Mina skrivböcker

Jag har inte kunnat forma många ord på en gång på väldigt länge. Har liksom inte orkat ta mej kraft att skriva. Jag har saknat det. Trots det så har jag faktiskt vissa kvällar krupit ner under mitt sköna täcke, lutat mina två kuddar mot sänggaveln och suttit mot dem och skrivit i min skrivbok. Nästan som Emils mamma som skrev i den blå skrivboken. Min är också blå och med en blomma mitt på framsidan. Jag började skriva i den i december 2006 och avslutade den i förrgår, alltså 25 november 2009. Tre år har det tagit mej att fylla den. Det har varit perioder när jag skrivit mycket och perioder när jag knappt skrivit nåt. Det beror helt på vad som händer omkring mej och man kan ju tro att man skriver mycket när det händer mycket - men så är det oftast inte. Då har man så fullt upp med det som händer att det liksom inte blir tid till att skriva det också.

När jag fick min ME-diagnos i april 2008 så slutade jag nästan skriva helt. Jag var så upptagen med att klara av mina dagar. Jag hade gärna velat att jag hade skrivit mer för då hade jag kunnat jämföra hur jag mådde då med hur jag mår idag. Försämringarna och förbättringarna.

Den senaste tiden har jag antecknat lite vardagligheter men ofta har jag även skrivit ned mina ledsna och frustrerade tankar över dagar som varit svåra. Inte försökt förklara VARFÖR jag mår som jag gör utan bara skriver ned det som om jag skriver till någon som vet i detalj precis hur allt känns. En skrivbok vet nämligen det. Den vet redan allt och blir inte förvånad över något...det är det som är det fina med en skrivbok. Nu har jag börjat i en splitter ny som är svart/vit prickig på framsidan och har en sådan där stor spiral på sidan. Den är fin och cool - men jag ångrar mitt köp. Det är inte en BRA skrivbok. Jag vill ha en som har inbundna sidor och lagom stora sidor. Den här är i A4 storlek - den förra var ungefär i A5. En stor sida kan lätt kännas stor och som om den ska "fyllas". Det är ju aldrig meningen. Meningen är att orden skall komma till pappret och forma sidan till vad den blir och då kan det vara lite stressande eller kännas som ett krav att man ska fylla sidan.

En skrivbok skall alltid vara kravlös.

Jag har två olika skrivböcker. Den blå som alltså är slutskriven nu och har gjort sitt. I den skrev jag vardagligheter och känslor. Jag har en till som mer är som en "spar-skrivbok". Det kan vara ordspråk, små "sayings", urklipp av något som måste sparas av någon anledning, en vacker bild jag funnit, en liten lapp från någon, ett vykort jag fått någon gång kanske eller vad som helst. Den innehåller sådant som gör mitt hjärta varmt. Sådant jag kan se tillbaka på och nicka leendes......

Mina skrivböcker är en stor del av mej. De är underbara och i dem lägger jag mina ord, min själ och en bit av precis hela mej.

I mina skrivböcker finns Victoria.

Här är den blå boken som nu är utskriven och så den svarta som jag precis skall börja i.

Jag har även en liten, liten bok till som jag bara

skriver ned "sayings" i. Gärna ritar lite i den

också. Den har jag köpt på Kreativ Insikt och hade

den bara varit lite större och linjerad så hade jag

mer än gärna haft den som skrivbok. Titta så

vacker fram- och baksida...

Tröttsam dag o tröttsamma tankar..

Sovit men är ändå trött. Längtar till sängen och att få, dels vara ifred, och dels låta kroppen komma till ro. Jag känner inte att jag har koll på läget riktigt och barnen kommer vara uppe senare än mej idag. Amanda är ju sjuk och sov länge idag. Kevin somnar alltid sent. Klarar de sej helt själva eller kommer de smygandes och knackar försiktigt på vår sovrumsdörr och vill mej nåt? Jag blir så irriterad. Så trött på det. Jag undrar vad Claes tycker om det.
Jag försöker hålla koll på det mesta - men många gånger orkar jag inte längre.
Jag släpper kollen och låter det "flyta med" men är rädd att det blir fel för resten av familjen. Det är svårt att sammankoppla två familjer med så olika levnadssätt och tolerans. Ibland vet jag varken ut eller in hur jag ska göra....
Ikväll känner jag mej ledsen över allt som strular just nu. Jag kan inte lösa det hur jag än försöker. Det gör mej ledsen och väldigt, väldig oroad.
Men vem försöker ordna för mej? Vem lagar en bit mat en dag och sätter i en låda som jag bara kan värma? Det är vad jag önskar mest av allt. Vem låter mej få sovmorgon och går upp och "tar hand om sakerna"?? Ingen. Det är jag som går upp. Jag är ledsen för det ikväll. Jag vill känna mej helt fri från ansvar en liten, liten stund.
Snart dags att gå mot kojsen. Jag behöver nog sova för att få rätsida på sådana här saker.

Mycket trött och allmänt pladder...

Idag har jag varit i Göteborg. Ingen nöjesresa till Ikea direkt utan en ren medicinsk resa och tanken var att bara åka dit och göra det vi skulle och sedan hem igen. Jag sov dåligt natten till idag och gick ändå upp kl 07:00 när klockan ringde. Jag drog mej upp och tog medicinerna och väntade på effekten som kom ganska snabbt idag och jag kände att mitt humör ändå var rätt så bra. Kevin åkte med bussen till skolan och Amanda kom upp lite senare och var lika förkyld som igår. Febern hade ändå gått ner så det var bra. Feber och hosta gör att man direkt blir lite orolig och tänker på svininfluensan. Nu är hon ändå på bättringsvägen så inte tror jag att det är flunsan hon har.
Klockan halv elva hade jag tagit en snabbdusch och fått på mej ett par jeans och en tröja. Vi åkte strax efter halv elva och anlände i Mölndal ca 50 minuter senare. Gottfrieskliniken. Den enda specialistklinik för ME och fibromyalgi i hela Sverige. Jag skulle dit idag kl 11:40 för att få lämna blodprov. Jag var en av de få som får vara med i testgruppen och får lämna ett blodprov som, ihop med ca 30 andras, kommer att analyseras och se om vi ME-patienter har ett slags virus (retrovirus) i blodet. Några forskare i USA har kommit på att just detta retrovirus förekommer i nästan alla ME-patienters blod - men inte alls på samma vis hos de som är friska. Det blir ju inte någon större förändring för mej (eller någon annan) just nu ändå men kan de finna att det är ett virus som spökar så kanske, kanske det kan finnas bot eller hjälp framöver. Det vet ingen i nuläget.
Jag lämnade alltså blodprov idag. Jag kommer att få veta om mitt blod innehåller retroviruset. Jag vet inte riktigt vad jag hoppas på; att de finner något eller inte. Egentligen tror jag att jag helst ser att de finner att det finns virus i mej för då blir hela sjukdomen så förklarlig liksom. Då kanske det kan finnas någon bot i framtiden. Efter provtagningen fick jag tala med min läkare en kort stund men efter prick 20 min hade han inte tid längre och trots att jag behövde prata med honom om min försämring i det kognitiva så hade han minsann inte alls tid. Jag fick vackert beställa en helt ny tid för just den saken i så fall. Jag suckade tungt och både Claes och jag kände det vi alltid känner när man åker därifrån: väldigt lite hjälp - bara en massa ord och fint snack. Det är lite sorgligt...när man tänker på att de skall vara en specialistklinik på ME. Suck.
Jag är i alla fall glad att jag fick vara en av dem som ombads vara med i denna gruppen. Det är många som ville varit med men de tog inte med många i denna omgången. Jag hoppas det bereds chans för alla längre fram.

Jag har hållt mej vaken hela dagen. Med de orden menar jag precis det; hållt mej vaken. Just nu tvingar jag mej att sitta upprätt och inte somna över skrivbordet. Jag är totalt utmattad och känner att jag nog inte kan vara vaken ända till nio-tiden. Det kommer aldrig att gå. Jag tänkte att det nog inte var någon bra idé att somna nu...men vad ska jag göra....ögonen vill bara trilla igen och jag längtar bort till soffan där de små kattungarna sover. Kanske behöver de en sov-kompis en stund? Jag kan offra mej! Hihi
Jag tror att jag gör det. En timme offrar jag mej och sover hos dem. Tänk vad snäll jag är....

Over and out - skriver mer en annan dag...

Pysselresultat!

Här är resultatet av den träfärgade lådan i förra inlägget! Med lite fint papper och dekorationer så gjorde jag mej en fin tepåse-låda med fyra fack i för olika tepåse-sorter. Kul, kul, kul!

Välkommen på te hos mej!

Pyssel av Fröken V

Jag har varit på kurs. Ingen vanlig kurs där man lär sej företagsekonomi eller yoga. Nä, jag har varit på pysselkurs. :o) Det är också viktigt. Ekonomin kan jag lite redan för den kan jag rätt så bra hålla ordning på och yoga känner jag inte att jag behöver kunna. Men pyssel - det blir man aldrig fullärd i. Det finns alltid mer att upptäcka! Jag var alltså på liten kurs i "Pysselskafferiet". Där gjorde jag en liten värmeljushållare i trä som vi först målade med vit hobbyfärg och sedan la på ett lager med "snöfärg". Då ser det ut som om det har snöat på stjärnan och det blir en skrovlig yta. Läckert! Jag dekorerade med lilla ängeln Svea och puffade på lite glitterlim så den gnistrar. Precis som nyfallen snö. På kanterna av varje stjärnspets dekorerade jag med en sträng glitter. Julaktigt så det förslår! (fast vi har den framme redan nu)

Så gjorde vi en julstrut med decoupage! Nu skulle den egentligen vara med något stämningsfullt motiv, en tyllkant i vitt längst upp och så liten vit eller röd julblomma på struten men jag hade ingen lust att vara stämningsfull. Motivet på struten väljer man från servetter. Tar ett motiv som man tycker passar. Nu kunde man ju valt en tomte, ängel eller annat fint men jag tog denna skojiga. Det är "Lilla fruntimret" ritat av Gunilla Dahlgren och det står "Här är gudagott att vara". Så har det lilla fruntimret små blå änglavingar och ett rosa hjärta under sej. Jag struntade blankt i att göra en jul-ig sak utan gjorde min egen variant. Man kan sen fylla struten med smågodis och ge bort. Fast min ska jag behålla själv. Figuren av fruntimret kommer från en servett. Man klipper ut motivet, penslar på ett särskilt Decoupage-lim på struten och sätter dit motivet. Sen drar man Decoupage-lim över hela struten och motivet blir liksom "ett" med underlaget. Decoupage är ett av de enklaste sätten att pyssla. Du behöver bara bilder, något att klistra dem på (krukor, tavlor, brickor, trägrejer eller vad som helst) och så det särskilda limmet. Sen är det klart! Jag dekorerade även struten med lite glitterlim uppe i kanten, ett vitt band att hänga den i, ett par änglavingar vid sidan om och så lite mer glitterlim på lilla fruntimret.

Här är det som kommer närmast julpyssel från den kvällen. Ett trähjärta målat i vitt och decoupage igen men denna gången med en snögubbe som motiv som också kommer från en servett. Anledningen till att man använder servettmotiv är att de blir så väldigt tunna och bra i jämförelse med en bild från papper. Jag valde även här ett skojigt motiv då jag inte är så förtjust i tomtar, slädar och renar. Snögubben kan man dessutom ha uppe hela vinter, resonerade jag. Så dekorerade jag med två snöstjärnor som jag satte glitter på och så en silvrig liten rosett uppe i ståltråden som den hänger i.

Så har vi då det sista pysslet. Det som inte är färdigt. Jag talar inte om vad det ska bli men jag de två pappren som ligger under lådan skall användas och så blir det utsmyckning och mer därtill. Jag återkommer med bild när denna är klar! Hihi

Min morgon

Tidig lördagmorgon. Alla sover...även vår vackra, gråa katt Maya. Hon sover på soffan och är nöjd med att jag sitter uppe och håller henne sällskap. Alla andra sover. Hela samhället sover nog när det är så tidigt en lördagmorgon.

Jag skulle också vilja sova....ligga och dra mej....njuta av sängen och känslan av att idag är vi lediga allihopa. Vänta på melodikrysset och sedan duscha och göra mej lite "lördagsfin". Så fin som jag vet att jag KAN vara. Nytvättat hår, lite mascara och läppglans. Jeans. Doftar gott. Allt som gör mej till Victoria. Den Victoria jag känner.

Vem sitter här? Det måste vara någon annan. Jag orkar inte ens skriva utifrån mitt eget hjärta idag..jag gör det från "hennes" istället. Hon som vaknade med en intensiv smärta i huvudet som strålade rakt ut i höger öga. Hon som vaknade med vetskap om att "ta medicin snabbt innan det blir värre" och som fick ta på sej tofflor och en tröja och hasa ut i köket och ta fram just den medicinen som behövs i det här fallet. Men...visst ja, tänkte hon...tar jag den på fastande mage så går det riktigt illa för magen. Måste äta lite först. Snabbt breder hon sej en smörgås och klipper av en yoghurtkartong på mitten och tar den lilla yoghurten som är kvar i botten. Tuggar och äter utan att känna efter. Skulle hon känna efter så vet hon att hon egentligen klarar att äta just nu. När hon är färdig kan hon ta medicinen. Snabbt. Hon fryser. Det är inga långvariga "frys" utan snabba attacker av en kyla som sprider sej genom alla ådror och hon ryser till. Sen blir hon varm igen. Alltid dessa märkliga kyl-attacker. Hon har slutat reflektera över dem....de är där. Jämt.

Hon står i köket och funderar; tillbaka till sängen eller vad blir bäst? Hon känner efter. Ligga still med smärtan går nog inte så hon smyger in i sängkammaren och hämtar alla sina myskläder och tar på sej dem. De grå mysbyxorna med litet hål på knät, den luddiga sköna myströjan, de varma sockarna som håller henne varm i tofflorna och så hårsnodden som håller håret ur vägen. Det är tyst när hon smyger ut i vardagsrummet och slår på datorn. Orkar hon skriva? Hon behöver skriva.

Hon är så ensam med sin värkande kropp och sina tårar. Hon önskar sej en dag med kraft och någon aktivitet. Hon vill så gärna åka och hälsa på kattungarna som skall bli deras om en vecka. Men hon vet att om inte huvudvärken släpper nu - så släpper den inte på hela dagen. Det är så det fungerar i hennes kropp. Just denna huvudvärken kommer på besök då och då. Inte ofta, men då och då. Den har sin början någonstans i bakhuvudet och strålar som en pil rakt ut genom höger öga. Alltid likadant. Smärtan kan intensifieras så till den milda grad att hon måste ligga i ett mörkt rum och bara vänta ut den..men kan hon stoppa den lite redan med en gång så kan det lugna sej och förhoppningsvis vända och bli bättre. Nu sitter hon vid datorn och vräker ur sej orden. Egentligen hade hon velat krypa ihop i ett hörn och gråta och skrika men det är hon för lugn för. Hon vet att hon måste vara väldigt lugn just nu för att inte bråka extra med kroppen och huvudet. Det är som ett krig....hon har inte gett upp än men hon har lagt ner sina vapen och behöver en stunds vapenvila. När hon är starkare kan hon ta upp sitt vapen igen och fortsätta kriget.

Kriget mot ME.

När hon var yngre hade hon behövt någon som kramar henne i stunder som denna men just nu behöver hon bara vara ensam och uthärda. Det ger ingen styrka just nu att någon tittar älskat och medlidsamt på henne....för den blicken säger henne att han så gärna skulle vilja hjälpa eller göra något för henne. Blicken som är maktlös. Hon tror att han måste känna sej väldigt ledsen ibland över att inte kunna hjälpa....se skiten och hennes tårar.....det tär på hennes närmaste, det vet hon. Därför väljer hon att vara ensam just nu och ha tystnaden på hennes sida. Kanske är det den som får henne att orka idag?

Hennes ögon är ansträngda och det högra kan knappt se...hon ser lite dubbelt...men värken i kroppen börjar ge med sej och hon vet att hon kan stå upp i alla fall. Hon somnade helt utpumpad igår kväll med två ben som inte bar henne. Han fick nästan bära henne till toaletten och tillbaka innan han mjukt la henne till rätta i sängen på sidan, vänd mot sej, och strök henne varligt på kinden och pannan. Hans mjuka blick utstrålade "jag älskar dej" och hans ord: "Jag är här om det är något", fick henne lugn. Hon minns att hon log men sen tog sömnen henne direkt.

Nu har hon skrivit en stund. Nu orkar hon inte skriva fler ord och hålla ordning på tankarna och då är det bäst att avsluta. Alltid, alltid måste hon ge efter för kroppen. Aldrig, aldrig kan hon tänja på gränserna och göra precis som hon vill. Det är sorgligt, tycker hon. Idag är hon ju inte så arg sin sjukdom och vad den gör med henne, för hon orkar inte vara arg...men sorgen är inget man styr över och den kan ligga där som ett täcke i hjärtat. Eller kanske över hjärtat. Kring hjärtat. Kanske är hennes hjärta inbäddat i ett litet sorgtäcke ibland? Ja, hon tror nog att det är så...för precis så känns det. Han kan lätta lite på täcket åt henne...han kommer att göra det när han vaknar. Då vet hon att hon klarar sej ännu en dag.

Elviskväll

Av en slump finner jag att det skall ges en Elvis-konsert i konserthuset i min stad. Jag får en så sån där impulsiv lust att köpa biljetter och överraska Claes med. Vi är ju båda Elvis-fans och tänk vilken härlig musik att sitta och lyssna på!!! Inte är det långt härifrån heller så man behöver inte boka en hel helg med hotellrum i Stockholm och sådär, nejdå...det är bara en kvart bilfärd härifrån. Tänk vilken kväll det kunde bli i mitten av december. Vår kväll med Elvis...
Jag är precis på vippen att klicka i "beställ".... på två parkettplatser.....425 kronor styck....när jag inser...
Men, KAN jag klara detta? Orkar jag så mycket människor, stor lokal och hög musik i 2 timmar? Jag känner hur hjärtat slår lite saktare plötsligt, ivern lägger sej, en stor tår formas i mitt hjärta och jag känner ju inom mej att "det kommer aldrig gå". "Hur ska jag klara det?" Men så kommer det impulsiva i mej rusandes genom ådrorna igen och jag söker lösningar. "Jag kanske kan ta mina öronproppar? Skyddar de tillräckligt? Om jag vilar HELA dagen innan? Om jag tar extra mycket mediciner?"
Men så slår hjärtat saktare igen, tåren formas inom mej och jag inser att jag inte har den blekaste aning om hur jag ska göra för att bäst kunna klara av en sådan kväll. Kan jag verkligen göra något för att klara kvällen eller är det en ren chansning? Jag stänger ner sidan till biljetterna efter en stund. Känner hur jag tappade sugen och modet. Kanske kan jag ta upp "modet" igen lite senare....kanske kan vi få en sådan kväll att fungera? Jag skulle så väldigt gärna vilja det. Åh, vad det vore roligt!

Tänker på det....funderar..men inser att det nog inte blir något av. Men tanken fanns där. Jag har viljan! Utan vilja kommer man ingenstans...

Det räcker

Använder samma ord som från en god väns blogg som jag tycker är fantastiska.

"Varför har alla så bråttom? Är det döden de längtar efter?
Ibland frågar jag mej: Victoria, vad har du gjort för nytta idag?
Jag har bara gått och trivts och Moder Jord har tyckt om mej.
Det räcker."



Åh, vilka fantastiska ord. Så sant. Så sant.

Det räcker ju.