Stanna tiden så jag hinner med....

Jag skriver små roliga inlägg på Facebook hos de jag känner och jag reflekterar lite smått hur andra har det idag eller vad de ska göra idag. En solig lördag i slutet av oktober. Jag vaknade för 45 minuter sedan och kände hur allt var emot mej. Allt. Jag lyckades dock uppbringa något som fick mej ur sängen och tog direkt mina allvarliga, jävla värktabletter. Abstinensen var illa. Tog jag några igår kväll? Jag är skakig. Kroppen speedar lite. Illamående. Försöker äta och ta en kopp té utan större resultat. Allt är vimsigt omkring mej och hela jag är upp-och-ned. Vad är ME och vad är abstinens? Jag vet ju så väl att jag har forcerat två dagar i rad utan en enda liten stunds vila på dessa två dagar. Om jag inte tar tabletterna så blir jag sängliggandes otroligt många fler dagar än om jag tar dem. De hjälper mej att få livskvalitet - men de är elaka och farliga och jag måste vara varlig med dem. Inte någon vila alls på två dagar. Hmmm...

Jag vet att priset måste betalas. Jag har bara varit så envis och velat så mycket. Så väldigt mycket. Är det idag jag betalar priset? Snälla, inte idag. Jag vill verkligen inte idag. Titta ut......solen skiner ju och det är frost lite överallt. Vacker rimfrost som hade varit fantastisk att fota. Just nu orkar jag inte ens ta mej utanför dörren.....jag ser bara allt det vackra inifrån mitt fönster. Jag ser att det är kallt och vill så gärna ut och se hur det "ryker" ur munnen av min andedräkt. Det är just nu som jag vill göra det. Men just nu väntar jag på effekt av medicinen så mina ben orkar bära mej.
Alltid dessa jävla ord "så mina ben orkar bära mej". Det är de enda orden jag kan beskriva det med. Det är ju trots allt benen som ska bära hela kroppen och röra mej framåt. Vill inte de - ja, då blir man sittandes. Förbannat.
Jag mår illa. Jag vill gå tillbaka till sängen och sova mer. Ligga ner. Jag trotsar det jag vet och känner och håller mej upprätt. Inom mej är jag arg och ledsen och mår för jävla illa. Snälla, kom igen nu.....lätta på trycket mitt och gör det du ska göra. Små, små piller som får mej att klara mej. Det här är vansinne. Totalt vansinne.
Jag vill le, vara MED idag och orka sätta mej ute i köket och fortsätta pyssla. Inga idéer når fram till hjärnan för där är bara luddigt och speedat. Tankarna far åt olika håll och nu när jag skriver så försöker jag förvivlat få ihop orden från tankarna. Jag försöker skriva av mej det värsta. Kanske känns det bättre då?
Kunde jag spy så skulle jag gå raka vägen och göra det. Eller är jag bara så trött att jag är illamående för det? Jag borde sova. Förbannat är det. Förbannat.
Jag vill:
Duscha och ta på mej ett par jeans och en varm tröja. Sätta upp håret medan jag ler åt min spegelbild. Ta handväskan och föra över sparpengar till mitt lönekonto. Åka ner till stan och inhandla den kamera som jag sett ut och vill ha. Sen vill jag köra runt och bara njuta av att ta foton. Men allt jag kan är att sitta här och vänta på lindring. Som så förbannat många gånger förr. Tycker jag synd om mej själv? Ja, en smula. Men jag är mer arg på världen utanför att den bara fortsätter UTAN ATT JAG HINNER FÅ VARA MED! Snart har solen smält frosten och då är det för sent att ta fotona som jag vill ta. Jag hinner inte få vara med. Snälla världen, stanna lite för min skull....stanna så jag hinner med. Jag kan inte så fort som de andra där ute.



Stanna.

Världen bästa resebyrå

Häromdagen fick jag till skänks gamla minnen som fyllde mitt hjärta med så mycket skratt, minnen och roliga tankar att jag skrattade högt för sej själv. Att skratta högt för sej själv måste vara bland det man gör mest sällan och det som kräver att det är väldigt roliga saker. Jag fick precis sådana roligheter och jag skrattade gott. Det var min gamla bästis; Anna, som påminde mej i korta drag om vad vi lekte när vi var små och även om jag mindes dem väldigt tydligt så kom de liksom till liv när hon nämnde det.
Anna och jag var alltså bästisar och var det under hela småskolan. Att vara bästis var kul och även om man hade andra kompisar som man lekte med så var det en särskild som man lekte mest med. Sådär gör töser i den åldern och bara ordet "bästis" är lite magiskt. I den åldern. Nuförtiden har jag ingen bästis. Jag har massor med vänner och många som är speciella och så några som är mest speciella. Men vänner till mej är de alla på olika sätt. På samma sätt var Anna min vän och vi lekte alltid på ett sätt som jag inte lekte med någon annan. Vi hade "riktig-lekar" och försökte imitera det riktiga vuxna livet så gott det gick.

En lek som var otroligt kul var att leka resebyrå. Eftersom min mamma arbetade på dåtidens Telia som hette Televerket (och hade jobbat där sedan hon var 19 år) så kunde hon ta med blanketter, pennor, suddin, mer blanketter, små block och papper i olika storlekar hem. Det var fantastiskt roligt! Jag bodde i ett rött tegelhus som hade källare och i den källaren fanns ett s k hobbyrum som man kunde ha till vad man ville. Mina föräldrar hade det till litet kontor eftersom de hade egen firma. Där satt Anna och jag vid varsitt träskrivbord med blanketter, riktiga telefoner men som inte var inkopplade (ja, vi hade även otaliga telefoner eftersom mamma arbetade på Televerket) alla olika kontorsattiraljer och en rejält hög med gamla resekataloger som jag plockat med mej från resebyråer i stan. Så började leken!
Man skulle svara i telefon när den ringde (på låtsas) och mycket trevligt prata med kunden som ville åka utomlands. Man skrev blanketter under tiden med luren käckt på axeln, man föreslog resemål och vad som var bra och inte och man räknade ut priser lite på en höft sådär. När man väl hade pratat klart med kunden så började det riktigt roliga. I leken gjordes allt för hand och med härlig vilja till att ge kunden ALLT. Precis allt. Idag får man en utskriven sida från en dator där det står när planet lyfter och var man ska och när planet går hem och när man ankommer flygplatsen. Den utskrivna A4-sidan gäller numera som BILJETT också. I leken fick kunden detta:
En handskriven snygg biljett som man själv hade klippt ut från ett ark med papper. Den var rejält informativ och hade små stämplar (kunde stå KOPIA på stämpeln för såna hade mina föräldrar och en och annan med datum på också). Sen skrev vi på den gamla skrivmaskinen ett eller två A4-blad om det specifika resemålet och vad som fanns att se, göra, upptäcka, vad hotellet hette och bla bla bla. Små bilder klistrades in så kunden kunde se hur hotellet såg ut. Att klippa och klistra från de gamla katalogerna var jättekul för bilderna var så härliga. Vita sandstränder och palmer som vajade. Jag är säker på att medan vi lekte resebyrå så drömde Anna och jag oss helt bort till andra platser. Platser med hav, palmer och spännande kultur! Det var aldrig tal om Mallis eller Tysklands-semestrar...nej, vi hade mest resor till Jamaica, Tahiti, Hawaii och Söderhavet. Exotiska ställen!

Vi skrev och skrev och önskade till sist kunden "Trevlig Resa". Jag kan inte komma ihåg vad vi kallade resebyrån för något men ett namn hade den nog. Där satt vi i många timmar och lekte och hade så fantastiskt roligt. Det kändes som på riktigt....nästan i alla fall. Jag drömde om att få jobba på en resebyrå och jag drömde om att få resa till alla dessa vackra platser. Anna kom långt i sina drömmar och jag kom en bra bit jag också.
Jag har sett solen, haven, palmerna och stränderna men några så fina biljetter och resdokument som Anna och jag kunde erbjuda kunden när vi var i 10-11-års åldern - det har jag aldrig fått från dagens resebyråer.

Nya små liv

Efter sorgen som legat tung över vårt hem för våra katter som vi mist så börjar ett nytt hopp gro. Ett nytt hopp om livlighet, nya små liv, ny vänskap och nytt hopp om två små liv att ta hand om och överösa med kärlek. Vår fina katt Leia försvann i 2 månader precis när vi hade flyttat hit och kom tillbaka till oss men var då så förändrad, rädd, skygg, orolig, stressad och långt ifrån så glad som en katt ska vara. Leia som vi fick ta beslut om att låta fara till katthimlen istället för att ha henne kvar här. Precis innan detta hände så fann vi vår älskade kung, Titus, överkörd nere vid vägen. Mitt hjärta brast. Två på så kort tid. Mitt hjärta orkade inte riktigt vara så glatt längre. Våra katter betyder mycket för oss alla och efter all år med dem - så blev det tomt.


Men nu spirar hoppet. Nytt liv ska snart flytta in hos oss. Två små nya liv! Ödet styrde lite i allt detta och jag fick höra om en kvinna som hade en kull med små kattungar som hade blivit moderslösa. Vid endast 4 v ålder hade kattmamman blivit påkörd och kvar fanns 5 små ulliga nystan som behövde omsorg, mat, tid och kärlek. Kvinnan; Annelie, tog sej genast an dem och handmatade, fanns där och ihop med sin man fick hon dem att växa, äta, bli starka och friska och mitt i allt detta kom jag!!! Jag föll för tanken om att få hjälpa till. Få ge av hela mitt hjärta åt en liten katt som inte haft någon mamma och jag ringde och frågade henne om jag kunde få komma och kika på dem? Mitt i all sorg över katterna jag mist så behövde jag i alla fall åka och titta på dessa små. En dag åkte jag dit. De var då bara 4½ vecka gamla och jag föll pladask för dem alla. Hjärtat mitt fann en särskild liten av dem som jag förstod hörde ihop med mej. Jag satt på golvet och var med dem i en timme eller två och alla kom upp i knät, ville gosa, ville leka med varandra i mitt knä och lät sej gärna hållas och bli gosade med. Åh, vilken känsla! Vilka små underbara liv.


Jag har nu varit hos Annelie och hälsat på dessa små 4-5 gånger och det är lika roligt varje gång. Att få göra små utflykter till staden där hon bor är jättekul, att nu när jag inte har skakanfall och kunna åka själv är fantastiskt roligt. När jag ska åka dit...är där....får träffa kattisarna...prata med Annelie....så omformar jag mitt hjärta. Jag lagar bitar som kanske blivit lite repiga och fula. Jag målar hjärtat i en härlig, varm kulör och lägger lite extra bomull omkring det som kan finnas där som ett extra lager när det behövs. Annelie har visat sej vara en fascinerande kvinna med så mycket att diskutera med. Prata om. Fundera på ihop med. Att möta sådana nya människor är en ynnest och jag blir så överväldigad och glad när jag förstår att mina möten med sådana speciella människor är något som gör mej väldigt, väldigt gott. Vilken tur jag hade som fick reda på kattungarna utan kattmamma och att ödet förde mej dit!!


De är nu 8 ½ vecka gamla och växer och mår bra. Jag hälsar på dem en gång i veckan och då sitter Annelie och jag på golvet och pratar om ditt och datt medan de små får hoppa och skutta och vara med oss. Det är så härligt! Alla i kullen är nästan identiska förutom små, små kännetecken. "Min" hane har en särskild teckning på ena sidan av magen där svarta streck nästan formar en 4. Han är framåt, ser ut som en lite tiger och liknar inte någon katt jag tidigare haft. Förra gången jag kom hem så hade idén om att ta två stycken små katter till vårt hem börjat gro i mej. Nu när vi bara har en katt kvar...nog kunde vi ta två? Det skulle nog vara bra för den lille hanen att få med sej en kattsyrra. Annelie ville väldigt gärna att två skulle få komma till oss men jag var tvungen att prata med Claes. Ville han verkligen ha 3 katter här hemma igen? Det ville han. :o) Jag blev så glad! Han är en sådan härlig djurvän och han förstod att mitt hjärta längtade efter små katter och han sa att visst kunde vi ta två. Det kunde t o m bli bättre så de har varandra. Jag höll med. Förstås. :o)


Så om ett par veckor har vi två små nystan här hemma. Två små kattisar som ständigt kommer värma mitt hjärta och alla dagar när jag inte orkar med min sjukdom, känner mej eländig, ful och som om världen har vänt sej mot mej - då kan de två små värma mej. I gengäld ska jag ge dem allt jag har, min tid, min omtanke, min kärlek och mina leenden.
Här är de...

























































Den lilla honan...med vita tassar.... så söt, så söt!























...och hanen med den underbart mörka teckningen och färgerna..

Välkomna till oss! Jag väntar ivrigt...

Älska

Att älska är så svårt.

Så ljuvligt - men så svårt ibland...

Vad är kvar?

Idag måste bli min dag. Idag måste jag göra något kreativt. Det är INTE kreativt att plocka in den rena disken från diskmaskinen, plocka upp sonens sockar från golvet eller gå och hämta posten framåt eftermiddagen. Det är göromål. Jag klarar inte en dag till med göromål.Något annat måste ju finnas i mej väl? Eller är jag tom? Kanske har allt det kreativa i mej försvunnit det också...det som så mycket annat.

Vad är kvar av Victoria? Efter besöket igår hos läkare på specialistklinik så undrar jag vad och vem jag är. Känner mej som en besvärlig patient med en besvärlig, svår sjukdom. Varför blev bemötandet så ödesdigert för mej och varför grät jag på vägen hem? Jag tappade fotfästet lite och skall försöka finna det igen. Jag vet ju vad jag har kunnat...kanske finns det där? Jag måste leta efter Fröken V idag. Leta fram den kreativa, fantasifulla Fröken V.

Jag ska leta. Jag ska börja leta om en stund när medicinerna satt in och hjälper mej fungera.....

Tid att skriva

Det är länge sedan jag skrev. Det är länge sedan jag frammanade orden och gjorde något bra av dem. Jag längtar efter att skriva och forma mina tankar men det är svårt att få det att bli av. Varför sätter jag mej inte ner och låter orden komma? Varför släpper jag inte på tankarna och skriver ner dem istället för att bara tänka dem?

Jag känner mej osocial när jag skriver och här på hemmaplan behöver jag vara så väldigt social på dagarna och långt in på kvällarna. Eller...kanske behöver jag inte vara det - men jag får en känsla av att det är så jag ska vara. Social. Anträffbar. Med i sammanhang. Tillgänglig.

Jag önskar jag kunde släcka ljuset här hemma...höra alla somna och hur lugnet lägrar sej...då...då ska jag sätta mej och släppa fram alla tankar. Alla ord. Jag behöver tid och tystnad för att göra det. Tid och tystnad är det jag har mest ont om. Tid...för att jag har så lite tid varje dag som jag orkar och klarar att koncentrera mej och under den vakna tiden måste jag äta middag, se efter mina tonåringar och utföra någon eller några saker som måste göras. Tystnad...för att tystnad är en bristvara som man måste leta efter eller skapa själv. Tysnad är underskattat men jag skattar den högt. Oerhört högt.

När jag släcker lampan på kvällen och mörkret breder ut sej i sovrummet, mitt varma täcke håller mej skönt varm och omsveper mej tryggt...då hör jag tystnaden och nästan varenda kväll letar sej en tår nerför min kind i ren lättnad. Så fantastiskt skönt med mörkret, tystnaden och det varma, trygga omkring mej. Då mår jag som allra bäst. Att få tid och tystnad att skriva är nog något jag måste skapa. För jag vill ju så väldigt gärna skriva. Dessa få ord i min blogg får räcka för ikväll. Jag behöver en injektion med B12 så mitt huvud klarnar och orden kommer till mej igen. Imorgon kanske jag har ännu fler ord än ikväll...jag hoppas det.

Imorgon ska jag försöka skriva. Ja, det ska jag. Imorgon ska jag finna tiden och en stunds tystnad att skriva. Jag ser fram emot det!

Fina vackra ord

Jag har fått fina vackra ord idag. Ord från två olika vänners håll. De orden har styrkt mitt hjärta och min tro på mej själv. De orden gjorde att jag mindes mej själv och vad jag kan, besitter, vad som finns i mej och vad jag har att erbjuda. Tack mina vänner för att ni påminde mej om det!

De små orden i form av "tack för din hjälp" var från en kär vän. En vän som jag gått igenom mycket med och vi har hjälpt varandra otaliga gånger. Igår kunde jag hjälpa henne och när hon berättade vad jag kunde åstadkomma för henne med hjälp av mina ord - så mindes jag tydligt vad jag har i hjärtat. Jag mindes att jag har goda erfarenheter och ett starkt hjärta. De andra orden kom från en nyare vän där hon talar om för mej att jag kan skriva. Att jag har en förmåga. Då kände jag att jag fortfarande har orden i min makt.
Jag tror så ofta att jag mist det men jag insåg idag, med hjälp av hennes ord, att jag fortfarande kan. Inte alltid - men ofta. Det räcker för mej. Det räcker gott.

Jag är så tacksam över deras ord till mej idag - det fick mej till höga höjder och till en känsla av att "jag finns, jag syns och jag märks". Tack för orden.

They made my day and will make my days for a long time to come....