Hårförkortning

Det är ju så poppis att förlänga sitt hår. Klistra i grejer och limma dit längder. Kanske t o m tejpa dit hår från någon gammal peruk om man inte har nåt annat eller kan betala alla dessa fasansfulla tusenlappar för att få längre hår.

Jag har redan långt hår. Väldigt långt hår. Det är ett mäktigt hårsvall när det är nytvättat och har alltid varit det jag trivs bäst med i mitt utseende. Aldrig behövt göra mycket med mitt hår, ingen fön, ingen direkt frisyr, inte så mycket "gör i ordning" men ändå alltid känt mej fin.

Nu blir det ändring. Idag, halv tre, ska jag klippa mej hos min absolut fantastiska frissa Petra. Jag lägger mitt dyrbara hår (hehe) i hennes händer och låter saxen få göra det mer lättskött. Låter saxen få ta av en bra bit. Låter Petra få "rätta till håret" så det blir enklare för mej. Jag litar blint på min frissa. Hon känner till varje hårstrå på mitt huvud. (nä, nu överdriver jag lite) Min kraft är så dålig nuförtiden att det är så jobbigt att tvätta håret. Att reda ut det måste jag ibland ha hjälp med och då får Claes rycka ut. Eller Amanda. Jag orkar inte hålla det så fint som jag vill och det har blivit lite för långt för att kunna sättas upp (förutom en lång hästsvans) och då blir det svårhanterligt.

Det är jättefint helt naturellt och utsläppt...men INTE när det är skitigt och ser för jäkligt ut. Då ser man mer ut som en som inte har RÅD att klippa sej. En vildvuxen buske. En liten 41-brutta som måste ha långt för att känna sej som 19½ år. En som helt enkelt inte riktigt orkar ha koll på sitt hår.

Idag klipper jag av en bit av det. Kanske återkommer jag med ett foto här med resultatet - kanske gör jag det inte. Det beror på om det blir bra. Blir det så jag gråter efteråt och ångrar mej så tänker jag att jag iallafall kan låna Kevins skojiga hemmastickade mössa och dra på mej den. Blir det bra så ska jag njuta!!

Men nu, mina kära konfirmander (min mammas uttryck) ska jag ha en kopp te och försöka börja min dag. Vi får se vad den bär med sej. Helt klart är att den bär med sej en hårklippning. :o)

Vilken av dessa ska jag välja? Förslag? ;o)

Åt fanders med glädje...

Idag kan Kai Pollack dra åt fanders. Han kan dra åt fanders med sina fina ord om att "välja glädje". Han vet inte vad han pratar om. Han har nog aldrig suttit i såna här jävla skor som jag sitter i idag. Han har aldrig haft en kropp som bråkar och som, kl tio på morgonen, är så utmattad att man nästan skyndar sej att äta frukost för risken är att man inte orkar om en stund och han har aldrig varit så arg och ensam som jag är idag.
Världen visar sej från sin allra sämsta sida och jag är inte människa att vända på den så den visar sej från någon annan. I mina ögon finns det bara en sida idag och den får jag försöka leva med. Jag tror att jag ska försöka överleva dagen.
På bästa sätt?
Nej, på vilket förbannat sätt som helst.

En dag när precis allt gått fel. Natten har gått fel. Ungarna har gått fel (utom en) och man inser att man är arg och förbannad på väldigt mycket. Man vill skrika och få ordning men vet ju (vet jag det?) att det inte är någon mening med det. Min höga röst och mina ord förändrar nog inget. Men jag önskar att det gjorde det. Så jävla mycket önskar jag att det gjorde det.
Antingen får jag lägga i en märklig växel som inte finns (växel nummer sju på en bil t ex) och dra framåt med den växeln. Eller så lägger jag i friläge och bara rullar. Eller så lägger jag i ettan och drar framåt försiktigt.
Känner jag mej rätt så kommer jag använda alla jävla växlar som finns och köra hejvilt och däremellan rulla....

Jag önskar mej en dag som är plan. Inga backar och inga nivåskillnander. Ge mej en jämn dag. Mer än så är jag inte människa att orka. Eller? Idag har jag heller inte den blekaste aning om vad jag förmår, kan eller vill. Jag vet ingenting idag. Antagligen är alla tankar helt fel och jag har antagligen vänt dem och vridit på dem så de är hopplösa. Jag har alldeles säkert försvårat allt. Eller inte.

Dra åt fanders Kai Pollack med dina jädra ord....jag skiter i glädje idag. Här finns ingen. Här orkar ingen glädje komma fram. Men ok - jag lovar att jag ska leta och OM jag finner ett enda uns glädje idag så lovar jag blogga om det ikväll. Om jag orkar.

Begravning

De sista dagarna har gått lite i moll. Moll blandat med dur. Döden kontra livet. Jag har varit på begravning.

Det är många, många år sedan jag sist var på begravning och då var det min mormor som gick bort. Jag minns inte mycket av det. Jag var så ung. Idag när jag är äldre var det en helt annan sak att gå på begravning. Livet i mej spirade, tårarna trängdes för sorgen inför att en människa var borta och orden "ta vara på varje stund" fick en helt ny betydelse. Jag höll Claes i handen. Jag strök min tumme mot översidan på hans hand och visste att jag var lyckligt lottad som funnit honom. Tårarna över dödens närvaro var tunga och att se de andra så ledsna gjorde stunden svår. Jag kände små skakningar från handen jag höll i. Jag sände all min kärlek till honom där jag satt jämte och hoppades att han kände all min omsorg och förståelse.

Blommorna var så vackra. I så många kulörer som både firade livet och det liv som hade försvunnit. Jag tittade på alla blommor och min blick föll på de vackra ljusrosa Gerbera. Min favoritblomma. Jag hörde officientens röst och hans ord stannade kvar hos mej. Att göra något viktigt av sitt liv. Att bli ihågkommen som omtänksam och kärleksfull. Det är det som betyder något det sista. Då har man använt sitt liv på ett fantastiskt sätt.


Jag lovar att alltid försöka.

Det var en märklig stund. Både svår, ledsam och tung men ändå fanns omtanke, livsvilja och hopp. Det är märkligt att gå på begravning.

Idag ska jag ta vara på min dag. Tänka en extra tanke på alla jag tycker om och försöka ta hand om mej själv. Se till att jag är lite extra snäll mot min kropp som är väldigt trött idag. Det har varit omtumlande dagar - men jag har lärt mej något.

Har man sett sötare???

Har man sett något sötare va? Idag är jag väldigt bussig och förgyller er tisdag med min lilla goding Lily. Hon flyttar på måndag så passa på att kika på den lilla raringen. 10 veckor gammal och absolut ljuvlig!

Hon fångades på bild av mej för en timme sedan.....man får vara snabb. Ha tur och vara tålmodig.

Katter är underbara och kattungar är ännu mer underbara!

Morrn, morrn på er alla!

Bloggar i bilder

Idag har varit en svår dag. På många sätt väldigt, väldigt svår. Jag har tagit mej igenom dagen så gott jag har kunnat och kämpat väl. Till er som jag inte lyckats vara den allra bästa Victoria idag: Förlåt. Jag har gjort så gott jag har kunnat. Det bästa dagen bjöd idag var den lilla fototur som Claes jag åkte på helt ensamma. Vi tog en stund för oss själva och jag ville så gärna få ge mej ut och använda kameran. Se om det dök upp några gyllene tillfällen eller om jag kunde skapa tillfällena själv. Det hade regnat och regnet hängde i luften - d v s alldeles perfekt ljus för att fota. Vi tog min lilla blå Clio och drog iväg dit vägen bar oss. Målet var inte så noga....

Här är första stoppet. En buske meden liten regndroppe som i mina ögon förvandlades till en diamant. Så vackert...

En häst i en hage. Den var nog varm och regnet kallt så det riktigt ångade från ryggen på den. Såg märkligt ut..

Ett gäng kor stötte vi på när vi körde förbi en hage. Där stod först bara ett par stycken men när vi klev ur bilen så började de genast råma och då kom hela skaran av säkert 20 kor springandes. En tjur såg vi i gänget och i ärlighetens namn så blev jag lite rädd att de skulle braka rakt ut genom stängslet och meja ner oss! Men de stannade vid taggtråden och stod där och glodde på oss...Se här vad de glor! Det ångar från deras ryggar också!

Den här skojiga kossan bestämde sej för att ställa sej mitt framför en stolpe. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att plåta henne just då! Ser ju helknäppt ut!! Hihi

Medan vi står där och småpratar med kossorna och tar kort så börjar det plötsligt röra sej i den stora massan av kor...tjuren börjar frusta och pusta och plötsligt - utan förvarning - så hoppar han ovigt upp på ko-damen framför honom och ger oss en uppvisning som heter duga! Jag blev så paff men hade ju kameran i högsta hugg och brände av ett kort förstås - medan jag gapskrattade! Jag vet, det var INGET att skratta åt men det kom så plötsligt och aldrig har man väl sett på maken!!!!! Mitt på en söndag. Mitt i vår åsyn!! Hahahhaaaaaa...

Vi fortsatte vår tur genom ett somrigt landskap och denna lilla grusvägskrök fastnade jag för. Så fint och så perfekt med stängslet, blommorna, grusvägen och kröken. Det blev en fin bild.

Det blev en hel del kor på vår fototur. I en hage fann vi svartvita ungkalvar som var så söta. Där var vi tvungna att ta lite kort också. Här är det jag som låter en av kalvarna få slicka lite lite på min hand. Han var inte så intresserad av min hand men däremot av min sko och började nafsa efter den under stängslet. Då åkte vi! :o)

Sommarlandskap som får mej så ödmjuk inför skönheten...

Så blev det kväll och Amanda och jag begav oss hemåt. Klockan var kring tio och solen höll på att gå ned. Himlen visade oss detta vackra skådespel och än en gång stannade jag bilen, hoppade ur och där stod vi och beundrade färgerna och förevigade det.

Därefter åkte vi vidare hemåt och halvvägs hemma fick vi syn på det lite kusliga, mystiska men mycket vackra: Dimman. Den låg så tät över ängen och jag brukade alltid säga till Amanda (när hon var liten) att om man tittade riktigt noga i dimman så kunde man se älvorna dansa. Det är nämligen där som älvorna dansar som vackrast och bara där man kan se dem! Nuförtiden tror inte Amanda på älvor längre men vi håller alltid lite utkik efter vackra älvor som kanske, kanske kommer fram ur dimman....

Mitt fina smycke

Jag har fått ett smycke. Av en härlig god vän har jag fått ett underbart smycke som jag gärna vill få visa upp här. Det betyder mycket för mej att ha det runt halsen och att bära mina närmaste så nära mej.

Jag har fått ett halssmycke av Gunilla i Uddevalla. Hon har en alldeles fantastisk hemsida; Mami Design: http://www.shopbyen.dk/mamidesign/

Jag har fått en silverstav där jag själv bestämt att tre namn skall vara instansade. På framsidan står det Claes.

På de andra sidorna står det Kevin och Amanda och på baksidan ville jag så gärna ha 3 småhjärtan instansade. Titta så fint det blev! En liten länk med hjärtan hänger jämte smycket och jag bär det nästan varje dag. Så skönt att ha mina älskade precis nära mej!

Tack snälla, snälla Gunilla för det fantastiska smycket - du gör så fina saker och är så duktig! Tusen tack...

Tack

Till min riddare...

Tack älskade du för din hjälp när vinden och kylan tog min kropp och gjorde den svag och skakig vid sjön. För att du fick ner mej på bänken och la din jacka över mej. Det värmde så gott. Märkte du att jag mådde lite bättre med din jacka över mej?

Tack för att du fick på värmen så snabbt i bilen så jag tinade och för att du alltid vet att fälla sätet så skakningar går över lite fortare. Din omtänksamhet och ditt kunnande är som balsam på de svåra såren när kroppen inte lyder mej.

När jag föll ihop i en hög på ditt köksgolv ikväll...tack för att du lät mej ligga och sedan hjälpte mej upp på andra våning till sängen. När du drog över det varma täcket över mej kände jag mej äntligen i "hamn". Med täcke omkring mej som skulle värma mej, en kudde som gjorde att jag låg så skönt och sängen som erbjöd mej vila. Jag somnade genast. Tack för den mjuka smekningen över kinden och för att du så ömt viskade "Hur länge vill du sova?"

Ditt kärleksfulla sätt går mej aldrig förbi och jag märker varje liten sak du gör för mej. Allt som kan göras för mej - det gör du. Tack! Mina svårigheter blir en smula lättare när du finns omkring mej. Jag är ledsen att jag inte klarade hela dagen och kvällen - men tack för att du gjorde allt så bra det kunde bli.

Jag älskar dej. Alltid.

Midsommarnatt

Det är midsommarnatt. Klockan är snart ett mitt i natten och jag är vaken. Jag och fem till. Har vi fest, eller? Nejdå, inte alls. Det är jag och de fem små kattungarna som är vakna. Amanda sover gott i sin säng och sonen är hos kusinerna i Göteborg och firar midsommar med dem. Alla har det bra. Även jag.
Amanda och jag har varit hos Claes och hans dotter med kompis idag. Det blev en lugn dag och vi åt jättegod midsommarmiddag. Prinskorv, kotletter, färskpotatis, två slags sill, gräddfil med gräslök, sallad, tomater, små morotsstavar, ägg, apelsinläsk och till efterrätt Daimtårta. (köpt sådan). Allt smakade toppengott!
Sen ville tjejerna åka till Stora Björken och ta ett dopp. Naturligtvis tog vi med oss kamerorna för att föreviga detta iskalla tillfälle. Både Claes och jag hade kamerorna med oss! Här skulle plåtas. Men när tjejerna plötsligt började hoppa i plurret så la båda våra kameror av...batterierna tog slut. Samtidigt! Morr!!
Därför kan jag inte bevisa att tre tjejer HAR badat idag - men ni får tro mej i alla fall. Jag och Claes stod på gräset och tittade på detta kalla äventyr och jag började så sakteliga må dåligt. Vinden gjorde mej kall. Den låga temperaturen kröp innanför skinnet på mej och kroppen kunde inte hålla värmen. Vi åkte hemåt.

Kvällen blev lugn och vi åt av Daimtårtan som vi glömde ta till efterrätt. Tjejerna satt vid tv:n och jag och Claes småpratade lite i köket. Det var en skön kväll och jag hade gärna stannat kvar. Vi hade försökt lösa det men faktum kvarstod att tre tonårstjejer samt Claes och mej fick bara inte plats i hans lilla hus. Amanda vill dessutom inte ligga ensam ute i allrummet (som var enda lösningen) så jag bestämde att vi åker hem och sover hemma. Det är lika lätt att ta bilen tillbaka till Claes imorgon. Trots det känns det svårt att säga hejdå en midsommarkväll och jag hade gett min högra arm för att fått stanna kvar och sova jämte C. Men...vi vet ju att snart blir det vår tid och då har vi samma hus, samma tak och får vara tillsammans varje dag och natt. DET blir härligt!

Amanda och jag åkte hemåt vid 23-tiden och det var bara skymning hela vägen hem. Knappt inga bilar och alldeles lugnt och fint ute. Naturen står så härlig i sommarnatten (även om det är kyligt) och det är mysigt att åka hem så sent på kvällen. Vi kom innanför dörren och alla kattungarna mötte oss med nyfikna ansikten och bus och tokerier. De var hungriga och jag gav dem mat. Så skulle Amanda lägga sej...jag hör henne ropa:
"Åh neeeeeeeeeeeeej, en kattunge kissade i min säng!!" Jag kände hur ilsk jag blev och jag suckade och sa "Fan ta henne...måste hon kissa i din säng...de går ju ALLTID på kattlådan annars". Det var bara att dra loss alla sängkläder och bädda rent. En känsla sa mej "Har ingen verkligen kissat någon annanstans?" Min säng låg risigt till, kände jag. Rent instinktivt gick jag dit och drog handen över täcket....och visst...en blöt fläck!! FAN!!
Inte i min säng också!!!! SUCK och MORR!
Av med mina sängkläder och så hivade jag ut allt på balkongen. Lika bra det så slapp jag se eländet. Bäddade rent till mej. Sådärja. Men täcke fanns inget extra till mej så i natt får jag sova med vinterduntäcke och antaligen ligga med balkongdörren öppen för annars svettas jag väl ihjäl. Dumma katter att ställa till det!!!

Nu är de inlåsta i köket och där får de vara i natt. Såna små rackare kan man inte ha i möblerade rum! Nu ska jag sova och vakna imorgon bitti och så sticker vi över till Claes igen och fortsätter fira midsommar...

God natt...

Midsommar

Midsommar!

Är det nu man ska dansa kring stången och skratta? Är det nu man ska trycka i sej sill och nubbe? Är det nu man ska sitta ute och ha massa folk på mat? Är det nu man ska vara uppe ända tills gryningen? Är det nu man ska ha blommor i håret och klänning? Är det nu man ska äta jordgubbar och glass?

Är det nu det måste vara sån här Midsommar?

Äh, min midsommar blir såhär istället:

Jeans och tröja. "Firar" med min Claes och hans Sofia, min Amanda och kompisen Lotta som är på besök. Lite god mat som vi handlat idag - men inga mängder. Kanske lite sällskapsspel imorgon. Sova måste jag göra. Kurera min förkylning som gör det oerhört jobbigt för mej. Dricka en halv iskall öl. Slötitta på tv kanske. Pussa på Claes. Kramas. Känna mej nöjd.

Sådär. Det blir min midsommar. Det är precis så jag vill ha den! I wouldn´t want to have it any other way...

Hur firar du midsommar? På det sätt du vill eller på det sätt du förväntas? You tell me....

Sjuk!!!!!

Jag vet...inga tråkiga inlägg hade jag ju lovat. Men här är ett litet. Förbaskat litet. Måste skriva det i alla fall.

Jag är sjuk. Min hals bränner. Hostar slem som smakar varigt och skitilla. Varenda muskel, led och ihopsättning gör ONT i min arma kropp. Fan, jag har lyckats bli SJUK nu också.

Men vad gör man? Får man lägga sej ner och VARA sjuk idag tro? När jag har en del saker som helt enkelt MÅSTE uträttas idag?
Jag kan nog inte vara sjuk idag. Det var illa valt tillfälle. Det hinns fan inte med.

Men kroppen ropar: Hallllllåååååååå......jag är lite dålig.
Lika bra att inte lyssna, tror jag. Risken finns att man måste lyda. Jag lyder väldigt sällan. Jag tar ännu en kopp té, en treo och ber till de högre makterna att jag skall få orka dagen. (så fint som jag gick i söndagsskolan så borde jag ha någon liten favör till övers)

Jag säger som Emils pappa (han i Lönneberga):
"Här kan ingen va sjuk i dette huset"

Sant. I detta huset har jag aldrig fått vara riktigt sjuk och ligga till sängs med varm kopp té, näsdukar, ingen som ropar på mej eller vill nåt och en tidning att slöläsa samt ta små tupplurer då och då. Det skulle vara en ny upplevelse att verkligen få liggar sådär. DET ska jag skriva upp på min "att göra" lista tills jag blir gammal.

Over and out!

Söndagsskola

När jag var liten gick jag i söndagsskola. Jaa, jag gjorde faktiskt det. Jag kan inte riktigt påminna mej hur gammal jag kan ha varit men tippar på att jag var i 8-årsåldern. Jag och min kompis gick tillsammans på söndagsmorgonarna med vår lilla bok om Jesus under armen. Det var väldigt opretentiöst och boken om Jesus var faktiskt bara en sån där liten arbetsbok där man klistrade in små bilder med Jesus och hur allt gick till. I vilken ordning allt kom, så att säga. Jag minns att det var fasligt roligt att slicka på lapparna med de fina bilderna på och sedan sätta dem i boken. I rätt ruta. I rätt ordning.

Oj, så fint det blev. Vi var där bara ett par timmar och sedan var det dags att gå hem. Kanske sjöng vi lite och kanske pratade vi om något, jag minns inte så noga. Men jag minns vägen till och från söndagsskolan och boken. Klisterboken.

När jag råkade nämna för Claes nu på morgonen att jag gått i söndagsskola så log han såååååå mjukt. Han log i mjugg, eller vad kallas det? På hans leende förstod jag att det här tyckte han var så gulligt och roligt att det helt klart "will and can be used against me in a court of law". Hehe. Jag skulle nog aldrig sagt något!!! *suckar lite eftertänksamt*

Bara ordet söndagsskola får det att låta som om det var HUNDRA år sedan detta var möjligt. Jag tänker snabbt efter och räknar efter att det inte är mer än...låt se....cirka 30 år sedan. Men jisses...TRETTIO ÅR? Det är både en lång tid och en kort tid. Jag tycker vi bestämmer oss för att det är ganska KORT tid. Om man tänker på hur länge dinosaurierna varit utdöda så är mina 30 år ganska fjuttigt faktiskt. Men nämner jag för mina barn att jag gått i söndagsskola, att vi bara hade kanal 1 och 2 på tv:n samt en svart/vit tv nere i källaren och att jag inte fick läsk mer än på helgerna eller när vi hade fest/kalas ------ ja, då kommer de helt klart att jämställa både mej och alltsammans med dinosaurierna.*suckar igen*

Men jag tänker i alla fall glatt tillbaka på söndagsskolan, mina små klisterlappar med Jesus på och vilken FIN människa jag blev!!!

*fnissar hejvilt*

Nu ska jag ta reda på om den lilla fina psalmen "Jag lyfter ögat mot himmelen" går i moll. Jag råkade visst sjunga den en snutt för Claes och han undrade genast: "Går den i moll?" Hur ska jag kunna veta det? Moll? Dur? Vad är moll? Sjunger jag kanske FEL? Måste ta reda på detta. Inte har jag väl lärt mej fel i söndagsskolan, eller?

Nu när jag tänker på det så kanske jag inte ens klistrade lapparna i boken särskilt fint..... *ahahahahahahaaaaaa*

Skolavslutningar och annat trams

Idag har min son gått ur nian och igår kväll var det skolavslutning för min dotter som slutade femman. De börjar bli stora och än en gång satt jag i kyrkan och lyssnade till barnen som sjöng, orkestern som spelade lite trudeluttar och så prästen och rektorn som talade om ditt & datt tills alla hade tröttnat på pladdret. Sen tågade de ut ur kyrkan och sommarlovet började! Åh, som jag minns hur det kändes.

När jag var liten så åkte vi alltid direkt hem och fikade. Mamma hade bakat och vi satt ute på altanen om vädret tillät och så bjöd jag med min granne och kompis Pernilla och så fikade vi. Idag fikade jag och mina barn också men vi var hemma hos min mamma. Hon hade bakat, dukat fram så fint med servietter och kakfat med vetelängd, gifflar med apelsinmarmelad i mitten och så dessa små vackra bakelser:

Rulltårta, grädde och jordgubbe på toppen!Härligt gott!

Sen stack min son iväg och var tvungen att vara med kompisarna i stan och fira att skolan var över. Han har naturligtvis inte kommit hem än (klockan är ju "bara" halv tolv på kvällen!!) och jag väntar lite oroligt. Jag hoppas han kommer hem i den form han åkte vid sjutiden. Det vore trevligt.

För övrigt har jag inte gjort så mycket idag men blev tvungen att vila en stund för att återfå krafter. Framåt eftermiddagen kom min Claes och tidigare ikväll satt vi mysigt vid köksbordet och småpratade över en kopp té. Jag älskar att bara sitta och småprata och ta det lugnt. Framför mej på bordet stod min kamera och den inbjöd plötsligt till att användas. Trött och tramsig som jag var så blev bilderna därefter! Hehe. Claes var på samma humör och därför hakade han glatt på och detta blev resultatet:

(obs!Jag har godis i munnen..helt makalöst dumhar jag inte blivit!)

Riktigt tramsigt men oj vad jag

fnissade! Grimaser är skitkul!! Hehe

Glad bild

En bild av två trevliga människor som jag känner. Den ena tycker jag är vansinnigt gullig, har ett stooort hjärta, är duktig och har ett ljuvlig vackert ansikte! Det är ju min dotter förstås..... :o) Den andra personen känner jag också väl. Hon är Fröken V. En rätt trevlig liten brutta i sina bästa år. Men gullig vill hon INTE bli kallad! ;o)
Eftersom jag väljer glädje idag så väljer jag att lägga in denna bilden här så jag blir påmind om glädjen.

Jag delar gärna med mej av lite glädje - här får ni!

Jag väljer....

På min blogg har det den senaste tiden inte förekommit några skojiga inlägg med liv, rörelse och fniss. Det har inte blivit några lustfyllda inlägg med roliga små betraktelser eller reflektioner. Det har heller inte blivit några inlägg skrivna med positiva ord. På min blogg har det på senaste tiden bara funnits jobbiga, svåra, mörka och tunga tankar och händelser. Det är för att hela våren har kantats med svårigheter. Tunga dagar och en sjukdom som gjort det ännu svårare.

MEN.

Idag ska jag inte skriva ett enda ord om hur jag mår, hur skit det är eller om nåt annat som är besvärligt. Idag ska jag faktiskt, som Kai Pollack förespråkar, VÄLJA GLÄDJE! Det är något jag läst i en av hans böcker för länge sen och som man kan göra sej lite lustig över och fåna sej med i det oändliga men faktum kvarstår; man KAN välja glädje om man tröttnat på det tunga och sorgliga. Idag tänker jag göra det. Jag ska med all min styrka (den lilla jag har), med all min vishet (den lilla jag har) och med hela mitt hjärta (det STORA jag har!) verkligen försöka att välja glädje. Vända tunga tankar. Se det lilla som kanske blir bra idag. Se det som lättar upp mej en kort stund. Jag ska ta till mej det jag kan finna som är bra. Välja det som är ljust.

Jag har gjort det många andra dagar och jag vet hur man gör. Jag har skojat om det här med att "välja glädje" och gjort mej lustig på Kai Pollacks bekostnad men det han förespråkar STÄMMER faktiskt. Jag vet att det stämmer och att det finns något bra i det. Men valet är mitt.

Idag tänker jag inte skriva ett enda jädra ord om allt som är omkring mej eller det som tynger mej. Idag väljer jag glädje.

Hur är det möjligt??

Hur är det möjligt att fler och fler saker med hemska upplevelser bara ramlar över mej? Jag blir förtvivlad. Hur i helvete är det möjligt? Är det "en olycka kommer sällan ensam"? Otur? Sånt som livet är? Ödet?
Jag vet inte.

Nu sitter vi i en mycket svår situation igen som känns ödesdiger. Man inser livets skörhet, man tappar andan, man tänker och man undrar. Inget utanför fönstren lägger man märke till för man har ett helt eget samhälle i huvudet och hjärtat fullt med händelser att lägga till rätta. Hur ska man då orka med resten?
Hur ska man då orka med att en god vän ringer och prompt vill komma en kvart och hälsa på bara för att det passar henne just precis då? Hur ska man då orka med att sonen förvandlats till ett monster de sista dagarna i skolan och man måste stå stark i föräldrarollen?

Jag bestämmer mej att sakta ta en stund i taget och låta tankarna vara och försöka mitt bästa. Något annat sätt finns nog inte när svåra saker händer. Man har ju inga val.

Men varför är det ens möjligt att man verkar få mer än vad man klarar på sina axlar?

Några korta ord om min dag

Jävla skitdag.

Trött.
Utmattad.
Ledsen.

Trött på sjukdom.
Trött på att inte orka.
Trött på att kämpa.

Utmattad nästan ständigt.

Ledsen för allt ovannämnt.

Jag har en karamell!

Ja, visst har jag väl en riktig karamell? En av mina kattungar är lilla fröken Holly. 7 veckor på lördag. Fantastiska färger och med ett litet, runt ansikte med härlig färgsättning och markeringar. Jag hade sovit en stund och vaknar av att Holly satt på kanten av soffan och kameran låg nära mej. Jag tog tillfället i akt och tog ett gäng kort - här är ett av dem!
Hon är så jättsöt och jag ville gärna dela med mej av detta söta!

Karameller ska man ju dela med sej av! Varsågoda..... (MASSOR av kommentarer vill jag ha på detta inlägg...massor & massor ;o)

:o)

Lätta tankar!

Alla dagar innehåller inte samma tankar. Det är bra det. Vissa dagar innehåller svåra tankar och ger svåra dagar och en del dagar rinner iväg med lite lättare tankar. Idag har varit en sådan dag. Jag har försökt hålla mej till goda, bra tankar och det har fungerat. Jag fick ett sådant fint och härligt mail från en god vän som gjorde mina tankar väldigt lätta.
Både tankar, hjärta och sinne blev lättare.

Tack du vän för din omtanke!

Min Claes har lättat upp mitt sinne idag och jag har lättat upp hans. Stunder som var skakiga och enormt jobbiga vände vi tillsammans. Min son har fått mina tankar lätta. Med hans smittsamma glädje över en tjej fick han mej att le. Då kan man bara inte tänka svåra tankar någon längre stund. Min dotter har visat sej modig vid sitt första besök på sin nya skola och jag var så stolt över henne. Det skänkte mej lätta tankar. Claes och jag fick ett väldigt fint mottagande av lärare på skolan som uppriktigt önskade oss "Välkomna till Målsryd" och vi kände hur roligt det skall bli.
Lätta tankar som förgyller en dag. Även om det blir svårare tankar imorgon så är det ok. Andra dagar kommer och då med bättre tankar.

Godnatt - nu går jag och lägger mej!

Svårt inlägg

Varning för svårt inlägg. Varning för idioti.

Mediciner.Tunga mediciner. Jag vet precis vad det är att sitta fast i ett beroende nu. Jag vet också varför jag tar medicinerna. Jag har vägt för och emot men ändå tvivlar jag ibland på att detta är bästa lösningen.
Jag glömde ta mina starka tabletter igår. Jag behövde dem liksom inte på kvällen utan klarade mej bra ändå. Jag kom på, när jag gick och la mej, att "visst ja...jag har ju tagit några på väldigt många timmar". Men somnade gott.

När jag vaknar så rusar kroppen. Alla leder värker. Jag är yr. Kan inte fokusera. Kroppen vinglar. Benen är matta som tusan. Hela kroppen är o-fungerbar. Hela jag är matt, yr, konstigt och i ett märkligt halv-speedat tillstånd.
Minns gårdagskvällen och inser: abstinens. Jag måste ha i mej dem direkt.

Två direkt och nu en stund senare har det speedade försvunnit. Yrseln är ganska ok. Det börjar lägga sej. Värken tar ytterligare en stund till att få bort. Mattheten likaså. Jag blir rädd och tänker "Hur ska jag någonsin komma av de här?"
Ändå vet jag att jag behöver dem för att leva ett drägligt liv och för att kunna fungera och orka. I många stunder undrar jag ändå: "Vad är ME-symtom och vad är abstinens?" Det går i vartannat och jag kan inte riktigt särskilja dem. Det enda jag vet med säkerhet är att värken i lederna och mattheten i benen är från min sjukdom för de symtomen har jag med eller utan medicinen. Ibland mer och ibland mindre.

Jag vet att det är idioti att lita på läkemedel men i många fall och de flesta dagar så känns det inte som om jag har något val. Men svårt är det. Det är dessutom väldigt, väldigt svårt att erkänna och skriva om.
Kommentarer på detta idiotiska inlägg behövs inte...... jag vet ändå hur märkligt det låter och hur ILLA det låter. Men i min värld är det högst "dagligt" och inget jag tänker mycket på....utom just nu. Precis just nu.

Nu ska jag ställa mej upp och försöka ta ett litet röj här hemma. Två tonårsbarn har lämnat sina rum och givit sej iväg till skolan. 5 kattungar har stökat i köket. Allt ser ut därefter.