker upp från så många goda vänner och bara talar om för mej att de tänker på mej precis just då och när den ständigt närvarande goda vännen i Bredared hjälper mej upp på fötter.

Maten jag fick i en liten påse av en god vän som räckte i flera dagar och gjorde att jag åt ordentlig middag. Fikat som mamma hade bakat som vi smaskade av och gjorde mej glad. Allt jag fått sagt som varit vimsigt och inte alltid så intelligent och som alla goda vänner vänt på så det "makes sense" och hjälpt mej förstå att det är ok att vara ledsen och vara trött.

För all omtanke och all godhet - tack. Tusen tack!

Fröken V har gått över gränsen....

Jag är trött efter den sista veckan och allt som hänt. Jag känner mej dränerad på både kroppsligt och själsligt. Jag känner mej ledsen och vet inte riktigt vad jag är ledsen för. Jag är trött så in i helvete men kroppen har svårt att "släppa taget" och vilja sova.

Jag har klarar mej fint tills nu. Tills idag. Nu är jag mer trött än vad som är ok och jag är så ledsen. Vill bara få gråta. Gråta tills alla tårar är slut och jag kan släppa det som varit. Allt som hänt har mej i ett järngrepp.

Nu ser jag till att få i mej lite middag. Äter och tuggar. Sväljer. Sen ska jag sova.

Imorgon är jag nog ok igen

Tacksam....

Jag satt jämte Claes på intensivvårdsavdelningen idag. En mycket svårt sjuk patient låg bakom det vita draperiet jämte Claes. En patient vi inte såg men hörde sköterskorna och läkarna ta hand om. En ung människa.

Extra draperier drogs för och vi satt bakom våra och jag höll Claes hand. Vi småpratade tyst för det är så lite privatliv på ett sådant rum. Varför de extra draperierna tänkte jag? Så förstod jag....när jag såg anhöriga förtvivlat rusa in i rummet och försvinna in bakom draperiet jämte oss...vi hörde sköterskorna småprata...vi hörde gråten och snyftningarna...jämret...från de anhöriga.

Jag greps av stunden och av allvaret som var så väldigt nära oss. Bara bakom ett stycke tyg.

Vi svalde. Både Claes och jag tittade på varandra och jag vet att vi kände samma sak. En stark lycka av att det inte var någon av oss som var på andra sidan. Varken som patient eller anhörig. Jag hade min Claes på bättringsväg framför mej och jag var så evigt tacksam. De människorna bakom draperiet kanske inte får ha samma tur. Jag vet inte.

Det här har följt med mej hela dagen och jag greps starkt av hur snabbt livet kan förändras. Jag tackar de högre makterna av hela mitt hjärta att det inte var mina barn, min Claes eller någon annan anhörig till mej som låg där...

Godnatt alla

Min älskade Claes kommer att klara sej. Han kämpar på med andningen, hostan, smärtan i lungan, tröttheten och insikten om att han har lång väg framför sej att bli helt frisk. En svår lunginflammation i vänster lunga. Han ligger kvar på intensivvårdsavdelningen och får andningshjälp och fin vård. Han får den bästa vård som kan ges just nu.

Min Claes är skör och sjuk men han kämpar enormt. Jag sitter hos honom en timme eller två mitt på dagen och sen åker jag hem och äter och sover lite. Sedan kommer jag tillbaka till honom på kvällen och stannar en stund. Han orkar knappt inte prata och han är andfådd hela tiden. Lungan är så inflammerad och det är pneumokocker som ställt till det såhär.

Insikten om att hälsan är värd guld har jag redan med mej i mitt bagage sedan jag själv blev kroniskt sjuk i ME men den slår mej ännu hårdare nu när Claes blev så dålig och jag maktlös stod vid sidan och inget kunde göra. Att ha sin hälsa och få vara frisk är allt. Har man det så har man allt. Har man dessutom kärlek och ett varm hjärta så kommer liksom resten av sej självt.....

Då blir livet precis så bra som man vill ha det!

Allt jag vill är att Claes skall bli frisk och stark igen och att få vara i hans närhet. Jag ska försöka leva med min ME så gott jag kan och alltid tänka på att ta vara på det jag har. Jag har mina ungar och jag har min Claes. Mer behöver jag inte. Jag grät av maktlöshet och oro igår men idag finner jag ny styrka i att veta att de kan kurera lunginflammationen med intravenöst penicillin och att Claes långsamt kommer att bli bättre. Jag kan sova gott inatt och lugnt veta att han blir väl omhändertagen av personalen på IVA.

Godnatt min Claes och godnatt alla ni andra....

Oroliga tider

Från att ha varit sjuka till att Claes blev väldigt mycket sämre än mej. Från att ha hämtat Alvedon till honom och hållt koll på hans stigande temperatur och från att ha varit hemma hos honom till att söka läkarhjälp på jourcentralen i Ulricehamn kl 15:30 igår till att snabbt åka till Borås lasarett. Akutvårdcentralen. 8 rör med blod för provtagning. Artärprov för att kolla syresättningen i blodet. Extra syrgas. En hosta som blev allt smärtsammare och en älskad Claes som blev allt sämre. Röntgen på hjärta och lungor. Jag satt vid hans sida och höll mej så gott jag kunde på benen. Till slut kom läkaren och summerade det vi redan trodde; lunginflammation. Djupt i vänster lunga.

Jag tog ett djupt andetag och var i alla fall glad att han var under läkarvård nu och de skulle hjälpa honom. Jag åkte hem och somnade sent inatt. Det hade varit för mycket och jag var helt slut - men speedad. Jag vaknade med ett ryck när mobilen ringde.....mitt i natten...svarade lugn men vimsigt.....

???

Claes var flyttad till IVA. "Va? IVA....??? " tänkte jag. Claes syresatte blodet så dåligt och behövde övervakning så han var flyttad ner till IVA. Jag kände hur ledsen och orolig jag blev men frågade sköterskan om det var någon fara för livet eller något annat allvarligare. Men nej, han behövde bara bättre övervakning, sa hon. Jag vet inte mycket mer än så.

Jag lyckades somna om och är nu på gång att åka in till honom. Måste bara samla ihop mej, se till att Amanda kan vara någonstans, ringa Claes föräldrar och ta en snabbdusch...

Måste ge mej av nu. Måste åka in till min älskade C och vara där hos honom.....

Spahelg som skiter sej....

Vi skulle ju åka till Lundsbrunns Kurort på lördag!!! Vi skulle ju ha behandlingar kl 16 (jag: "fina fötter" och Claes: "rygg- och nackmassage") och kl 17 skulle vi ju sola. Sen ingick ju middagen på kvällen samt frukosten dagen efter...å allt vi skulle se i omgivningarna. De små tofflorna vi skulle få på ankomstdagen. Den fina kimonon som OCKSÅ ingick.

Å poolen, bastun, chigongen på morgonen och små fåglar som sjunger i träden. Vi skulle ju bo så bra på ett så fint rum och nu var ju allt planerat och Amanda skulle sova hos mormor och Kevin är hos kusinerna i Göteborg. ALLT är kirrat.

Men nu är vi sjuka!

Jag har haft ont i halsen sen förra helgen och det kulminerar nu....och Claes har 38.9 graders FEBER ikväll!!!

Det blir inget Lundsbrunn. Vi får stanna hemma och kurera oss. Det finns inget annat sätt och ingen annan möjlighet. Vi kan inte sitta på ett Spa och vara SJUKA! Hur kul är det?

Lundsbrunn sket sej.

*suck* Men när jag ringer och avbokar alltihopa imorgon bitti så ska jag se till att boka en ny helg....

Wish me luck! (kanske inte finns nåt ledigt förrän nästa mars eller nåt!)

Hinner banne mej inte!

Nää, jag hinner faktiskt inte blogga just nu i denna hektiska vårtid/försommartid! Här är en lista på saker som jag varje dag/varannan dag/då och då/ofta:

*röjer upp efter 2 tonåringar samt frukostbord varje morgon.
* Ger katterna mat.
*Ringer diverse vårdsamtal ang min ME.
*Mailar till dem som mailat mej och som kräver svar ganska omgånde.
*Ringer min mäklare/mailar honom och hör hur det går med säljandet av min lägenhet.
*Oroar mej.
*Hjälper Amanda med matteläxa.
*Pratar med Claes på telefon på kvällen.
*Lagar mat till två tonåringar.
*Försöker äta lite bra mat själv.
*Tvättar.
*Håller kontakten med kompisar. Hjälpligt!!
*Ser till att alla papper/dokument fylls i ang gymnasievalet, bidragsansökan, akasse-avgift etc etc etc.
*Säljer av grejer och kläder på Tradera med allt vad det innebär.
*Har visningar på min lägenhet och stylar den litegrann då.
*Sover. För lite. Behöver MER sömn! Alltid!
*Funderar.
*Säljer mina kattungar.
*Skriver "Att Göra-listor" och försöker följa.
*Ser på "The Tyra Banks-show" på MORGONEN!!!! Jisses...
*Bråkar med barnen eller skrattar med dem.
*Postar brev.
*Handlar mat.
*STÄDAR!
*Tar en kopp té.
*Har möten i stan jag MÅSTE ta mej till. MORR!!!!
*Läser Elvis varje morgon.
*Försöker tvätta håret innan det ser ut som nån hällt smör i det!
*Duschar.
*Tänker på flytten.
*Ringer Amandas nya skola och får inget svar.
*Tar in posten.
*Slänger sopor vid sopstationen och börjat rensa ut gammal "skit"nu innan flytten.

Listan är inte klar...vänta...stopp...gå inte...JAG ÄR INTE KLAR!!!!!

Hehe..skojade bara! Allas våra listor kan göras kilometerlånga men jag stannar här och säger bara lite kort och i förbigående:

Jag hinner inte blogga just nu! :o)

Bloggeri om kattisarna - IGEN!

Mina dagar ser för det mesta ganska lika ut så jag tänker inte blogga om ämnet "mina dagar". Jag tänker heller inte blogga om min jäkla ME. Den är jag utless på så det vill jag inte påminna mej själv om. Jag kan ju förstås blogga om min Claes och annat som jag gillar väldigt mycket...men jag har tagit så väldigt söta bilder på vissa särskilda motiv så bloggen idag får bli om:

KATTISARNA! Sorry Claes och ni andra....ni får på nöten idag av kattisarna som får stå i rampljuset!

Here they are:

Lilla fröken Holly 3 veckor...

Söt som en karamell!

Vicky 3 veckor.

Modig och full av upptäckarlust.

Sötaste man kan tänka sej...fröken Lucky! Kaxig, äventyrslysten men godmodig och spinner redan!

Min son

Idag är en svår dag när jag knappt orkar röra mej. Motvilligt gör jag det jag måste; äta, klä på mej och försöka börja dagen. Jag la just in lite foton från min kamera och ler litegrann....tänker...och ler ännu mer. I mitt hjärta ler jag mest. Min son. Min tokige, underbare son som ger mej så mycket oro, lycka, huvudbry och kärlek! Jag är så omåttligt stolt över min son som kommit så långt och som har ett sådant varmt, omtänksamt och enormt stort hjärta. Jag vet att han har svårigheter med skolan och en massa annat...men jag vet att i grund och botten är han så djupt ärlig och varm att han kommer att ta sej väldigt långt på det. Han gör aldrig någon medvetet illa med ord eller handlingar och han är öppen för alla vänner. Nya som gamla.

Min son Kevin. 16 år gammal. Min älskade Kevin...

Han sitter uppe sent om vardagskvällarna och tittar på tv på sitt lilla rum och vi tjafsar nästan varje kväll om att "nu är det dags att släcka...du FÅR inte titta mer på tv nu/spela x-box". Det är jag som tjafsar och tjatar och det är han som lugnt säger: "Men det är luuuugnt mamma..jag orkar imorgon ändå". Ja, hade jag ändå kunnat säga på morgonen om han vore svårväckt och surmulen att "jaha, se där...det är för att du sitter uppe så sent". Men jag kan ju inte säga det - för han har ett härligt morgonhumör och är för det allra mesta GLAD! På morgonen!!!!!!Han gör sej en kopp snabbkaffe, tar en dusch och där in emellan kan han komma fram till mej och ge mej en varm kram med orden "Åh, du är ju min allra bästa mamma ju" och så tar han tag om mej och lyfter upp mej i luften! Tokskalle! Men oj vilken bra start man får på morgonen...

Älskade Kevin - du får mej att le och du är härlig!!!

Häromdagen kom han strålande glad hem från skolan iförd denna mössa:

Jag skrattade glatt när jag såg honom (jag låg på sängen och vilade) och sa "vad har du på dej?" Då skrattade även han och sa: "Jag kom trea på en pingisturnering i skolan och vi vann såna här hemmastickade mössor. Jag valde en blå! Frän va? Den är SKIIITSKÖÖÖÖN! Vill du prova?"

Jodå, jag provade mössan och visst var den skön och öronlapparna var ju utmärkta - men det är ju VÅR nu! Inte vinter...

Men det bekom inte Kevin..han var jätteglad för sin tokiga vinst och hade den på sej INOMHUS resten av kvällen!

T o m lillasyster Amanda fick prova den! :o)

Det finns ingen dag som är den andra lik när man har en son som Kevin. Det mesta kan hända och det bästa kan hända. Allt i en salig röra och lika ofta som jag är vansinnig på honom - lika ofta är jag översvämmande stolt över honom och känner hur hjärtat är varmt för min son.

Min Kevin.

Lily

Klart lilla rödvita kattisen skulle heta Lily. Det var ett fint namn vi kom på och kändes givet..... Lilla fröken Lilja. Det kunde bara inte få bli en liten knäpp Dagny - trots att det hade gett mej hysteriskt roliga skratt varenda gång jag skulle gosa med henne! Men näää, Dagny får nåt annat litet djur heta. Kanske lilla musen som är i Claes sovrumsvägg?



Lily blev perfekt i alla fall.
Det tog vi....

Små ljuvliga liv...

...som sover fridfullt, som leker skojigt, som äter när de är hungriga, som lägger sej tätt tillsammans för att få värme och trygghet, som busar och som ständigt är på upptäcksfärd! Mina små kattisar!!!


Holly, Lucky, Vicky, Alexis...och ...... ja, han hette Marley. Men igår kväll upptäckte jag att den lille rödvite krabaten inte alls kan vara en Marley. Det är ju en liten flick-katt det också! Leia har helt enkelt fått en kull med BARA honor! Märkligt...Så nu heter den inte Marely utan Kevin namngav henne raskt till Candy. Innan han kom på namnet så sa jag:"Du får hitta på nåt tjejnamn. Finns det inga tjejer i spelen du spelar på ditt X-box?" Han tänkte efter en stund och så log han... och sa:"Tja....Candy kanske". Amanda och jag log förtjust och sa i samklang "JA, det blir BRA!" Candy blev utmärkt så nu har vi alltså en rödvit HONA och det är lite ovanligt. Rödvita katter brukar i de allra flesta fall vara hanar - så jag står med en liten speciell dam!! :o)






Marl...förlåt...CANDY! Sovandes så ursött så man nästan tappar andan av ren förtjusning.


























Lilla underbara fröken Holly. Jag kan inte annat än att säga att denna lilla kattfröken är min favorit. Någon i kullen blir alltid ens favorit, av någon anledning, och Holly är min.























Till vänster har vi den "lilla minsta" fröken Lucky och hennes syster Alexis. De är bedårande båda två och har härliga färger och teckningar. Puss på er!





















Just nu sover de så gott på den lilla vita filten i papplådan och kattmamma Leia är ute och springer en stund och får lite luft i lungorna. Jag ska börja hoppa i lite kläder och sen kanske, kanske hinner jag sätt mej en stund och pussa på mina 5 små innan jag ska iväg på behandling...





Tillägg efter 1½ tim:
Candy är för fult. Det går inte. Skitfult. Får be Kevin hitta på nåt annat. Candy kan hon inte heta. Jag vägrar! Jag protesterar!
Jag har alltid velat ha en liten kattis som heter Stella..."stjärna" betyder det. Vore inte det allra bäst, så säg???

Världen bästa jobb?

Jag har fått en snillrik idé....jag tror att jag skulle kunnat ha sökt ett jobb faktiskt! (i skrivande stund är platsen redan tillsatt) Det är omnämnt som "The best job in the world". Jag inser till min förtjusning att det skulle vara helt rätt, helt perfekt, absolut genomförbart och ett riktigt toppenjobb för mej. Synd att jag missade att ansöka!!!!!! Snopet!!!!!!

För mej med ME är det helt klart ett jobb som jag skulle klarat av. Jag skulle gjort mitt bästa och de dagar som jag inte fungerar så vore det också ok! Tänk va? Det är ju nästan så man skulle vilja ta upp förslaget med Försäkringskassan...eller kanske arbetsförmedlingen? Hehe

Jobbet?

Det här:

Ta hand om en ö. Få en halv miljon kronor i lön för att bo på ön ett halvår utanför Australiens kust. "Caretaker". Mata lite fiskar. 12 arbetstimmar/vecka. Se till att allt är ok på ön, föra en blogdagbok om det och några fler små lätta arbetsuppgifter. Det är ju för tusan helt super!! Inte att undra på att 36 000 människor sökte jobbet...

Suck! Å jag missade det..

Tänk...en ö..solsken...värme...tysthet..få ta det lugnt..vila när man behöver...arbeta lite grann...strunta i skor...packa ett gäng shorts och så räcker det...snorkla en stund..kolla över ön och sedan somna gott till havets sköna sång varje kväll..

Åh, det hade ju varit perfekt! ;o)

Ett sådant här jobb är för alla oss som inte riktigt kan fungera på en annan arbetsplats. Samhall i all sin ära men vad är det för mening med att plocka i tändstickor i en ask när man kan få en halv miljon och vara "Caretaker"?? You tell me...

Jag ska hålla ögonen öppna om det kommer nåt mer sånt här jobb! Japp...det ska jag. Kanske man kan söka i platsjournalen? Hehe. Eller kanske inte. Om någon av er finner ett sånt här jobberbjudande - hojta till då så söker vi det!

Livet rinner igenom...

Idag rinner livet bara rakt igenom mej. Idag stannar det inte till och vill göra min dag till något särskilt. Det rinner rakt igenom alla min muskler, vrår, hjärta, huvud, skrymslen och tänker inte ta mej någonstans alls idag.



Livet vill tydligen att jag bara ska sitta ner. Sova. Vila. Inte tänka. Inte göra något alls. Jag brukar kämpa när sådana här dagar kommer och kämpa för att hålla Livet inom mej. Men idag orkar jag inte. Jag har lärt mej att det inte är någon idé. För Livet är starkare än vad jag är, det bestämmer själv även om det kan låta sej luras en stund men sedan slår det tillbaka med kraft. Livet är starkare än något annat och jag får bara ödmjukt acceptera dess beslut.



Att rinna rakt igenom mej.



Jag vill ha tillbaka Livet och få det att stanna inom mej. Stanna hos mej.

MIN HOJTUR!!!

Jag skulle ju inte blogga idag men nu kan det inte hjälpas! En stooor händelse, en hääärlig händelse och en händelse som satt underbara spår i mej måste ju berättas!

Jag visar dessutom allt i bilder också!

Jag har åkt hoj idag. Jag har förresten inte åkt hoj..jag har KÖRT hoj. Idag har jag upplevt en känsla som vilat inom mej väldigt, väldigt länge. En känsla som jag trodde jag tappat och inte längre skulle orka uppleva igen. Men idag blev den min!

Min vän Ulf kom förbi på en fika hem till Claes och mej. Vi satt ute i solen och drack lite kaffe o åt bulle och hans gula VTR glänsde i solskenet. Den lockade. Den drog. Den stod där och nästan mystiskt drog mej mot sej. Ulf visste sen förra året att en tur skulle få mej raka vägen till lyckans himmel och han log och sa:

"Nu minns jag ju vad det var jag skulle ge dej i födelsedagspresent. En tur på hojen. Vill du köra?"

Jag blev eld och lågor. Hämtade ett par jeans, drog på mej varm tröja under hans för stora skinnjacka, lånade hans hjälm som var minst två nummer för stor så jag fick sätta på mej två stickade mössor under för att den skulle passa (ja, jag frös inte om huvudet i alla fall..det är helt säkert!) Sen gick jag mot hojen. Den log mot mej...jo, det är säkert. Den GJORDE det!

Benet svingades över och jag kände den välbekanta känslan av att grensla en hoj. Ursäkta uttrycket, men det ÄR känsla att ha den under sej och veta att det är JAG som ska köra. Jag koncentrerade mej en kort minut, drog mej till minnes, tänkte efter vad det var som skulle göras, funderade på hur det var man gjorde och "rättade till huvudet"...

Jag startade. Släppte kopplingen sakta och den drog iväg ut mot vägen...åh, jag mindes. Jag kunde fortfarande "känna" koppling-gas och jag drog snabbt ut på vägen. Det var som om jag aldrig gjort annat...allt kom tillbaka och automatiskt bara växlade jag och drog iväg...

Jag flög fram. Jag kände hur det pirrade i magen. Vägen låg framför mej och gasen kändes underbar i min högerhand. Åh, så härligt...vilken frihet... det var såhär det kändes! Jag körde till Timmele (7 km) och tillbaka och det var fantastiskt. Jag kan ärligt säga att jag njöt av varje minut...

På raksträckan mellan Timmele och Älmestad drog jag på så det sög till i hela kroppen och jag log för mej själv. Ingen var, i den stunden, så glad och lycklig som jag!

Så kom jag tillbaka och här kommer jag farandes på vägen förbi Claes hus...

Här kommer jag infarandes på Claes garageinfart med ett hjärta som dunkade och adrenalinet pumpandes...

Jag stannade, slog av motorn, tog av mej hjälmen, ställde ner hojen på stället och klev av.....och kunde inte sluta le. Jag hoppades att Claes, Sofia och Ulf och alla gudar i sin himmel såg just precis hur överlyckligt mitt hjärta var! Jag Levde...jag var VICTORIA.

Den Victoria som jag helst av allt vill vara så ofta som möjligt. Hon som orkar, hon som kan, hon som har kvar lite av det gamla och hon som jag känner så väl. Den stunden jag körde Ulfs hoj då var jag Victoria till 10 000%. Tack snälla Ulf för turen och för att du litade på att jag fortfarande kan köra!

Sen stod vi en bra stund och småpratade lite och jag beundrade motorcykeln...jag tittade på den...tog tillbaka känslan än en gång....njöt av åsynen av denna gula maskin och jag log. Jag log hela tiden.

Idag..............

........tänker jag inte blogga alls.

Idag vilar mina tankar och mina ord. Idag vilar jag från allt och har det så gott och bra som jag kan.

Idag vilar Fröken V från det hon inte vill göra eller det hon inte måste göra...

Idag bloggar jag INTE!

Vi ses en annan dag...*vinkar*