Mitt skepp

Allt jag någonsin gjort och allt jag någonsin velat, tänkt och önskat har varit som ett stort skepp som jag börjat segla. Hissat segel många gånger, styrt fel, tagit mej vatten över huvudet, gjort fel val, kommit längre och längre ut på havet och försökt använda mitt vett och mitt sunda förnuft för att få skeppet att segla så lugnt och bra som möjligt.

Jag har suttit många gånger på skeppsgolvet däckad av de stora vågorna och undrat om jag någonsin kommer på rätt köl igen. I min strävan efter att bemästra mitt skepp och havet har jag lärt mej så otroligt många saker och varje tanke och lärdom har lagt sej fint i mitt hjärta. De svåra stunderna har också fått plats men de har fått små, små undanskymda platser så de inte skulle skymma sikten för de bra.

Jag har styrt min kosa och velat komma till en plats där jag kan ankra och förnöjt se tillbaka på min resa. Jag skulle då stanna upp och ta ner seglet en stund för att inse att jag kommit dit jag ville. Dit jag varit på väg.

Jag tar nu ner mitt segel och ställer mej vid relingen ett slag....blickar ut på havet och ler. Jag vet att havet inte kan ta mej, att jag klarar ännu en resa, att jag har kunskaper jag behöver ha för att styra mitt skepp och för att klara mej. Känslan att ha nått min Hamn är skön och jag tror att jag varit på väg hit hela mitt liv...till min hamn där Kärleken råder. Där jag vet att jag är överväldigande älskad och har trygghet, värme och skydd. Jag hittade till den stora Kärlekens Hamn och jag seglade hit utan karta eller kompass för det är det som är det fina med denna hamnen; hit finns inga kompasser, kartor eller annat att navigera efter. Man får åka med på resan och hoppas att man finner Hamnen.

Jag lägger till i min Hamn ett tag nu och njuter av utsikten, Kärleken, tänker på resan som varit, funderar på vad som kanske finns på nästa resa men låter seglet ligga nedpackat ett tag. Man kan inte stanna i en hamn för länge utan måste vidare men det är skönt och nödvändigt att stanna upp ett slag. Jag tror att hela Livet är en resa på havet och man får ta varje dag och våg som den kommer. Det man funnit på resans gång går fint att ta med sej för skeppet är stort och på mitt skepp finns Kärleken. Tillsammans ger vi oss ut på nästa resa. Snart är det dags att släppa av de två besättningsmännen som funnits på mitt skepp hela tiden och som jag sörjt över i med- och motvind. De börjar bli stora nu att skaffa sej egna skepp. Mina barn. De som börjar sin egen resa.

Tillsammans med min Kärlek kommer jag börja en ny resa..

Historien om den tvärhandhöge

Ibland går bloggen i moll och någon gång emellanåt i dur. Jag vill så gärna få dela med mej av mina "dur-stunder" så, dels att någon annan inte tror att allt är skit här hemma för jämnan och dels för att få ner även de bra stunderna på pränt. Annars väger inte vågskålen jämnt och jag har en känsla av att det är bra om den kan göra det.

Min dotter har blivit kär i en liten kille i klassen. Jag säger liten för han är en tvärhand hög. Men visst, lite söt är han allt. Hon började slå följe med honom till skolan. Jaså, tänkte jag...ska hon inte gå med tjejkompisen H längre?? En kväll i förra veckan var hon ute längre än vad hon fick och jag mådde inte så bra så jag tänkte inte på tiden där jag låg på sängen och dåsade. Klockan blev halv tio, en VARDAG, och hon hade inte kommit in än. Jag visste att hon var ute vid vägen och pratade med den lille tvärhandhöge och tänkte när klockan var kvart i tio att "nääää, nu måste hon komma in". Men jag kunde inte resa mej och hämta in min dotter. Vad göra??
Jag ropade på Kevin.

Han stod jämte mej vid sängkanten och jag förklarade att "din lillasyster står ute vid vägen och vänslas med en kille. Klockan är kvart i tio och hon ska direkt in NU. Hämta in din syster!"
Kevin log. Oj, vad han log. Han sträckte på sej, tog ett djupt andetag och sa myndigt "det här har jag väntat på. Jag ska GÄRNA hämta in henne".
Så gick han. Jag fnissade lite och vände mej till Claes "undrar vad han säger och gör?". Claes tittade på mej och flinade. Vi insåg att vi bara visste att det här njuter storebror av. Amanda kom skyndandes in efter 2 minuter och sa lite tyst "förlåt att jag var sen, mamma". Senare visade det sej att Kevin hade stuckit händerna i jeansfickorna, dragit på sej sin jacka och gått direkt mot dem ute på vägen och sagt entydigt "klockan är kvart i tio Amanda. Du ska direkt in. Nu." Den tvärhandhöge hade böjt ner huvudet och nästan viskat "ja, hej då" och gått iväg och Amanda hade böjt ner sitt huvud och smitit in fortare än kvick. Jag kan riktigt se hur Kevin flinade för sej själv där ute vid vägen innan han gick in.
Tänk så skönt att äntligen få vara STOREbror.

Kevin skrattade glatt åt det här flera dagar efteråt och jag ler varje gång jag tänker på det. Såna här små händelser har vi rätt ofta här hemma och det är min son som står för dramatiken här hemma. No question about it. Amanda är i en svår ålder och jag....jag är svår hela jag men har min humor intakt och tar till den när livet är för jävligt! Vi har små skojiga och roliga stunder här hemma och jag är glad att jag skrev ner en av dem här på bloggen. Då väger det upp allt det besvärliga och sorgliga.
Jag vet att jag älskar mina ungar och jag älskar min Claes. Det är allt jag behöver.

Av rädsla eller kärlek?

Jag ligger kvar. Ack så stilla. Hör mina egna andetag och ska jag röra mej så gör jag det långsamt och med varsamma rörelser. Rör man sej för mycket i ett djupt och lerigt dike så är risken att man sjunker lite längre ner varje gång.

Jag håller mej i något, vad det är vet jag inte. Någon sträcker ut sin hand och jag har ett litet grepp om den. Det är bra. Jag blundar av rädsla för sådant jag inte rår över. Kärlek som måste ses som en gåva och som man inte får ta för givet och dundra över med för mycket kraft. Omtanke som måste ges. Förståelse man måste uppbringa och mest av allt; godhet och storsinthet. I mitt skitiga dike ligger jag och funderar över allt detta. Försöker vända och vrida på allt men det vänder sej tillbaka och orsakar bara kaos.

Tänk om jag mister allt? Tänk om jag mister det jag helst vill ha bara för att jag inte lugnt och stilla kan säga "men det går bra. Jag accepterar." Jag önskar jag kunde ställa mej upp från diket, ruska av mej den värsta leran, stryka håret ur ansiktet, sakta le och säga med mjuk, ärlig och kärleksfull röst "Jag klarar mej. Det är helt ok".

Det vore en gärning gjord av kärlek, skulle nog vissa säga. Jag skulle säga att den i så fall görs av ren rädsla.

Vill man att den man älskar ska göra saker av ren och skär rädsla? Jag trodde inte det men kanske har jag fel. Jag är nog naiv. Kanske till och med rent av dum.

Jag är så trött att ögonen svider. Jag har svårt att stå upp och hålla mej på jordens yta. Att andas tar all min kraft och att prata är omöjligt. Jag, som en stund hållt huvudet ovanför diket känner nu hur kraften försvinner och sakta, sakta faller huvudet ner i diket. Inga tårar. Ingen förtvivlan eller hopplöshet. Men ensam.

Slanten som singlades

Efter en tid med gott hjärta har jag nu åter förpassats ned i ett skitigt dike. Här får jag ligga och kravla så gott jag kan och ingen utsträckt hand finner jag att ta tag i. Den handen jag letar efter att dra upp mej kan inte räcka ut sin.Jag antar att man, tids nog, får kraft att kravla sej upp...mödosamt ta sej ett litet steg uppåt och till slut ana kanten och ljuset ovan kanten. Här nere i det leriga ser jag varken kant eller ljus.

Vet bara att det finns där ovan...någonstans.

Jag önskar jag hade kraften att ta mej upp säkert. Att direkt ge mej på att ta mej upp igen...att kämpa, att känna att "klart det går". Det är inte så det är och jag antar att jag måste ge det lite tid. Vara tålmodig och bara "go with the flow" som det så fint heter. Jag undrar hur man gör det. Jag ska försöka komma på det.

Att ha det svårt med sjukdom är en sak. Att ha det svårt med sin hela situation, med den man älskar och med att få hjärtat att slå varmt och innerligt - det är en helt annan. Att ha det svårt med både och är mer än jag klarar av. Jag vill skrika och gapa....få ändring. Få hjälpen jag behöver och få ha det som jag behöver ha det. Men vad hjälper det att skrika och gråta när ingen förändring kan göras just nu? Jag förstår inte hur det plötsligt blev såhär och hur allt kunde vända som om man flippar en slant. Först på ena sidan och..utan förvarning....flippas den och vänds. Krona eller klave.

Vad hjälper det att jag gråter...vad hjälper det att jag inte kan klara av det här...vad hjälper det att jag behöver ropa: "Det här går inte". Pengen har ändå kastats och den ligger redan på fel sida. Jag försöker ligga stilla i mitt dike och samla kraft och kanske kan jag snart börja ta mej uppåt.

Jag ligger så stilla, så stilla.