Jag saknar dej, pappa

Till min pappa....

Jag är ledsen att vi tog fel beslut idag och gick in till dej på ditt boende och hälsade på dej. Vi visste ju bättre och hade planerat att bara lämna de viktiga papprena till personalen. Vi hade inte tänkt hälsa på dej riktigt än utan låta ditt förvirrade sinne vara och särskilt nu när du dessutom har en urinvägsinfektion.

Jag är ledsen att Claes och jag valde fel när personalen erbjöd oss att gå in en kort stund. Även om stunden blev kort så gjorde den dej så förvirrad, jag blev så långt in i själen ledsen av det du sa och trött av att försöka möjliggöra en förklaring till dina förvirrade tankar. När vi gick mådde du inte så bra - kanske hade du sluppit de värsta, hemska tankarna om vi aldrig kommit. För det är så att vi triggar det svåra inom dej och din förvirring blir värre, särskilt när det gäller om familjen, ert hus som skall säljas och den ständiga frågan om varför du inte får åka hem.

Jag önskar att vi inte hade hälsat på idag utan nöjt oss med att veta det vi redan visste; att du var på bättringsvägen och att jag hade pratat med dej en kort stund på telefon tidigare på dagen. Det hade räckt så. Jag borde ha vetat bättre. Både mamma och jag skall inte hälsa på dej just nu för du mår inte bra av det. Alla ser det och du har bara varit i 5 dagar på ditt nya boende och i ditt nya, fina rum. Förlåt att vi gjorde allt svårare för dej.

Jag är ledsen över att du kallar mamma så fula ord och att du tror att hon har andra karlar hemma. Att du uttrycker vrede över saker och händelser som inte är sanna och att du inte har ett uns av sjukdomsinsikt. Jag hade lust att skrika åt dej "men fattar du inte att du inte kan klippa gräset varesej här utanför på gräsplätten eller den stora gräsmattan hemma för du kan knappt gå utan rollator ju". Men det skrek jag förstås inte. Du hade ju ändå inte förstått.

Jag är ledsen på dej för att du inte visste vem jag var idag. Trodde du att jag var din syster nu igen? Minns du inte att jag är din dotter Victoria? Ser du inte att det är jag? Du varken visste vem jag var eller vad jag hette. Det gjorde ont i hjärtat. Jag såg dina konstiga blickar idag som var endera aggressiva, förvånade, stela eller förvirrade och jag förstod inte en enda av dem. Vad rörde sej i din hjärna?

Var är min pappa med den mjuka blickan? Finns han där inuti någonstans?

Jag har så ont i min kropp idag, pappa. Kan du inte blåsa bort det onda och hålla mej i din stora famn som du alltid gjorde innan? Jag är så utmattad att jag knappt orkar stå upp, pappa. Jag vill bli frisk igen, pappa och få vara med i Livet till 100% igen som förr. Jag önskar du kunde ta bort allt det sjuka i mej och trolla mej frisk.

Jag saknar dej, pappa.....

Älskade Tess...

.....jag saknar dej så. Jag saknar dej så oändligt och kunde jag så skulle jag ta fram en lång stege till himlen och gå dit och hämta dej igen. Jag skulle gå långt på stegen..steg för steg...och lyfta ner dej så varsamt och ta hem dej igen. Hem hit där du hör hemma.

Mitt hjärta är så ensamt utan dej och en bit av kärlek, värme och känslan av att vara behövd har lämnat mej.

Du gav mej allt det vackraste av dej själv varenda dag. Regn eller solsken och du var glad, lycklig, nöjd och utstrålade så mycket av det jag behöver varje dag; styrka och ro. En själ fylld till bristningsgränsen av harmoni och du delade så villigt med dej av denna harmoni. Du skänkte välvilligt all din kärlek och harmoni till mej. Till oss alla här hemma.

Det vi gav dej i gengäld var allt du behövde; kärlek, kärlek, kärlek, kärlek och massa omtanke. Du har lärt mej att vila. Du har lärt mej att varje stund innehåller något men att dagarna består av växlingar mellan aktivitet och vila.

Det är ovärderliga kunskaper och endast du kunde ge mej det. Tack älskade, älskade lilla Du för alla gånger du sovit jämte mej på fleecefilten. Så nära vi varit. Så mysigt vi har haft det. Så skönt du har rullat ihop dej i mitt bolltäckte och sovit eller när du funnit din lilla favoritplats mellan Claes och mina kuddar. Så gärna du velat vara nära oss. Trygghet. Du har gett trygghet till oss alla. Vi gav dej och du gav tillbaka.

Älskade lilla Du..jag saknar dej så. Jag är så ledsen att jag inte kunde beskydda dej och skydda dej från den elaka vägen. En alldeles egen liten Ängel hade vi i dej och du var en del av det starka band som fanns mellan Claes och mej. Du blev vår lilla baby och varenda, varenda dag pratade vi om dej, pratade med dej, skojade om dej, skrattade tillsammans när du gjorde något tokigt och kände hur starkt vi älskade dej. Både Claes och jag. Aldrig har jag väl sett honom så blödig och varsamt omhändertagande som med dej. Vi älskade dej så. Vi älskar dej så. Det är fantastiskt att ha fått känna hur du väckte det allra mjukaste inom oss båda och hur väl vi ville dej.

Lilla älskade Tess...kunde jag så skulle jag ta fram den allra längsta stegen jag kunde finna och klättra upp och hämta tillbaka dej. Varsamt skulle jag ta dej i min famn, krama om dej igen och så skulle vi gå och vila ihop än en gång...