ME:n som inte får plats

Jag har länge funderat på att börja skriva igen. Orden ryms inte längre i mej själv och jag skulle behöva få ner dem svart på vitt. Då kanske de kan sluta ta upp plats i min reda så trånga hjärna och i min själ som även den tidvis är lite trång. Jag behöver liksom plats för att ta in en massa bra saker och därmed lägga bort de besvärliga och jobbiga tankarna. Eller egentligen alla tankar. Bra som dåliga.

Rensa. Rensa i hjärnan och systemet. För jag vet inte längre hur jag skall få ur mej allt jag tänker och känner och har ingen möjlighet att ventilera precis allt med min familj eller vänner. De orkar inte alltid höra och jag förstår det. De måste få leva sina liv utan att alltid höra på mej och den evigt förbannade ME:n.

När jag ser att min blogg funnits sedan 2009 och att jag har skrivit många inlägg så förstår jag att jag levt med ME:n vid min sida under en ganska lång tid. Åren har gått och jag blir inte frisk. Jag vet inte om jag någon gång sedan jag fick diagnosen 2008 har trott att jag skall bli helt frisk? Den tanken har jag inte vågat tänka och känslan att det skulle bli verklighet har aldrig infunnit sej. Betyder det att jag rättade mej in i ledet och tog leende till mej att "nä, ME är kroniskt och få eller ingen blir helt frisk igen"? Eller lät jag bli att tänka på det så det inte skulle existera?
Antagligen det sistnämnda.

För jag tror verkligen inte att jag någonsin blir helt perfekt frisk igen. Det känns inte som om det är möjligt. Däremot vågar jag tro att jag kan bli lite bättre om jag "gör" något. Om jag prövat något. Om jag får hjälp. Om jag har tur. Om jag lever rätt. Men VAD det är jag ska göra och HUR jag ska leva har jag ingen aning om....

Jag har tagit en insomningstablett för en stund sedan och hade hoppats bli lite halvlullig på den så sömnen skulle komma skönt och befriande. Om jag lägger ifrån mej datorn så har jag kanske en bättre chans i alla fall. Men nätterna är besvärliga och jag vill bara att det skall bli morgon igen. 
Alla andra sover gott utom jag. Jag pressar mej till att vara vaken även om jag är dödstrött, har ont och verkligen behöver sova. Om jag bara visste varför jag gör så! Det är vansinnigt. Helt urbota dumt.

Det är mycket med att ha ME som är urbota dumt och vansinnigt konstigt. Det finns inga regler, ingen spelplan, inga smarta tips eller tricks och absolut inget fusk man kan ta till. Det finns bara den råa vardagen. Och i den vardagen lurar natten och hur svårt det kan vara att få ner kroppen i mjuk sömn. Men nu skall jag göra ett försök och ge mej själv en chans.

Ska bara gå upp snabbt och gå och kissa först....

Skriker en smula...inombords...

Man ska vara positiv och man ska hålla lågan brinnande. Så fan heller.
Idag är jag bara väldigt, väldigt lite positiv och någon låga tänker jag inte hålla brinnande. Den blåses ut av sej självt hela tiden så jag har inte kraft att ständigt tända den igen. Jag har försökt. Hela morgonen. Hela förmiddagen.
Inväntat att lågan skall hålla sej stark och brinnande. Men nääääe, nu skiter jag i det. Nu skriker jag inombords att "jag ger upp lite. Det här GÅR inte".

Det GÅR inte att ha ME. Det GÅR tamejfan inte. Jag går ofta runt och har så ont, är så in i djupet utmattad, kan inte tänka klart, tegelstenarna ovanpå mina lungor blir större och större och jag kippar efter andan och så tänker jag: "Men varför i himlens namn mår jag så dåligt? Vad ska jag göra för att göra det bättre?"
Jag tänker att; "jag tar en treo så går nog lite av allt över". Men nä. En treo hjälper inte.
Jag tänker att; "har jag kanske glömt att ta en av mina mediciner, är det det som felar?" Men nä. Jag har tagit allt jag kan ta. Som finns att ta.
Så vad är kvar?

Att gå till sängen. Bädda ner mej. NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄE, skriker det inom mej.Jag vill inte. Det är SOL ute idag. Man kan göra nåt utomhus. Borde klippa av några grenar vid häcken så man slipper ha grenarna i huvudet varje gång man ska gå ut vid entrén där nere. Man borde torka av våra blå utemöbler i plast. Man borde sitta ute och sola lite kanske. Man borde....man borde....jag vill....jag vill....jag....

Orkar inte. Kan inte. Klarar inte. Mäktar inte.

Jädra skit säger jag och muttrar för mej själv. Jädra skit är vad det är. Men jag har ätit nu, struntar i att borsta tänderna, diskmaskinen är påsatt och jag ger upp. För ett par timmar i alla fall. Jag går mot sängen och mitt bolltäcke och tänker låta allt vara. DET är min uppgift idag. Det är svårare än att lösa matematiska krångligheter, svårare än att uttala ryska ord och mycket svårare än någon kan föreställa sej.
Låta allt vara.

Gaaahhhh....

Men, ok. Lite positiv är jag ju annars hade jag inte skrivit av mej skiten. Då hade jag legat och snyftat i ett hörn och varit deprimerad. Jag är inte deprimerad. Bara jäkligt frustrerad!

Over & out från Fröken V   (när ska jag överge min titel och börja kalla mej för Fröken ME? ALDRIG. ALDRIG. ALDRIG!)
:)

Tiden som aldrig står stilla

Så fort tiden går. Så väldigt fort. Man kan tycka att allt är svårt eller omöjligt under en period och medan man tycker det fortsätter tiden att gå framåt och rätt som det är har det mesta ändrats. Man själv har ändrats, förutsättningar och personer runt omkring en har ändrats och man sitter rätt som det är med en ny giv på hand. Man trodde kanske man skulle bli kvar med sina löjliga, dumma små tvåor, en åtta, en knekt och så en femma. Men icke! Rätt som det är har man höga kort på hand igen och kan spela ett bättre spel och LE igen.
Det är det jag menar med att tiden ändras och vi skall alltid se till att ha tålamod att invänta en bättre dag. En bättre giv. En bättre tid.

Tiden och världen omkring mej just nu är ingen jag känner att jag vill välja bort eller fly ifrån. Jag känner att det är viktigt att uppleva saker - även om de är svåra, märkliga och kanske till och med frambringar tårar. Sådan tid kan vara viktig.
Min pappa dog.
Då stannade tiden en smula. Den gjorde verkligen det.
När någon som står ens hjärta nära bara dör och försvinner flyktigt bort i Ingenstans så stannar man upp, andas ytligt, försöker förstå och står mitt känslan av "Vad har hänt? Jag förstår inte." Jag har försökt greppa mina känslor under den månad som har gått men står fortfarande litegrann kvar med frågan "Vad hände?". Min pappa gick bort så hastigt. Man kan inte säga att det var oväntat eller att vi är förvånade, för visst visste vi att hans hjärta skulle ha gett upp för länge sedan....och ändå så kom det som en smärre chock.
Nu hade han dött. Nu gav hjärtat upp. Nu var han borta. Nu fanns han inte mer.

En månad har gått och jag står fortfarande kvar med frågan och tanken "Vad hände? Vart tog han vägen?"

Jag måste låta det sjunka in litegrann och låta tiden gå. För jag vet att ju fler gånger jag tänker tanken på att pappa dog, vi har varit på hans begravning och han finns inte mer - ju lättare kanske det blir att både acceptera och förstå.
Med tiden.

Jag låter den gå.

Min motor, min kärna, min drivkraft

Idag vet jag inte hur jag skall hålla samman. Hålla ihop kropp och själ till en enhet. Båda stretar åt olika håll och mest av allt känner jag för att ställa mej på hustaket och skrika ut min ledsenhet och frustration. Idag är jag inte arg eller frustrerad på min sjukdom. Den är som den är och den kan jag inte göra så mycket åt.
Men att mitt hjärta måste vara ledset och bedrövat är något jag försöker göra något åt - men inte kommer någon vart med. Jag vill skrika "se mej". När man går i sin ensamhet varje dag av veckans fem arbetsdagar och får en liten stund närhet av familjen på kvällen så blir man till slut lite "närhetstörstande" och ensamheten börjar krypa sej på. Till slut är man även ensam trots att familjen är hemma. Det är en märklig känsla och situation. Att känna sej ensam när man inte egentligen inte alls är det.
Jag har försökt förklara min ensamhet och min närhetshunger, men det kanske är för svårt att förstå eller för besvärligt att göra något åt. Vintern tar hårt på alla, verkar det som, och nu såhär i mitten av februari verkar alla lite trötta, hängiga, förkylningar avlöser varandra och inget verkar kännas riktigt roligt.
Jag är rädd för min sjukdom, visst är jag det. Den kan ta mer ifrån mej och den kan bestämma sej för att göra mej ännu sämre än vad jag redan är. Men just nu är det inte vad jag är mest rädd för. Min kropp må vara skruttig, det är en sak. Men börjar mitt hjärta bli skruttigt, trött, innehållslöst och ensamt - det är då jag blir rädd. På riktigt. För jag har insett att genom alla dagar och år med min sjukdom och även åren utan sjukdom så är det mitt hjärta och min själ som är hela motorn i mej. Det är drivkraften och det är kärnan i hela mej.
Utan min motor kan jag inte fungera. Min kropp är ju bara delarna av "maskinen" och delarna är lite rostiga och fungerar dåligt men med hjälp av en bra motor som är stark och välservad så tar sej ju maskinen fram ändå. Allt hänger på motorn, på kärnan, på mitt innersta.
Idag är motorn still. Den har stannat. Hjärtat tickar på som det ska, javisst, men bensinen är slut så jag orkar inte ta mej fram eller använda hjärtat och själen till att hålla uppe hela mej. Min drivkraft. Allt det som är JAG.
Det här är inte bra och det är det som skrämmer mej mer än något annat. Jag har gått på lågvarv länge nu men nu sätter ensamhetskänslan in och jag försöker febrilt få upp ögonen på den som måste se mej. Som måste hjälpa till att göra en förändring.
Jag väntar. Jag försöker stå ut. Jag ser tiden an och förbannar vintern som tar det bästa av oss alla.

Jag låter mej själv få gråta idag. Läcka lite olja, läcka lite bensin. Skit samma. Ibland är helt enkelt maskinen inte gjord för att fungera och kanske är det en sådan tid just nu. Jag har bestämt mej för att vänta och se om det vänder. Det kanske vänder framåt mars? Eller kanske i nästa vecka?
I mitt stilla sinne försöker jag få klarhet i om jag måste göra något för att få förändringen att komma......... vad kan jag göra? Vad skall jag göra?

Vingar av olika sorter och på olika sätt...

Idag vet jag bara en sak; det blir som det blir. Så även med mina ord idag. Jag vet inte om jag kan skriva utifrån en enda tanke eller idé.....det känner mer som om det kommer bli en gryta av allt & inget. En gryta full med ord där somligt är bra och somligt är ganska onödigt.
Trots min lilla begränsade värld så händer det en hel del. Det kan man knappt tro när man förstår att jag lever ett ganska isolerat liv med besök av vänner bara ibland när kraften finns och några större helgaktiviteter är helt uteslutet. Men trots det så händer det saker som får mej att tänka....reagera....fundera.....och ta nya beslut och få nya idéer. Hade jag levt helt ensam med enbart katterna så hade det nog banne mej inte hänt särskilt mycket, det vill jag lova.
Det är väl just kring mina barn som det händer lite och att jag har Claes som får mej att känna, vara, älska, gråta, tänka och tycka. När man älskar någon så ingår ju allt det i paketet, så att säga. Det är ett fint paket. Väldigt fint. Jag tycker mycket om att göra just det jag skrev ovan; tänka, känna, älska och vara. Mina barn som nu är på väg mot vuxenlivet har börjat veckla ut sina egna vingar och de gör det i helt olika takt. Den ena, 16 år, vecklar ut dem med kraft, vilja och med försiktigt mod. Hon vecklar långsamt ut en efter en och vet att hon vill veckla ut sina vackra, bärande vingar. Jag vet alldeles klart och tydligt att hennes vingar kommer bli starka och bra och de kommer skimra av regnbågens alla färger just därför att hela hon består av ett spektrum av färger och känslor. Mest det sistnämnda. Jag är stolt över hur hon passerar den svåra övergången i tonåren att våga veckla ut de vingar man måste se till att få. Jag hjälper henne så gott jag förmår och får, under vägens gång. För det mesta vill hon göra jobbet själv....

Så är det 20-åringen med behov av lite extra stöd. Han som påbörjade sitt utvecklande av sina vingar för länge sedan. Väldigt länge sedan. Han vecklar ut den ena i försiktig takt och den ena står nu klar och vacker att använda. Men man kan inte flyga med enbart en vinge...det går ju inte....han håller som bäst på med sin andra vinge och den tar lite tid för den fastnar emellanåt. Men han har enorm styrka och viljekraft och kommer därför kunna slutföra sin vinge på precis det sätt som det var menat. Men det tar lite tid och han behöver min hjälp med att visa hur man vecklar ut den. Han kan egentligen själv - men behöver stöd i att läsa ritningen till hur den skall vecklas ut. Jag hjälper honom mer än gärna och vet att när jag väl gjort det och vi tillsammans kommit fram till hur vingen skall vara - då är han redo att helt flyga själv.

Jag tror att alla barn/tonåringar har sitt eget sätt att veckla ut sina vackra vingar och inget sätt är rätt eller fel. En del går det snabbt för och de gör det målmedvetet och en del behöver helt enkelt mer tid på sej. Det finns inga regler och inget rätt eller fel - det enda som räknas är ju att man lyckats veckla ut just sina vingar på rätt sätt.
Jag undrar hur mina vingar ser ut...hmmm...de känns rätt så skrala om man skall se till min fysik men ser man till styrkan inombords så har jag ett par rejäla vingar av titan som inte går av för hackor och de bär mej vartän jag ska och vill. Åt vilket håll som helst håller de mej flygande och jag kan alltid lita på att de bär mej. De fick vecklas ut under ganska lång tid, vill jag lova. Mina var nog faktiskt inte helt klara förrän efter 30-årsstrecket. Det är inte klokt när jag tänker så, men sant är det. Jag hade bitar av andras vingar som bar mej men när de försvann så tappade jag farten för mina vingar var ju inte intakta längre eftersom bitar fattades. Jag fick bygga mej nya bitar och de bitar man bygger senare i livet blir enormt hållbara. Det är något jag alldeles säkert vet. Det är då man får tillgång till materialet titan. Det allra bäst hållbara.
Kanske byggs de första vingarna i tonåren av något bra material men som kanske inte är helt beständigt?? Kanske är det så att vissa delar av ens vingar måste brytas av, av olika orsaker och därmed ersättas av något nytt man bygger ihop dem med. Kanske är det så att man får tillgång till nya, starkare material ju äldre man blir och vingarna blir därför mer stabila och hållbara? Kanske. Kanske.

Idag har jag en stark önskan om att mina vingar skall bära mej till att orka gå på tjejträff ikväll. Mina fyra vänner och jag träffas någon eller några gånger om året bara för att hålla kontakten. Vi har växt upp tillsammans och alla är vi olika men bär på många, många minnen som vi ala delar. Det är så härligt! Men jag är dålig idag. Kroppen är så skör, så skör så jag tror inte ens att jag klarar av resan dit - än mindre vara med och prata, äta, skratta och lyssna. Det går inte. Jag förstår det så väl men ändå hoppas jag på något litet mirakel som kan göra att extra kraft kommer som en skänk från ovan och jag kan åka dit kl 18 ikväll. Jag skall håla utkik genom fönstret och se om något verkar fall ner från himlen! Kanske kommer det ett kraftpaket adresserad till mej!
:o)

Eller så kanske det kommer ett par extra kraft-vingar med posten idag! Man kan aldrig så noga veta..........

Kost, dåligt samvete och Ren Mat

Nu har jag gått och funderat många dagar. Kanske faktiskt i några veckor, om jag tänker efter. Jag har känt att jag velat skriva av mej mycket av mina tankar, funderingar, dagliga små händelser eller om ingenting alls. På Facebook är jag aktiv och det är där jag håller kontakten med mina vänner och kan få något slags utbyte av "social samvaro". Det saknar jag jättemycket eftersom jag går här ensam om dagarna och i värsta fall får ta till katterna att småprata med. Social samvaro och dela små kommentarer (bra och dåliga) med sina arbetskamrater eller chef är något vi alla behöver. Faktiskt. Man tänker nog inte på det när man jobbar - men när man är hemma jämt och har varit det i många år så känner man hur viktigt det är.
Skit samma med social samvaro nudå, det var ju inte alls så jag tänkte börja blogga. Eller...tänkte börja och tänkte börja...jag bloggar IDAG. Förra gången skrev jag så kaxigt att "nu är Fröken V back in business". Tjohejsan vad det gick bra då. Ehhhhhh...
Man ska aldrig lova för mycket eller ta på sej för mycket, det är bättre att ta det som det kommer och så blir det vad det blir.
Så säger vi nu. "Fröken V är här idag och det blir som det blir".

Som sagt; jag har en del on my mind och det är kanske sådant som jag egentligen inte behöver ha svar på - men jag behöver få skriva ned och säga att jag tänker på det. Att det finns inuti mitt huvud och att jag har önskningar och kanske lite dåligt samvete över saker eller lite hjärtevärk på grund av andra saker. Just det skulle jag vilja skriva om. Det är inget man tar upp i sin status på Facebook...näää, det är för liten ruta att skriva i för att ens kunna få ner en bråkdel av vad jag tänker på. Löjligt liten ruta.
Här är rutan stor. Här är plats för mej att skriva mycket. Om jag vill. Eller inte. :o)

Min sjukdom är det status quo med. Det betyder att den varken är bättre eller sämre. Det är bra uttryck, tycker jag. Status Quo. Dessutom en rätt cool popgrupp. Allt är som det är och inte mycket har ändrats vad det gäller Fröken V. Hon kämpar och hon tar varje dag som den kommer. Det har jag faktiskt blivit väldigt, väldigt duktig på! Det är bara ibland jag gör upp en plan för något särskilt som jag vill eller måste göra. Om det är jätteviktigt. Då följer jag min plan för att kunna genomföra det jag tänkte mej. Oftast förstås med hjälp av Claes (numera min äkta MAN) och han är min ständige backup. Tänk att kunna titulera sej truckreparatör, äkta man och BACKUP. Inga dåliga titlar det.
Jag har inte lika många. Hmmm.... Jag är fru, mamma och "konstnär" kan man kanske dra till med. Det låter fint. (även om jag bara pysslar kort och håller med scrapbooking å sånt) Konst är konst. Det kan vara i alla former har jag hört.
Konst kanske till och med kan vara att baka makalöst fina, smaskiga muffins med små rosa hjärtan på toppen? 

Mest av allt är jag nog mamma. Trots att min tonåring är 16 och min "unge son" har blivit 20. Himmel, han har ju vuxen nu. Jag kallar honom fortfarande för tonåring för i mitt hjärta är han liksom inte vuxen än. Blir ens barn någonsin "vuxna" när man känner efter med hjärtat? Jag tror inte det. Man ler nog mot dem och KÄNNER att de är "mina barn" hur gamla de än är. Tänk så roligt att känna och tänka så när lilla A och store K är 47 resp 50 år gamla. Hahahahaaa....

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på det här med alternativa behandlingsmetoder och kostens betydelse för människan. Många artiklar har jag läst via vänners länkar på Facebook och det är alarmerande artiklar om precis ALLT! Detta har gjort mej orolig, rädd och jag försöker finna lösningar på hur jag skall undvika att mina barn hamnar i dessa fäller och utsätts för allt som är "fel". Men hur jag än vrider och vänder på det så uppstår två stora problem: 1. Jag har inte orken att göra den helomvändning som skulle behövas. 2. Jag har inte två barn som är villiga att ändra på ett endaste skit.
Jag läste en artikel om hur skadligt det är med all EMR-strålning. (tror jag det hette). Electro Magnetic Radiation. Samma som i microvågsugnar fast nu har vi mobiler, surfplattor,wi-fi och gud vet vad som bara strålar RAKT igenom oss och de barnen i skolan som har tandställning får det banne mej ännu mer bara för att de har stål i munnen. Sitter man på ett kontor och har strålningskällan bakom sej fast på behörigt avstånd (finns ett gränsvärde för var den får sitta) så skiter sej alltihopa om man har ett stålskåp i rummet framför skrivbordet för då slår strålarna rakt emot skåpet och man får trippeldos av skiten. *suck* Ja, jag vet. Jag är ironisk men jag kan inte skriva på något annat vis för då kommer det för nära. Allt känns ju hopplöst när man läser en sådan artikel. Som om alla barn kommer få cancer och dö. Mänskligt liv på planeten kommer upphöra. Allt för strålningen vi utsätter oss för. Dessutom kommer ju min innersta känsla fram: Mina barn har mobiler som de använder jättemycket...får de tumörer nu då? De är utsatta för detta dagligen. Varför gör jag inget för att sätta dem i säkerhet?
Det är tungt för en mors hjärta ska jag be att få säga.....

Sen har jag under lång tid läst massor om kosten. Kostens betydelse. Ok. Det är en oroande bit eftersom här hemma äter vi husmanskost blandat med pizza emellanåt eller halvfabrikat vissa dagar. Husmanskosten är inte överrepresenterad. Tyvärr. Bönor, linser, råkost, broccoli eller ugnsstekta grönsaker är nästintill obefintligt. En sallad till maten är på sin höjd vad detta hushållet serverar. Jag brukar på skämt kalla detta för "Restaurang Svenljungavägen". Då skriver jag sms till sonen med orden: "Restaurang Svenljungavägen serverar idag ris, stekt kyckling samt en välsmakande brunsås. Välkommen!" Det gör jag för att sonen skall veta att här finns middag hemma när han kommer hem och han skall INTE lägga sina slantar på att äta ute och stanna i stan efter jobbet. Det gör han allt som oftast och han vill egentligen hellre äta hemma (gratis) istället för dyr ute-mat. Därför skriver jag små käcka sms om vad restaurangen serverar. I ärlighetens namn är det enkelt ris, kycklingfilé stekt i ugnen med lite krydda på och en ihopvispad brunsås endera från pås-sås eller om jag gör en egen. Enkel mat. Ingen broccoli. Inga linser.
Inga antioxidanter och säkerligen skittaskigt med vitaminer. Min son och dotter kommer att förtvina. Så tänker jag i mina sämsta stunder. Jag har ansvar för maten och borde kanske uppfostrat dem med råkost, smaka på olika saker, tvinga dem att äta lite av varje, pröva, ta med dem på indisk restaurang även om jag själv inte alls gillar indiskt, aldrig servera pizza, göra dem uppmärksamma på vad de skall säga "ja tack" till hemma hos andra samt förstås; godisförbud. Kakor: aldrig i livet.
Så borde jag ha gjort. Men grejen är att då skulle jag gjort det när de var ½ år gamla och börjat DÅ. Nu är det väldigt mycket för sent. Sonen som faktiskt tyckte om all slags mat när han var väldigt liten växte upp till att INTE gilla grönsaker, inte gilla potatismos men vanlig potatis, inte tycka att pannkakor är gott utan sylt och inte vilja pröva nya varianter av ingredienser. En liten kako-man som gillade mormors bullar. Lördagsgodis försökte jag hålla fast vid när de var små och de var en rejäl uppgift i sej att bara göra det....
Var skulle jag fått in linserna och broccolin????
Nu är det cocosfett som måste in i matlagningen också för det är nyttigt. Det är bra för massor av saker som jag inte riktigt minns just nu men säkert är det hjärtat, kärlen och gud vet vad. Det är en kost utan mjölk, mjöl och kolhydrater som är svaret på allt. Jag förstår så himla väl att det ÄR bra - jag vet och förstår det - men hur i himmelen ska jag kunna ändra mina halvt vuxna barns kost? Och hur i himmelen ska jag orka ta reda på allt och ändra kosten för mej och Claes?
Jag saknar kraften till det. Ändå vet jag att det finns de med mycket mindre kraft än mej som klarar detta. Galant. Hur går det till? Jag förstår ingenting och det gör mej orolig att vi äter totalt jävla fel och att jag finner lite lycka i sockerruset av två negerbollar en måndag.
Det är inte klokt. Jag är sockerberoende. Det har jag också läst om och vilket helvete det är och att det är precis lika starkt beroende som heroin.
Himmel. Mina barn lever egna liv och även om min 16-åring bara är 16 så är hon enormt "tonårsaktig" och vill inte ha inblandning av mej och min kunskap. Hon har egen kunskap - anser hon. Igår försov hon sej och jag hade ingen bil så till skolan kom hon inte. Det var första gången det hände faktiskt. Jag ringde till skolan och sjukskrev henne och hon hade mattepapper att jobba med hemma istället, sa hon. (fast det gjorde hon nog inte under dagen) Hon hade inte kunnat somna kvällen innan och därför blir man naturligtvis helt död på morgonen och inte klarar att ta sej upp på tisdagsmorgonen. Det var ju inte svårt att förstå.
Jag tappade konceptet och grälade på henne och sa med myndig röst: "Du är uppe för länge om kvällarna - långt in på nätterna - och anser det vara "normalt". Så verkar ALLA ungdomar göra idag. Ni tror inte att ni behöver någon sömn alls utan kan vara uppe och sitta vid datorn och få sms långt in på nätterna. Du borde vara RÄDD om dej och din kropp för den är inte en maskin. Ta en liten promenad idag, kom ut och få lite frisk luft i dina lungor och få lite dagsljus". Där kom responsen direkt:"Tycker du att jag är fet eller?"
Jag suckade och lugnade mej och sa: "Nääää kära du, om du hade lyssnat på vad jag sa så nämnde jag ingenting om fet eller tjock men jag nämnde att du behöver SYRE och LJUS". Det är viktigt - viktigare än du anar.

Jag stod på mej en lång stund och berättade kort (ville inte bli tjatig) om hur det var när jag var i hennes ålder, man hade ingen dator, ingen mobil och man stod inte i kontakt med alla HELA HELA tiden. Att min skalle fick tid att lugna sej på kvällarna för det enda jag kunde göra på mitt rum när det var sen kväll var i så fall att läsa. Tv hade jag inte på mitt rum. Hon tittade på mej som om jag var från en tidsålder som ingen hade hört talas om och suckade. Men hon sa inget...så kanske gick något av det in? Inte vet jag.
På helgerna spenderar ungdomar mycket tid inomhus. De spelar tv-spel, datorer, äter godis, har helt vansinnig tidsförskjutning med somna framåt gryning och sova under dagen. Nästan som vampyrer.
Jaaa....som vampyrer.
Min dotter är en vampyr. Hon äter som en sådan också. SKITMAT. Nästan hela tiden.

Där kommer då frågan: Vad i hela världen ska jag göra för att få henne att sluta äta så mycket socker? Röra på sej? Inte sitta inomhus hos pojkvännen så mycket? Välja linser och broccoli och inse att hennes artärer och hjärta kommer ramla ihop på henne om hon inte ändrar sin livsstil?
Jag försöker....men det går inte. Hon väljer bort mej och mina "bra förslag". Jag är rädd om mina ungar, precis så som alla mammor och pappor är rädda om sina barn. Vi vill dem så innerligt väl. Hur kan jag då sitta här och se på hur hon "förstör" sej själv och jag inte orkar vända någon trend här hemma och introducera välsmakande, BRA mat?? Jag blir rädd. Jätterädd ibland. Men försöker skjuta det ifrån mej... så som alla andra antagligen gör.
Det är oroande med all strålning, mat, socker, livsföring, knäppa sovtider, miljörisker etc etc. Jag vill mina barn så väl och jag vill att de skall leva länge och med kroppar och hjärnor som är starka och friska. Jag borde fattat detta från början och tvingat dem att avstå från socker, kört det "hårda läget" och inpräntat att "vi äter inte socker och skitmat - vi äter bara bra mat". Hade de köpt det temat? Jag vet inte. Det känns otroligt svårt att tro att vi hade kunnat köra ett helt eget race med kosten och att barnen hade kunnat följa detta när de var hemma hos kompisar och såg vad de åt. Om jag hade vant dem vid "hälsokosttänkande" hade sonen ätit pannkakor utan sylt då? Eller vänta...då hade vi ju för fasiken inte ens serverat pankisar. Det är ju både mjöl och mjölk i. Det enda rätta är ju äggen. Då hade vi ätit omelett! Japp, det är vad vi hade ätit. (försöker se detta framför mej med en trotsig son och liten ännu trotsigare dotter som äter omelett....hmm....)

Det som är grädden på moset är att min son, kring sin 18-årsdag, fick en bokstavsdiagnos. Han har en lättare variant och inget som gör livet omöjligt för honom på något sätt. Men han medicinerar med tabletter som gör att han får ett lugn i kroppen och kan slippa ha en miljard tankar i skallen samtidigt. Sedan han började med dem har hans liv vänt till det bättre och han är tacksam och känner förbättringen. Han är lycklig för att slippa må som han gjorde tidigare. Men medicinen är omtvistad förstås - liksom alla mediciner mot sådant. Ska vi verkligen trycka i våra barn piller?
Ja, det kan man fundera på.
Sedan ett tag tillbaka kommer det nu nya rön och artiklar: ta bort mjöl och mjölk ur kosten så blir barn med bokstavsdiagnoser lugna, "normala" och  behöver inte medicinera utan kan fungera utmärkt.
Jaha. Ok. Där fick modershjärtat ännu en stöt av bad conscience. Jag vet, sonen var 18, myndig och fick välja själv. Han ville medicinera. Pröva det. Men jag gav heller inga alternativ...kunde ju kanske läst på och gett honom valmöjligheten att pröva med kostens hjälp. Hade jag orkat det? Jag vet inte.
Att helt lägga om kosten i en familj förstår jag kräver en hel del innan man kommit in i den. Jag vet inte om jag är stark nog att klara det. Men känner förstås att jag BORDE ha gjort det. För sonens skull. För dotterns skull. För min skull. För Claes skull.
Men mest för barnens skull.

Jag är i tankarna överhopad med funderingar på cocosfett, "ingen-mjöl-och-mjölk", bort med socker och skitmat samt se upp med vad ALLA produkter innehåller. Akta sej för E 101, 314 och 798 (inte fasiken vet jag vilka nummer de har men de här lät farliga!!!!) och bannlysa allt som inte är "ren mat".
Ren mat.
Det får mej plötsligt att tänka på min ungdom...när jag var fast i ätstörningsträsket i 2½ år. Jag hade en lista på "ren mat" då. Jag minns en del av listan; tomat, gurka, knäckebröd, skinka, keso. Lite visste jag då om E798, cocosfett och LCHF.  Jag gjorde en egen lista på Ren Mat. Kanske är det så att alla år med helveteskänslor av att ständigt tänka på vad jag åt, det som gör att jag idag inte orkar tänka på det? Inte vill ha stenkoll för jag hade det från 15-37 års ålder. Jag är så glad att jag är fri från kostens bannlyshet, hårda krampaktiga tag om min hjärna och att ständigt tänka: "Vad får jag äta?"

Jag skulle kunna skriva spaltvis mer om detta för mina tankar är många. Detta är en liten del av dem och jag vänder dem av och an. Vad är rätt och vad är fel? Jag fortsätter min dag med en treo mot min huvudvärk (som säkert orsakas av att jag tar för många treo!), tar en kopp té med en HEL tsk socker i och en macka ljust bröd med ost på. Eller jag kanske ska ta knäcke i alla fall för det var väl på listan för Ren Mat? Jag tar knäcke.
Och så skall jag försöka få dottern att ta en knäckemacka ikväll också........

Fröken V is back in business!

Hej, nu tror jag bestämt att jag är tillbaka på min blogg. Man kan behöva ett uppehåll ibland så man samlar på sej lite nya ord och tankar. Det uppehållet har jag haft nu. Dags för att börja forma alla mina tankar och skriva lite igen...

Största nyheten sedan sist är: Sonen har tagit studenten och jag var, genom tiderna, den allra stoltaste mamman man kan tänka sej. Genom 3 år har vi kämpat ihop och även om sonen har gjort mesta jobbet själv, det är hans vilja det har hängt på och hans kraft - så har jag varit en del av det och är villig att erkänna att även om det har varit tufft många gånger så är det en stor stolthet och skön känsla att ha hjälp sin son på vägen. Han har behövt lite extra hjälp i många teoretiska ämnen och ingen har hjälp honom. Då såg jag till att han fick hjälpen. Han har behövt en backup när han tyckt att det känts hopplöst och då har vi pratat om det och han har tagit nya tag. Det är med stolthet jag har en fin kommunikation med min son och jag älskar honom gränslöst. Grattis till hans student! Det gjorde du bra, sonen min.

Andra stora nyheten: Claes har friat till mej!!!
Det ni.
Att bli gift är en fin sak för en flicka som mej. Hehe! Skojar bara. Men jag tänkte nog att jag blir sittandes på glasberget dinglandes med benen och får förbli ogift och leva i synd och skam. Hahahahaaa...nä, nu överdriver jag rejält. Synd och skam är inget för mej. Jag lever så gott jag kan men nu när Claes har friat (det gjorde han i slutet på april) så känns det väldigt spännande och jag har bara ett enda ord för det: Äntligen! Äntligen får jag bli hans på riktigt. Jag vet att det låter bedrövligt gammalmodigt för visst är jag Claes på riktigt även om vi "bara" är sambos. Men att få vara gift med honom känns väldigt riktigt och väldigt härligt. Att det är vi. På riktigt. På allvar. Ärligt menat.
Vi gifter oss inte för att det är praktiskt för att vi äger ett hus ihop eller för att andra måhända skulle tycka det är "dags" för det. Nej, vi gifter oss helt enkelt för att det är så det känns att det skall vara.
Claes och jag. Tillsammans. Tror jag de´!

Jag ska inte sitta här och skriva om känslan av samhörighet och kärlek för då blir det väl en lång kärleknovell här, kan jag tro. Men tro mej, kärleken är STARK och kärleken är härlig och rolig mellan oss. Det gör att vi den 14 juli gifter oss.
Jag ser fram emot den dagen otroligt mycket. Inte för att den på något sätt måste vara perfekt eller på ett särskilt sätt...nej, för att den dagen är Vår Dag och den skall bli så härlig att få vara huvudperson i tillsammans med Claes. Få utlopp för kärleken och visa att vår samhörighet når så djupt att vi vill vara gifta. Det blir ett litet bröllop. Jag har förklarat för alla jag känner att det blir så litet att det nästan inte syns. Ingen bjudning efteråt - inte ens fika för mina föräldrar. Efter kyrkan och vigseln så åker vi hem tillsammans med våra tonåringar, äter lite gott och ...that´s it. Men i kyrkan vill jag att det skall vara HEJDUNDRANDE liv, rörelse och många, många som kommer. Där ska det firas och där vill jag möta blicken av ALLA jag tycker om, älskar och gillar. Vänner, familj, bekanta, obekanta..alla är välkomna!
14 juli, Äspereds kyrka kl 13.
Välkommen du också!