Kortlek och ess

Jag vill leta upp alla kortlekar som finns i huset. Jag vill springa över till grannen och ta alla kortlekar som de har. Jag vill rusa ner till kiosken när den öppnar och köpa alla deras kortlekar - om de har några. Alla kortlekar som finns inom räckhåll behöver jag idag.

Jag skriker inombords men inga tårar orkar falla. Jag håller om min älskade Claes en stund och hoppas att han orkar med mej och medan jag står där och blir omhållen så vågar jag lätta på några små droppar av tårar. Sedan stänger jag varsam av dem.

Att gråta tar kraft. Kraft har jag inte.

Igår ville jag två saker. Två mycket, mycket viktiga saker för mej. 1. Att kunna vara med nere på Stora Torger i stan kl 14 och se min Amanda uppträda med sin dansgrupp. Det skulle varit första gången jag såg henne dansa och eftersom dans varit min passion i hela mitt liv så ville jag sett henne. Sett min dotter dansa inför publik.

2. Jag ville åkt ner, 2 km, till Pysselskafferiet och hälsat på mina pysselkompisar och sett deras iver, alster, skapar-lust och fått inspiration och värme i hjärtat. Jag ville så gärna träffat Carina, en kvinna som lärde mej måla och som är så rar, och jag ville kramat om Stina för allt hon är och gör för mej.

Jag fick varken nummer ett eller två. Jag var arg. Frustrerad. Ledsen. Mycket, mycket ledsen. Där låg jag i sängen med neddragna persienner och kroppen var lealös, icke-fungerande, höger benet extremt svagt och jag bara föll ihop gång på gång på gång på gång av pur utmattning. Jag ville skrika högt men orkade inte.

Idag börjar dagen likadant. Efter så många timmars sömn vaknar jag lika utmattad och en känsla av att inget hänger med. Kroppen är inte min. Jag rör mej som i slowmotion och tänker i ungefär samma jävla tempo. Varsamt, varsamt så kanske jag slipper sängen idag. Varsamt.

Men först ska jag leta upp alla kortlekar. Alla ska vara mina och jag ska riva och slita i dem och plocka ut ess efter ess efter ess efter ess och rada upp dem mitt på vardagsrumsgolvet och ha dem där hela dagen. Ett efter ett skall jag använda dem och ha dem hela dagen. Alla förbaskade ess är MINA idag. Så är det bara. Det måste gå. Så måste man väl kunna göra?

Livets Lotteri och vad jag fann i källaren..

Jag vaknade kring halv nio och hade drömmen alldeles färsk i minnet. Den hade varit så stark att jag till och med vaknade med ett bultande hjärta, en känsla av längtan och mindes detaljerna och allt. I drömmen var jag sjutton år. Jag var i Australien och sökte hjälp hos en läkare för min fot/ben som gjorde ont. Läkaren ville ge mej ett återbesök veckan därpå men då skulle jag redan ha rest ifrån Australien. I det valet och kvalet kom frågorna: Skall jag stanna kvar här? Kan jag det? Vågar jag det? Ska jag stanna just här eller bosätta mej i någon annan stad kanske?
Känslan av att vilja stanna i Australien var så enormt stark och jag ville verkligen inte hem. Jag ville ju vara kvar!
När jag vaknade upp och såg att klockan var halv nio hade jag precis just den känslan kvar inom mej. Jag ville vara där!

1989 och 1991 gjorde jag två stora resor. Båda innehöll långa stop i Australien och jag älskade landet. Det har jag gjort sedan dess och alltid velat åka tillbaka eller, som i 20-årsåldern, velat bo där och verkligen "leva" där. Jag är förstås mer än tacksam att jag har varit där och har mina minnen men när man just haft en dröm som är så intensiv så är det svårt att sluta tänka på drömmen och minnena. Tänk om jag hade åkt tillbaka och vågat försöka starta ett liv där? Hur hade mitt liv sett ut idag då? Det kan man fundera på en stund om man vill. Jag är naturligtvis väldigt nöjd med min lott som jag drog i det stora "Livets Lotteri" och har mer än jag kunnat önska och behöver. Jag har ett bra och lyckligt liv i det stora hela. Det enda lilla, lilla som förföljer mej denna morgon är känslan av längtan till det jag aldrig vågade pröva på. Jag var så ung och så osäker att även om chanser dök upp rakt under näsan på mej så vågade jag inte ta dem. Jag har alltid varit så enormt rädd för förändringar och mycket hellre satsat på det jag haft närmast till hands och det som känts "säkert". Men finns det några "säkra kort" i Livets Lotteri?
Jag tror faktiskt inte det. Alla kort är lika osäkra - det är bara man själv som tror att det som ligger närmast är det som är säkrast.
Enklast kanske det är - men aldrig säkrast.

Tänk brevet jag fick från en kvinna som tillsammans med sin man hade en tandläkarmottagning på Hawaii. Hon hade två eller tre små barn och i brevet frågade hon om jag ville komma dit som Au Pair för de sökte verkligen en svensk tjej och ville gääärna att jag skulle komma och bo hos dem. Logi, mat och helgerna lediga samt en bra slant varje vecka. När jag skrev tillbaka att jag bodde med min pojkvän och inte ville lämna honom (suck - så patetiskt!!) så skrev hon tillbaka att det gick att ordna så han kunde arbeta som poolskötare eller något annat så kunde vi åka båda två. Gud i himlen vilket erbjudande för en 19-åring!!! Varför, varför, varför tog jag inte den chansen och åkte? Hawaii var ju vad jag drömt om i så många år och alltid velat åka till.
Varför tog jag inte chansen?
Fröken Fegis fegade ur och stannade i den lilla tvåan i stan och vågade inte göra drömmen sann eller levande. Idag; 23 år senare, undrar jag i mitt stilla sinne varför jag inte tog chansen. Idag, alla dessa år senare, så hade jag velat att den 19-åringen hade gjort det och sett lite av världen och fått pröva sina vingar. För 23 år sedan var det ju inte riktigt så "farligt" att åka iväg som Au-Pair eller göra sådana saker som idag kan vara förenat med livsfara.
Jag undrar om jag inte har kvar det där brevet från den jättetrevliga kvinnan på Hawaii.....

Jovisst hade jag det! Båda breven ligger kvar i just den kartongen jag tänkte på och jag tassade ner i källaren och kikade om det låg kvar. Visst gjorde det det! Där var det ju. Daterat i april 1988 och skrivet på tandläkarmottagningens papper med logga uppe i vänstra hörnet. Jag virvlades tillbaka i tiden för en kort stund där jag stod i källaren och precis när jag la ner breven i lådan igen så fann jag en pocketbok som jag inte läst på många, många år. Oj, den hade jag glömt att jag hade sparat där. "Gå dit hjärtat leder dej" av Susanna Tamaro. Jag stod en stund i källaren och började läsa......och blev ståendes....
Nu är jag uppkommen från källaren och tänker avsluta mitt bloggande och gå och fortsätta läsa i den underbara boken. Jag minns vad den handlar om men det är så länge sedan att jag glömt det mesta - jag vet bara att den är fullkomligt underbar.

Lyxförpackning i lila, cerise och rosa

Senaste kortet som jag gjort enbart för tävlingen "Månadens Utmaning" samt för att jag beställde lite roliga, härliga och fina pysselgrejer från en butik; Papermaze. Jag fann internetshopen av en slump och de hade så fina saker och förutom att jag beställde lite limegröna blommor, blad i olika färger och några papper så kunde jag inte motstå denna supercoola stämpel med en brud i total lyxförpackning! Jag såg framför mej att få blinga henne ordentligt och när "Månadens Utmaning" hade särskilda färger att hålla sej till så nappade jag direkt. Då fick jag en extra spark där bak att göra klart kortet så fort som möjligt!

Jag valde att göra kortet i ljusrosa, cerise och lila.

Det är alltid svårt att fota kort eller annat man skapat för färgerna verkar aldrig riktigt, riktigt komma till sin rätta. Här är det de cerisa rosorna med cerise glitter på som inte riktigt har rätt kulör! Men strunt samma - man får i alla fall ett hum om vad jag gjort! :o)

Imorgon är det fredag och jag har inget inbokat - kanske blir det nytt alster i nya färger och med nya idéer! :o)

Tunga tårar

Tårarna ligger som en stor hög i magen, hjärtat och söker sej hela tiden upp emot strupen och vid minsta lilla motgång eller fel tanke så strömmar de starkt från hjärtat direkt till ögonen...
Så många tårar jag fällt under mina 43 år.
De senare åren har jag inte fällt lika många för, det konstiga är, att kroppen orkar ibland inte ens gråta. Det är då jag inser hur enormt lite kraft det finns inom mej och i alla mina delar i kroppen. Om man inte ens orkar gråta? Tårar som knappt väger något och som knappt behöver märkas att de faller ned på kinden om ingen tittar noga...och ändå kräver de så mycket kraft och känslor av en.
Mina tårar är tunga idag och därför bör de inte fällas i onödan. Jag måste vända tårarna till något annat och låta kroppen vara i lugn och ro. Det är en ren nödvändighet idag. Ibland när man tänker en tanke riktigt, riktigt djupt och innerligt så kan man bli oerhört skrämd och nästan känna panik. Som när man fått ett cancerbesked och man tänker tanken ända, ända längst bort till döden (som kanske aldrig kommer att ske men man tänker det likväl) och känner hur strupen dras ihop och allt blir svart inom en. Eller om man tänker den oerhörda tanken på att förlora någon i sin familj eller sina barn och känner hur man direkt väjer undan för tanken för den på tok för svår. Ett skydd är det nog antagligen. Ibland...ibland kan jag tänka tanken med ME längst, längst bort och inse att jag nog inte kommer arbeta någon mer gång, att jag kanske blir sängliggandes mycket mer än idag och om Claes går ifrån mej så har jag ingen.
Sådana tankar måste hejdas innan de når för långt in i hjärtat för de är till ingen nytta och orsakar bara förstörelse i alla kroppens skrymslen och vrår.
Om Claes går ifrån mej så har jag ingen. Barnen förstås, men ingen - ingen - ingen som kan hjälpa mej eller finnas vid min sida i min sjukdom. Då är jag helt ensam i min ME. Det är en oerhört skrämmande tanke.

Idag är det lite mörkt inom mej och beslut inför helgen som kommer måste fattas. Hur ska vi lösa det som blev så svårt att lösa? Hur ska vi kunna enas och ändå må bra båda två? ME:n river och sliter plötsligt i oss båda och den allra skitigaste sidan av ME visar sej. Nu behövs kraft för att lösa problemet och det kommer lösa sej. När kärleken är den starka och pålitliga grunden så kan problemen överbryggas - det har jag en stark tro på.
Jag skall vara rädd om mitt hjärta idag och hejda de tyngsta tårarna. De små lätta kan kanske få falla några stycken men de andra får inte lov att ta min kraft. Det är många gånger svårt att vara människa och många gånger väldigt, väldigt svårt att vara människa med ME.

Filmer & sodastreamsminnen

Söndagsmorgon och det är alldeles tyst i huset. Det är sådana här morgnar som alla mina ord kan flöda och tankarna kan få ro att bli till ord och jag kan skriva. Det är en halvmulen morgon men solen tittar fram mellan molnen och man ser att himlen är alldeles ljusblå mellan molnkuddarna. Det kanske blir en dag med sol!

Vänta ett slag....jag kan ju inte skriva utan min sedvanliga kopp té....vänta, så skall jag bara gå och göra mej en kopp...

...

Igår eftermiddag kom min mamma förbi och hälsade på en stund. När hon skall komma hit så är det alltid en massa hon har med sej. Är det inte en halv nybakad sockerkaka så är det en bunt gamla veckortidningar eller några urklippta rabattkuponger som gäller på McDonalds. Eller något i den stilen. Det har varit min mammas "signum". Att ha med sej lite "bra grejer" som hon själv inte varken behöver eller vill ha. Men nu har signumet förändrats ganska rejält. Från en halv sockerkaka till halva hennes inredning i huset. Det är en förändring som heter duga, må jag säga, och jag hänger känslomässigt inte riktigt med. En halv sockerkaka är ju av ren bussighet, hon kan baka en ny samma dag om hon skulle vilja och det är ingen omvälvande förändring. Men nu....nu när hon kommer med hela pappas VHS- och DVD-samling, deras sodastream som inte längre används, snöslungan som inte längre kommer behövas och möbler som inte längre skall vara i hennes ägo...då skenar mina känslor. Sodastreamen köpte pappa (min pappa var/är prylfantast) bara för att Kevin och Amanda skulle få skojig läsk när de kom och hälsade på men nu är den tiden förbi. Pappa kommer inte att bo hemma någon mer gång, Kevin är 18½ år och Amanda är snart 15 och de hälsar inte så ofta på längre hos mormor och morfar. De börjar ju bli vuxna. Snöslungan och möblerna för att nu skall huset säljas.

Allt det som varit "mina föräldrar" börjar få en ände och det ena efter det andras rensas ut, slängs eller ges bort. Mamma röjer frenetiskt för "ingen ska behöva rensa upp en massa skit efter oss när vi är döa" säger hon.

Jag har aldrig funderat så långt faktiskt. Röja upp när de är döda? Morbida tanke.

Igår kom alltså mamma på besök och hade då med sej hela pappas filmsamling. Allt, allt, allt. Alla filmer som pappa varit så rädd om och alltid varit noga med att få tillbaka om man lånat. Jag som de sista åren alltid skrivit en lapp vilka filmer som vi lånat av honom så han kunnat känna sej trygg i att han får tillbaka dem. Nu behövs inga fler lappar eller låna. Allt hamnade i pappkassar på mitt vardagsrumsgolv. Mängder. Nu var allt vårt. Slänga eller spara. "Ta vad ni vill ha", sa mamma.

Pappa kan inte se filmer längre för han varken orkar, kan sätta på en dvd-spelare eller förstår handling i en hel film. Han har tappat den förmågan och nu hamnade alla hans värdefulla ägodelar i pappkassar hemma på mitt golv. När jag såg alla filmtitlar och gick igenom dem så riktigt kände jag pappas närvaro. Jag visste väldigt väl vilka hans favoriter var och de kändes viktiga att spara. "Nyckeln till frihet" är pappas absoluta favorit. Den står i min hylla nu. Pappa finns här hos mej litegrann och det känns bra.

Där var så många filmer som vi inte kunde spara - förlåt pappa - så jag ger dem till goda vänner som kan ha glädje av dem istället för att vi slänger dem på tippen. Visst hade du väl hellre velat det, pappa? Visst hade du väl det?

Mamma var lättad över att bli av med filmerna och sodastreamen och glad över att vi kunde dricka skojigt bubbelvatten till pizzan igår kväll. Men...mitt i alltsammans....så städar hon bort stora, stora delar av sitt liv. Deras liv. Jag förstår att det måste göras för allt kan hon inte spara och ta med sej från huset till sin lilla lägenhet. Det går ju inte. Men jag blir den som får antingen ta emot dessa delar eller säga "nej tack, det/den behöver vi inte". Det är en mycket märklig känsla och mitt i alla saker som slängs, packas ned eller ges till någon så virvlar ju pappa runt däri. En liten bit av pappas själ finns i filmerna. En liten del finns i det vackra ekskrivbordet som blir vårt när mamma flyttar. Pappas skrivbord. Där alla hans kom-ihåg-lappar legat i fina rader och alltid fungerande pennor stått i två pennmuggar av perfekt sort. Är det en ära att få överta eller är det en ren sorg?

Jag vet inte.
Pappa har inte längre någon fri vilja och är inte delaktig i allt som sker nu. Besluten är mammas och han får ta varje dag som den kommer. "Vet du, pappa...i mångt och mycket lever vi likadant nu, du & jag...vi får ta varje dag som den kommer och göra det bästa av dagen". När jag tänker efter så har jag mycket mer gemensamt med min demente pappa än min vimsiga, krångliga, ledsna och röjande mamma. Hon som planerar exakt in i minsta detalj och funderar över ALLT. ALLT. ALLT. Pappa och jag skiter i att planera.

Jag tänker allt oftare bakåt i tiden och många minnen bryter fram. Minnen som legat i dvala en lång tid men som kommer fram nu när allting förändras. Minnen som kommer från pappas filmsamling eller hur pappa instruerade Kevin och Amanda hur man faktiskt gör när man sätter fast en flaska med vatten i sodastreamen och trycker kolsyra, med TVÅ tryck, ner i flaskan. Hur man bara fick hälla i EN kork med smak och vända upp och ned på flaska TVÅ gånger. Mer skulle det inte vara, för så stod det inte i beskrivningen. Jag ler åt minnet för Kevin ville så gärna få tala om för morfar att man KAN faktiskt trycka tre gånger på kolsyreknappen och man KAN ta lite mer än en kork smak och det GÖR inget om man skakar lite på flaska istället för bara vänder den sakta upp och ned två gånger.

Men morfar hade alltid rätt. Så var det. Jag ler ännu en gång åt minnet.

En filmsamling och en sodastream kom med mammas besök igår. Vad blir det härnäst? Vilka minnen kommer det att föra med sej? Jag tar en dag i taget, precis som min pappa, så får jag reda på det tids nog....

BLOGGCANDY hos Ann-Charlotte

Härligt blogg-godis från http://ann-charlottes.blogspot.com/2011/05/min-forsta-blog-candy.html

finns här att VINNA och sista dag att vara med i

denna härliga tävling är den 31 maj.

Vinnare dras den 2 juni!

Jag chansar förstås på att vara med och försöka vinna detta UNDERBARA paket med pyssel!

Vår-inspiration skulle jag vilja kalla det! :o)