Vem i helvete orkar med mej? Vem kommer stanna kvar som min vän när allt, allt, allt omkring mej är svårt, gör ont, inte funkar eller är besvärligt. När jag inte kan träffas över en fika och vara mej själv, när jag inte kan gå en sväng på stan och prata och vara trevlig och mej själv och när det mesta kretsar kring min sjukdom. Den förföljer mej ständigt. Den är alltid så jävla närvarande att jag blir tokig.
Är det inte ME:n så är det något annat jag drabbas av och alla mina vänner måste ju bli övertrötta på allt som händer och hur de blir tvungna att skicka uppiggande sms i stil med "jag tänker på dej , hoppas du blir bättre snart". Var är lättsamheten i vår vänskap? Vart tog den vägen?
Jag hamnade akut på lasarettet för 2 veckor sedan och låg i stensvåra smärtor i 2 dygn. Sen hann jag inte mer än hem innan jag blev sjuksköterska åt min Amanda som fick magsjuka. Sanera toaletter och sen blev hon vanligt förkyld och hemma från skolan. Ingen eller väldigt lite tid att hämta nya krafter för egen del. Nu sitter jag här, sedan 3 dgr tillbaka, med halsfluss. Min hals värker så illa att jag är helt redo att bara ge upp. Jag orkar inte ha ont mer. Jag kan knappt svälja min egen saliv och får tvinga i mej dricka och det är oerhört smärtsamt för varje klunk. Vem vill höra det här eländet???
Vem fan orkar önska mej "krya på dej" än en gång???
Jag är livrädd att jag mister mej själv i min ME för jag har redan tappat så mycket av den jag var. Nu börjar rädslan för att förlora mina vänner infinna sej. Hur länge orkar de höra min skit? Jag vågar inte skriva för mycket på Facebook eller prata för mycket om mej själv när vi möts på msn eller någon enstaka gång på telefon. Jag håller mej för mej själv. Kontentan av det är att jag känner mej väldigt, väldigt ensam. Man blir det. Hur ska jag göra för att inte bli totalt ensam?
Jag vill skrika till alla att jag är så förbannat ledsen att jag inte kan ge dem den "riktiga Victoria".........men att det är så svårt för mej att ens bara finnas till. Att fungera.
Jag vet inte var jag ska ventilera min ensamhet, min värk, min sorg över att ha tappat bort mej själv och vem som kan ta alla besvärliga ord om hur det är att ha ME. Det kan man inte lasta på varken familj eller vännr. Men hur länge orkar jag själv???
Det som inte dödar - det härdar, sägs det. Jag undrar om det är sant.
Idag känner jag mej död.
