Min Midsommar

Så har Midsommar passerat och en del säger "jaha, nu går vi mot mörkare tider igen". Det tycker jag är ganska pessimistiskt att säga sådär! Vi har ju hela sommaren och en bit in på hösten kvar att ha ljuset med oss om kvällar och morgnar så det är ingen idé att hänga läpp. Men om jag ska vara ärlig så känns det ganska skönt att Midsommar är över. Varför? Joo...alltså...det är ju en storhelg, man skall fira på ett visst sätt och det hör till att man träffar goda vänner. Det är ju liksom det Midsommar handlar om.

När jag var yngre handlade det om att tälta i Varberg och dricka öl eller lite sprit. (jag var förresten en väldigt, väldigt skötsam ung tjej så det här hörde inte till vanligheterna!) I tjugoårsåldern firade man med goda vänner och med god mat och sådär. När barnen kom blev det att man åkte till någon midsommarstång och firade med antingen vänner eller med familjen. Det har kommit och gått ganska många olika slags midsomrar över årens lopp och alla har väl varit bra på sitt sätt.

Redan innan Midsommar började hägra så funderade jag på vad vi skulle hitta på. Skulle vi orka bjuda hem några? Skulle vi fråga några vänner om vi fick haka på dem? Skulle jag tänka på min mamma som kankse satt ensam? Men främsta frågan var ändå; skulle jag ens orka fira Midsommar? Jag fick tänka. Jag fick tänka många gånger och Claes och jag fick försöka tänka efter, planera och se om vi kunde få ihop någon möjlig plan. Jag ringde ett par goda vänner som skulle fira tillsammans och Claes och jag var så välkomna att fira med dem. Det skulle vara hemma hos en av dem, 4 mil från där vi bor.

Jag såg fram emot det och jag var nyfiken på huset där min kompis nu bor och hur hon har det. Allt lät mysigt och vi var inställda på att åka. Vi hade ordnat knytismaten vi skulle ha med oss och samtidigt ordnat för dottern som hade fått lov att ha några kompisar på grillkväll hemma hos oss på Midsommarafton.

Klockan blev tolv på aftonen och vi skulle åka. Jag hade börjat dagen med att ha svårt att få igång kroppen men väntade på att medicinerna skulle vända trenden och kanske få fart på kroppen. Det kom ingen vändning. Jag kände mej sliten. Väldigt sliten. Jag visste ju att den senaste tiden har det tunga skovet jag är inne i tagit mycket av mej så frågan jag ställde mej kl 12 var: "Var det värt det? Skulle jag orka åka iväg?"

Bara bilresan på 4 mil skulle ta mycket kraft. Det är något mycket tröttande med att sitta upp i en bil och alla intryck och det ständiga ljudet från motorn. Det suger musten ur mej. Att sedan både äta och prata och var social samtidigt kändes som en omöjlighet....

Hjärnan sa sitt. Hjärtat sa sitt. Jag gick ut till Claes och sa "Är det ok om vi inte åker?" Han log och kramade mej och sa "det är helt ok. Jag stannar lika gärna hemma så för mej spelar det ingen roll".

Jag sms:ade vännen och förklarade och hon förstod. Vi fick avstå midsommarfirandet. När jag väl hade avstyrt allt firande kopplade kroppen av och jag sjönk ihop som en påse nötter och fick bäddas ned och sov hårt i många timmar. Vilken tur att vi inte åkte!

Claes hade varit i garaget och småfixat och dottern hade kompisar hemma och planerade glatt för sin kväll med dem. Allt kändes bra. Då kom vi på en idé. Skulle vi ta raggarbilen och åka en sväng? En kort sväng så långt jag orkade och ta med lite picnic? Vädret var ju lite kyligt men vi kunde fika i bilen väl?

Sagt och gjort. Jag tog på mej varmt och vi drog iväg. Vi bara åkte dit vägen bar oss och vi hamnade i Hedared. Det finns en gammal stavkyrka i Hedared så den passade vi på att kika lite på och så hade jag hört talas om en labyrint som skulle finnas i närheten. Vart låg den? En familj gick förbi och jag frågade dem:

"Vet ni vart labyrinten är? Det skall finnas en här i närheten". Mamman i familjen var midsommarklädd och trevlig och svarade:

"Ja, den ligger inte direkt här vid kyrkan. Ni får svänga in vid affären, kör en bit bort, förbi ett gult hus..där Laszlo bor vet du...eller förresten...ni vet ju inte var Laszlo bor...men det är i alla fall en stor gul kåk och ni kör förbi den och fortsätter 500 m. Där står sen en skylt som pekar rakt upp i skogen. 100 m upp i skogen ligger labyrinten".

Vi åkte dit. Vi hittade och vi såg Laszlos hus. Vilken tur att vi vet var Laszlo i Hedared bor nu!! Det var en slingrande liten grusväg den sista biten och när vi kom till skylten "Labyrint 100 m" så ställde vi helt sonika bilen vid kanten och hoppades att ingen annan ville köra förbi för då hade vi fått flytta vår bil. Det blåste lite kallt så vi drog upp våra jackor och gick sakta upp i skogen på en liten stig. Det var så fint och vinden stillnade när vi kom in i skogen. Det var sådär "trolskt" och träden var höga, mossan lummigt grön och allt stilla och lugnt. Det enda som hördes var några fåglar. Mitt inne i skogen öppnade sej träden och där....där på marken låg en labyrint av stenar, ca 8 m i diameter och jag visste att den hade blivit upptäckt 20 år tidigare av en bonde som funnit den under en mosse.

Både Claes och jag förundrades över platsens lugn och vi gick sakta runt i labyrinten. Vi pratade inte. Vi bara gick. Sen gick vi samma väg tillbaka ur den. Någon hade satt ett ljus i mitten och jag kan tänka mej att någon eller några hade varit där en kväll, tänt ljuset och haft en fantastisk stund. Vi tog lite foton på platsen och labyrinten och sedan ställde jag mej helt tyst ett slag, slöt ögonen och försökte "ta in" all energi eller magiska krafter som möjligtvis fanns där.

Kanske fanns det något - jag vet inte - men det kändes väldigt bra i alla fall.

Klockan hade hunnit bli fem och vi tog bilen och styrde kosan hemåt. Jag var utmattad men nöjd och la mej i baksätet i bilen och somnade medan Claes körde hem.

Såhär i efterhand kan jag se att vår lilla Midsommar-tur var vad jag klarade av. Att försöka mej på några större utmaningar är ingen bra idé just nu och det räckte gott med att få se vad Hedared hade att erbjuda. Det är inget vanligt sätt att fira Midsommar på...det vet jag ju....men jag ser det som ännu en erövring att kunna känna att det är ok att fira på ett helt annat sätt.

Det enda som betyder något är att jag mår bra och att vi får det att fungera här hemma och att även Claes känner att livet utan vanligt midsommarfirande är ok. Vilken tur att jag har en sådan bra man som tycker det!

Nästa år kanske vi kan umgås med våra goda vänner med midsommarmat och jorgubbar & glass - men i år fick det bli såhär.

Jag är stolt över att jag vågade trotsa viljan som ville åka till vännerna och istället gå på magkänslan som sa mej "nej, åk inte...jag orkar inte". Att lyssna på sin kropp är bland det svåraste en människa kan göra. Vår vilja är oftast så mycket starkare och vi gör det vi helst vill. Inte det vi borde.

Ljuset är kvar och sommaren är det ännu mycket kvar av och det känns absolut helskönt, tycker jag. För min del kunde det få vara sommar hela året om.....

Här är jag i labyrinten:

Mitt hjärta blir varmt

Ibland blåser livet...ibland är det lugnt....ibland är det kyligt...ibland riktigt, riktigt varmt. Just denna morgon fann jag något som bara är för mej. För oss. Något som värmer mitt hjärta hela långa dagen och många dagar framöver...

http://www.youtube.com/watch?v=xRoXJAqIzJ8&feature=related

En länk till vår nya lilla kattunge som kommer hem till oss i slutet av juli! Vilken liten ärta va? Vilken liten absolut sötnos och goding!
Mitt hjärta smälter och jag är blir varm, varm, varm....

Varm.

Hurra jag har lingonvecka

Märkligt. Så annorlunda man kan se på saker och ting från det att man är ung till dess att man är 43.
Den kvinnliga, trista plågan "Mensen" är väl en sådan sak. När jag var ung var det bara ett mindre helvete som dök upp varje månad. Alltid vid fel tillfälle. Bindor var hopplösa och de var så tjocka "på den tiden" (gud, låter som för hundra år sedan) så när man hade gympa så syntes det liksom genom tyget på de tajta gympa-shortsen så man trodde att alla, precis ALLA, glodde och stirrade. Jag undrar egentligen om killarna (som man absolut trodde glodde och såg mest) verkligen SÅG att det var lite tjockt där bak och förstod att man hade mens!!!!??!! De hade säkert annat att tänka på.

När jag var i tonåren var mensen, som sagt, en plåga. Den fortsatte att vara besvärlig och något som bara var "i vägen" mest hela tiden och trots att jag har varit lyckosam nog att inte ha några stora besvär eller smärtor - så kändes det onödigt och besvärligt!
Idag när jag vaknar och vet att det är onsdag och upptäcker att jag har fått mensen för denna månaden så känner jag mej nöjd. Jag är inte direkt superglad - men nöjd. För efter alla år av "åhhh.....skit också nu fick jag mens"..och ... "åh, vad det är jobbigt och man känner sej sååå ofräsch" så är min tanke:
"Gud så bra - jag FUNGERAR!!!! Min kropp må ha lagt av på många sätt men hela biologin och systemet med mens och allt det där - DET FUNKAR!!!!"

Måste tyckas knäppt men för mej en rätt så härlig tanke! Jag fungerar precis som jag ska och jag är dessutom så välfungerande att mensen kommer på exakt rätt dag sånär som på en dag. Det är väl ändå bra!!! Så idag ska jag vara rätt så nöjd över att min kropp fungerar!
I mångt och mycket är den trasig och immunsystemet och allt det neurologiska är det fel på - men menscykeln funkar toppen.
Har man inget annat att vara glad för idag så kan man vara det för det här!!!!

Från Tidernas Begynnelse

Alla människor verkar i mina ögon vara så civiliserade, lugna, sakliga, de vet vad de måste göra, vad som förväntas av dem eller på något annat vis följer de ett mönster. Ett mönster av hur de vill göra, vara, klara av eller hur de tänker, funderar, bedömer eller känner. Känslor sägs vara det innersta av oss och somliga känslor kan vi "reglera" och somliga kan vi inte. Vi känner vad vi känner liksom. En del vet inte vad de känner och har inga ord för det. Det är bara en känsla - inte en känsla klädd i ord. En del kan direkt beskriva en känsla utifrån det ordförråd man har och kan sätta ord, färg eller form på den.
En del tystnar och har bara känslan inom sej. Den slipper aldrig ut. Den lurar där inne istället och ingen vet vilken färg eller form den har. Vi är alla olika.

Men förutom känslor som skall vara vårt innersta...finns det något mer där inne? Något annat som inte är lika "känt" som känslor? Något som vi inte pratar om lika mycket? Det är ju alltid populärt att gå till en coach för att komma framåt i livet genom att reda ut känslor och tankar eller få hjälp, om man mår dåligt, av en terapeut eller psykolog. Då berör vi känslorna. Men det allra, allra innersta då?
Jag vet nu att det finns något djupare. Någon som ligger utom vår kontroll, utom ord och utom coachning. Kvarlevan från den tiden då vi inte pratade. Då vi inte gjorde oss förstådda med alla dessa ord och tankar. Det riktigt primitiva då enbart känslan väller fram inom oss och då inga ord i hela världen kan beskriva eller förklara vad som händer. Då när det riktigt mänskliga av oss kommer fram och tar över. När inte hjärnan behöver vara med i samspel och när man inte har vett eller sans för att sluta, gå ifrån eller ens sätta sej ned för man är inte medveten om att man ens står upp. Medvetenheten har slutat fungera och man märker inte vad som pågår runt omkring en. Världen står stilla. Det enda som regerar är en mycket djup och primitiv känsla.

Igår fick jag erfara detta. Något i mej vällde fram likt en tornado. Det började i hjärtat med ord och känslor för att sedan djupna och ta över mej likt en hemsk, snurrande virvelvind. Utan medvetenhet skrek jag ut min vanmakt, min djupa ledsenhet och kände mej tokig av raseri. En vrede utan dess like - en vrede som inte finns ord för. En ledsenhet som inte finns ord för. För igår kom det allra mest primitiva ur mej som varelse och jag betedde mej likt ett djur. Utan kontroll. Utan hjärnkapacitet. Utan möjlighet att lugna mej. All medvetenhet över situation som hade uppstått förvandlades till något "onämnbart" inom mej. Från djupet av alla vener, celler, artärer och muskler kom det något som liknar "känslor" men som var så totalt primitiva att det inte ens kan kallas för känslor. Det var som ett väsen inom mej som skrek och vrålade ut.

Man borde blivit rädd. Den som såg det borde blivit rädd. Omskakad. Jag borde vara livrädd för mej själv. Det är jag inte. Jag är en människa med hjärta, hjärna och medvetenhet - men jag är också egentligen en varelse som från Tidernas Begynnelse där bara instinkt och viss känsla fanns. Kanske fanns känslor av samhörighet innan vi blev så högteknologiskt tänkande och kanske fanns känslor av sorg och smärta. Men ord fanns det nog inte för det. Men mest av allt fanns det nog instinkt och intuition. Just de två sakerna som vi idag inte längre når inom oss.
Igår nådde min djupaste instinkt mej och förvandlade mej till något som ingen kan tro.
Igår var jag ett djupt sårat, övergivet, ledset och vredesfyllt djur som skrek ut från sitt innersta. Så som tigrar låter när de känner likadant. Så som vargar ylar. Så som lejon ryter. Så som många djur ger uttryck för när de känner sej hotade eller övergivna.
Jag är Fröken V så rar och snälla och modern. Men jag är också en primitiv varelse från Tiderna Begynnelse.
Det vet jag nu.

Att sova i en Opel

Sonen frågade..."snälla, kan du skjutsa mej bort till Victor?" Sonen med sitt onda knä och kryckor behövde skjuts till kompisen som bara bor 4 km bort. Jag var så totalt utmattad och hjärnfunktionerna hade sjunkit farliga låga och med nöd och näppe kunde jag avgöra att "ja, det kan göra".

Det var svårt att avgöra om jag verkligen var en ok förare bakom ratten och om jag verkligen var säker på vägen. För mej och sonen och för andra. Jag beslutade mej för att jag klarar en sista ansträngning.

Jag körde till Victor. Vi pratade inte mycket i bilen för kraften räckte inte till småprat. Så hoppade sonen ur, tog med sej kryckorna och sa "tack för skjutsen, mamma...vi hörs lite senare ikväll". Jag nickade och log. Så började jag min färd hemåt. Den skulle komma att ta 1 timme och 45 minuter.

Jag hann inte mer än någon kilometer förrän alla krafter la av. Allt stannade i kroppen och jag kunde inte längre hålla mej upprätt - än mindre köra bil. Tänkte snabbt över situationen "klarar jag mej hem?" Svaret var enkelt. Nej.

En liten enslig skogsväg dök upp och jag girade snabbt in på den. Där tog jag nyckeln ur tändninglåset, skickade ett sms till de där hemma att jag måste sova i bilen lite, tog av mej skorna och kravlade mej långsamt till bagageutrymmet i kombin och la mej på madrassen som alltid ligger där (nedfällt säte också) ihop med en kudde och en fleecefilt. Jag drog filten över mej och somnade direkt. Jag minns bara att jag andades ut sakta och lugnt och sedan somnade jag.

Efter 1½ timme vaknade jag....mindes att jag ju var i bilen.....tittade förvirrat ut genom de mörtonade rutorna där bak och försökte komma igång igen. Vad var klockan?

Nästan 19.

Jag kravlade fram till förarsätet, tog på mej skorna och startade bilen. Det kände surrealistiskt att ha sovit i bilen på en skogsväg i nästan 1½ timme som om det vore vardagsmat och något som alla människor gör. Jag körde hem. Mitt liv är så märkligt och så oförutsägbart att jag måste ta in alla aspekter på vad som kan hända och hur jag ska lösa det som händer.

Det gör mitt hjärta lite förvirrat.

Idag ska jag inte köra om jag inte vet att jag klarar mej hem. Eller...kan jag någonsin veta det? Jag tror egentligen inte det, men jag kan låtsas att jag har läget lite under kontroll.

Åtminstone idag.

Svordomar och annat fult

Nu skiter jag i vad man får säga och inte säga. Idag skiter jag fullständigt i vad som är passande, vad man bör tänka på, hur man bör bete sej och hur jävla ödmjuk man borde vara över att få leva och ha en underbar familj. Jag skiter absolut i att vara glad för att jag kan äta bullar och har en underbart skön säng och jag ger blanka fan i att jämföra mej med någon annan och inse att "det finns alltid någon som har det värre".

Idag är jag ledsen som helvete. Idag svär jag inombords och mitt hjärta är tungt att bära. Det är lika tungt som en stor, ful sten ute i skogen och fanken vet om det inte bor ett fult bergakungstroll där inne och förpestar tillvaron för mej. Förpestar min kropp. Kanske är det trollet som är ME:n. Jag vill springa ut barfota rakt ut på gårdsplanen eller ner till den löjliga lilla kiosken i samhället och ställa mej på pendelparkeringen och skrika högt medan jag låter tårarna trilla: "Jävlars helvete - det här GÅR inte. Man KAN FÖR FAN INTE LEVA MED EN STÄNDIG UTMATTNING OCH BEN SOM INTE FUNGERAR".
Alla ska höra mej. Alla ska långt in i märg och ben förstå min ilska, ledsenhet och vanmakt över att inte äga min kropp. Ingen behöver säga något - men alla ska förstå. Jag ska stå där och skrika tills jag inte har någon röst mer. Alla ska förstå vad ME innebär. Jag ska aldrig, aldrig mer behöva förklara för alla ska veta. Veta jävligheten.

Då ska jag springa tillbaka in i mitt hus och banka och slå på kroppen så den börjar fungera igen. Ta av mej skalet som är FEL och leta, leta, leta och söka efter mitt RÄTTA SKAL. Var är det? Var i helvete är min kropp?
Min starka, starka, uthålliga kropp som var ett paket av energi och kraft? Vem tog det? Tog bergakungstrollet den?

Efter det ska jag åka land och rike runt och skaka liv i alla läkare och skrika och svära och säga att "en människa är inte gjord att leva med ständig utmattning, en känsla av att hela tiden ha influensa, ben som viker sej och en skalle som är på en ettårings nivå när hjärndimman är som värst - och ÄNDÅ FUNGERA SOM MAMMA, FRU och MÄNNISKA. Hjälp mej NU. Leta upp något botemedel för den här skiten. Se till att få ändan ur vagnen och HJÄLP MEJ".

Vanmakten är enorm idag och ledsenheten över att jag inte får vara med och inte orkar varken äta eller pyssla eller se på tv gör min dag oändligt lång och förbannat hemsk. Jag vill inte mer just nu. I´ve had enough.
Idag skiter jag i att jag häller ut all min bedrövelse på bloggen och inte gör en enda människa glad med mitt inlägg eller mina tankar. Jag skriver för att jag behöver få min tysta, trötta röst hörd. Den som bara skriker inombords.

Over & out

Det är dags för mej att prioritera hårt i allt jag vill göra, tänker göra, måste göra eller har inbokat framför mej. Det är dags att avboka allt, allt, allt som inte är alldeles nödvändigt för nu är krafterna så slut att vi är allvarligt oroliga för denna försämring.
Jag har haft mer än lovligt mycket på mina axlar och lika mycket känslomässigt som hade totalt dränerat vilken frisk människa som helst. Det har gjort stor skada på min kropp och jag kan bara hoppas att försämringen inte är permanent.

Nu får pappa klara sej själv lite framöver. Hans liv hängde på en skör tråd och jag gick oroligt och väntade på svar en hel dag om han hade överlevt operationen. Det gjorde han. Vad är kvar av honom nu? Något ännu sämre än tidigare och han är inte medveten om jag är där eller inte. Därför väljer jag att inte ta av min dyrbara kraft och åka och besöka honom. Inte just nu i alla fall. Sköterskorna är underbara och tar väl hand om honom. Nu måste jag tänka på mej själv litegrann. Mamma får också klara sej själv och ta hjälp av det närverk som finns runt omkring henne. Jag har förklarat för henne och jag tror att hon kanske förstår litegrann hurpass dålig jag blivit. Eller så har hon inte möjlighet att förstår eftersom hon lever i sin lilla bubbla av "pappa, henne, sälja huset, demens" och i den bubblan får inget mer plats. Då spelar det ju ändå ingen roll vad jag än gör eftersom bubblan är för tät för att kunna få plats med förståelsen för min sits. Jag har redan talat om för barnen att jag är sämre. De måste ta mer hänsyn här hemma. Sånt är livet och de måste själva ordna skjuts om inte Claes kan skjutsa dem.

Claes får vänta på att hans Victoria blir starkare och han får oftare än innan hålla om henne när hon skakar eller fäller några tårar av rädsla. ME är en sjukdom man blir oerhört rädd för. Ingen har ju några svar, ingen medicin finns och ingen vet hur dålig eller icke-dålig jag kan/kommer att bli. Allt är bara frågetecken. Tillsammans måste Claes och jag klara det. Jag älskar honom djupt för att han orkar leva med mej.

Så om jag inte skriver på ett litet tag så är det för att jag helt enkelt sållar bort även skrivandet. Men jag kommer tillbaka. Så fort jag orkar och så fort min kropp tillåter det. Förhoppningsvis orkar jag skriva snart igen.
Over & out.

Be well! Take care....

Lördagsmorgon med tankar & funderingar

Det är lördag morgon och jag sitter här med min sedvanliga kopp té och slösurfar på datorn en stund för att väcka mej själv sakta, sakta. Jag kikar ut genom fönstret med jämna mellanrum och ser buss 303 stanna vid busshållplatsen och plockar upp resenärer och en och annan morgonmänniska som är ute och går med sin hund. Klockan är bara halv åtta och det är lördag och de flesta sover kanske fortfarande. Lilla samhället där jag bor är inte riktigt vaket än. Jag vet inte om jag riktigt är vaken heller för den delen.
Idag ser jag framför mej en väldigt, väldigt lugn lördag. Jag skall göra allt i min makt för att få den att förbli sådan och ingenting skall få störa lugnet eller ron som jag är i stort behov av. Den sista tiden har varit så extremt påfrestande att just idag måste jag få börja varva ner. Jag skall också sätta mej och skriva ett brev. Till min läkare på den vårdcentral där jag bor.

Min pappa ligger på sjukhuset och har genomgått tre operationer varav den sista var så påfrestande för hans svaga hälsa att min mamma och jag fick säga hejdå till honom innan han rullades in och sedan vänta och se om han överlevde. Han gjorde det. Han klarade sej. Det är med ett lagom lugn som jag säger det även om man kan tro att jag kanske skulle hoppa och skutta av glädje för att han faktiskt fick fortsätta leva. Inom mej ställs frågan; var detta verkligen det bästa? Vilket liv har han nu när han fortsätter leva? Är det han som fortsätter leva eller är det hans kropp? Jag har den senaste tiden ställts inför många svåra existentiella frågor som jag försökt besvara inom mej. Vad är ett liv? När är "livslust" en fråga om en vilja att leva eller vilja att överleva? Jag har tänkt mycket på detta och när jag såg min pappa igår så brast ännu ett litet hopp om att han kan komma tillbaka till ett bra liv. Han ligger där på sjukhussängen och jämrar sej, han kan inte prata, han är stundvis vaken men glider snart in i dåsighet eller sömn igen. Jag tror dock att han kände igen min röst och jag smekte honom sakta över kinden och pannan och småpratade sakta om små vardagliga saker.
Lyssnade han eller var han i sin egen värld? Har han ont? Vad tänker han på? Är han orolig? Han hade vägrat att få i sej näringsdrycken de ville ge honom så jag tog pipmuggen och sa "pappa, du måste försöka få i dej något att dricka så öppna munnen lite så kommer det lite jordgubbsdryck här.." Sköterskan log lite när hon såg att jag fick i honom 3-4 munnar i alla fall.
Efter en stund gick jag. Jag hade inga krafter kvar att sitta där och jag behövde orka köra hem själv.
Idag skall bli en dag av lugn. Claes och jag hade halvt om halvt planerat att åka på en nostalgifestival i Vårgårda med gamla retroprylar, uppträdanden och kvällsfestande. Vi hade tänkt vara där på dagen och gå och insupa den gamla 50-tals känslan. Men när vi satt vid köksbordet igår kväll och småpratade så insåg vi båda att det skulle vara en dum idé och att det kommer fler tillfällen för sådant. Jag ville gärna orka/klara att åka för Claes skull. Och för min egen skull. Men vi tittade på varandra och visst vad beslutet måste bli. En lugn lördag. För min skull. Claes är orolig att jag går så långt över gränserna för vad min sjukdom tillåter att jag kommer bli permanent försämrad snart. Han är orolig. Jag är orolig. Just därför måste jag se till att börja införa allt lugn och all vila jag kan. Det är dags för det nu. Men inom mej brinner lusten att göra saker, haka på, besöka pappa, hjälpa mina barn etc etc. Jag vill ju! Det ligger som ett djupt behov inom mej att ställa upp och finnas till hands men det är dags att ändra på det behovet litegrann.
Det håller inte i längden. Det gör faktiskt inte det.

Idag skall jag alltså gå här och skrota och kanske löser jag melodikrysset tillsammans med Claes kl 10 eller så sätter jag mej och skapar ett kort eller något annat alster. Det enda jag behöver göra idag är att skriva det där brevet till min läkare som jag nämnde här ovan. Både Claes och jag har insett att efter den här långa perioden sista året kanske jag måste åka iväg och vila både kropp och själ. Det finns ett antroposofiskt ställe uppe i Järna som heter Vidarkliniken. Där har jag varit en gång för 3 år sedan men jag tror att jag måste be min läkare att skriva en remiss dit så jag har chans att få åka dit till hösten. Det är ett mycket annorlunda ställe med alternativa mediciner baserat på örter och ett helt annat tänkande. Antroposofiskt tänkande. Ingen tv, ingen radio, inga ljud, inga störande moment - bara lugn och ro. Att vara där ett par veckor är svårt men kanske är det enda möjligheten för att få sjukdomen att stanna upp och inte försämra mej? Vi tror det.
Jag skall skriva till min läkare och be om remiss så får vi se sedan hur jag gör.

Men just nu skall jag njuta av min lugna lördag och försöka tanka mej själv med all positiv energi som jag kan finna. Färg, form och pyssel är positiv energi. Kramar och mjuka pussar från Claes är positiv energi. En kopp té framför datorn är också positiv energi. Ett sms från en god vän är detsamma. Det finns massor av bra energi att ta för sej av eller låta komma till en - om man släpper in den.
Det skall jag göra idag.




Min hand i
pappas.
Värme!
Kärlek!
Omtanke!

Kära Världen och Livet

Kära Världen och Livet,

Jag är så väldigt trött? Kan jag få ta en paus tror Ni? Jag vet så väl att jag är behövd och det finns uppgifter för mej hela tiden att ta itu med men just nu känns det inte riktigt som om jag orkar det. Finns det någon chans att få lämna in en liten ansökan om semester en vecka eller två?
Det är ju körigt just nu, jag vet, men jag skulle verkligen inte fråga om det inte var nödvändigt. Ibland önskar jag att det fanns någon annan än jag som kunde utföra mina uppgifter men det verkar som om det är väldigt ont om avbytare. Säg gärna till när det finns någon avbytare ledig - för då behöver jag en.

Kära Världen och Livet - Ni gör det minsann inte alltid så lätt för en och jag tycker att arbetsuppgifterna blir lite för betungande. Kan man på något sätt lätta på dem, tror Ni? Jag är öppen för alla förslag. Eftersom det är Ni som till syvende och sist alltid, alltid bestämmer allt så tänkte jag att det är lika bra att vända mej till Er direkt. Just nu har Ni makten att bestämma om min pappa skall få leva eller avsluta sitt liv och Ni har även makten att kanske underlätta litegrann för mej så att min ME inte är som värst precis just nu.
Jag ber bara om en smula semester så jag hinner återhämta mej, finna lite ny kraft och läka min utmattade kropp.

Jag ser fram emot att höra från Er.

Vänligen
Fröken V