En LO :o)

Häromdagen satte jag mej ner och gjorde ännu ett litet pyssel-alster efter att ha snappat upp att Pysseltagen http://pysseltagen.blogspot.com/search/label/M%C3%A5nadsutmaning-februari

visade på sin sida att de har "Månadens utmaning" och man skulle göra något (kort eller Layout) efter en skiss. Jag tyckte att skissen såg kul ut och tänkte att "det här skall jag väl kunna klara". Satte mej så ner och började. Det tog mej ett par dagar för hjärnan arbetar så sabla långsamt och hur konstigt det än låter så blir jag väldigt trött av att "bara sitta upp och pyssla".

Det låter jättekonstigt för visst...man sitter ju liksom bara där och smågrejar...men i min sjukdomsvärld så är ju regeln: ALLT, ALLT, ALLT tar kraft - så även de roliga sakerna. Så även att pyssla.

Men hursomhelst, efter ett par dagar var den färdig i alla fall och jag kände mej nöjd. Jag har alltid svårt att börja på något och bestämma mej för vilka färger jag skall använda och oftast ramlar jag in på jordnära färger bara för att de liksom är lättast att kombinera med. Jag tycker ju mest om FÄRG och gärna starka färger så ibland får jag våga språnget och ta för mej av alla vackra färger som finns. Just därför valde jag att använda turkos i denna layout och så lite guld för att förhöja.

Jag låter riktigt "haj" på alltsammans när jag börjar komma in i "Pysselspråket" som tar ett bra tag innan man fattar. (särskilt om man har en slö hjärna som min!!!! suck) När det utlyses små tävlingar så står det vid reglerna att "gör ett kort, LO eller altrat" och skicka in senast den ...bla bla bla...." och TÄNK vad jag har funderat på vad i himlens namn är LO och altrat? Kort fattar jag ju vad det är (tack och lov) men det andra då? Jag gick och funderade på det och kom fram till att LO måste vara LayOut. Något man gör med foto/foton. Men altrat då? Det enda jag kom på var det engelska ordet "alterations" och det vet jag vad det är. Hmmm.... När jag sedan googlade "altrat" så fick jag klart för mej att det kan vara en sak man gör om/ändrar/skapar.

Jahaaaa.........ok....... då förstod jag och poletten trillade ner. Jag känner mej alltså nästan lite märkvärdig nu när jag kan säga att jag har skapat en LO!

Hehe

Det är kul att ha en uppgift i alla fall och varesej jag vinner eller inte (låter bra va? Jag som är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna!!!!) så är det väldigt roligt att ha något att "gå efter" och göra utifrån en skiss eller ett tema. Kul, kul! Det är nog bra för mina kognitiva funktioner att hålla igång tankarna och fantasin. Det tror jag i alla fall. Det är i alla fall väldigt, väldigt bra för själen och hjärtat - det känner jag :o)

Kram denna kalla vinterdag - stay warm...

Ledsen

Plötsligt blev jag ledsen. Lite sådär "jag ska aldrig mer anstränga mej och göra något alls-ledsen". Plötsligt tappade jag sugen totalt och vimsar runt här hemma och försöker finna den i något hörn igen.
Visst vet jag att tappade sugar går att plocka upp igen - men även om jag letar så vet jag inte riktigt om jag letar sådär himla noga just för tillfället. Ibland kan man få ha tappat sugen en liten stund och sedan, när man har varit ledsen tillräckligt länge, då kan man helt sonika plocka upp den igen.

Men just nu ska jag vara en smula ledsen och nedslagen. Jag ligger en stund längst ner i skorna och känner mej liten, obetydlig och väldigt, väldigt "allmän". Jag vill helst inte vara något av det jag skrev utan hellre få känna mej betydelsefull och nästan lite "bäst". (även om jag vet att jag inte ÄR bäst så kan det vara skönt att känna sej sådan)
Jag går till köket och gör mej en vanlig bondomelett med en massa ost ovanpå och sticker över gatan till den lilla kiosken (f ö det enda som finns i mitt lilla samhälle) och köper mej en Coca-Cola. Det får bli plåster på såren. Sedan, när ledsenheten lagt sej, skall jag rycka bort plåstren och komma igen.
Sen. Men inte just nu.

Väljer jag??

Idag vaknade jag med en oerhört tung kropp och leder som inte ville böjas och en skalle utan funktioner. "Näeeee....fan också", minns jag att jag tänkte. Inte idag. Jag vill inte ha en sådan här dag idag. Jag vill ha en bra dag. Men valmöjligheten var mej inte given så jag fick ta vad jag hade och försökte göra det bästa av det. En kopp té, lite fånigt klickande på det löjliga onlinespelet "Farmville" en stund och så de sedvanliga medicinerna. Jag väntade en stund...väntade på lindring. Den kom aldrig.
När jag hade väntat tillräckligt länge och insåg att "det här är vad jag har idag" så fick jag tänka om. Jag ville så mycket med min lördag men började genast att omprioritera. Jag struntade i att duscha just då och att tvätta håret fanns inte längre en chans att orka göra. Det känns ibland svårt att behöva se lika jävlig ut på utsidan som min insida är så jag brukar vilja sätta upp håret, komma i ett par jeans och borsta tänderna. De dagarna jag får på mascara och har tvättat håret - ja, de dagarna ser jag till att visa mej rejält för familjen så de minsann ser att jag kan se "vanlig" ut och att min sambo faktiskt har en snygging till tjej. Hehe :o)

Jag fick ett sms från en vän som jag aldrig träffat men som jag kommit i kontakt med på omvägar (lång historia - den tar vi en annan gång) och hon skrev att hon var så glad över den hjälp jag erbjudit henne och hon undrade hur jag orkade vara så positiv när jag har det så svårt och mår så dåligt? "Hur orkar du skriva så positivt och hålla modet och humöret uppe?" skrev hon. Jag blev glad. Jag blev faktiskt väldigt glad när jag insåg att jag utan alltför stora ansträngningar låter positiv och glad. Att det finns en glad "aura" kring mej.
Jag var helt säker på att jag hade tappat det stinget eftersom jag ofta mår dåligt, känner mej bortkopplad från Världen och kämpar för att klara min vardag. Vilken LYCKA att genom henne få veta att någon ser mej som positiv och glad! Mitt i den svåra förmiddagen lättades allt upp av en god väns tankar och syn på mej.

Det är lätt att tappa bort sej själv och det är väldigt lätt att glömma av att fundera på "Vilket intryck ger jag mina vänner och min familj?" På hemmaplan får man naturligtvis vara precis som man är och även med sina vänner, men kanske är det bra att någon gång tänka efter vilken sorts aura/känsla man vill att andra ska få av en själv? Vad vill du förmedla till andra och vad skulle du önska att de känner när de pratar med dej? Man får vara precis som man är - på gott och ont - men kan man någon gång försöka välja sinnesstämning när man känner att man klarar av det? Välja att se det svåra ur ironiskt eller komiskt perspektiv eller kanske försöka se det bra i en dag som för övrigt är skit?
Jag vet att jag medvetet gör de här valen. Det vet jag att jag har lärt mej. Under dessa år som gått och jag ständigt dragits med ME så har jag till slut inte orkat att vara negativ. (visst har jag mina dagar...de dagarna när jag gömmer mej för omvärlden och tycker synd om mej själv, slickar mina sår, är arg och förbaskat negativ - men då ringer jag ingen kompis och håller mej för mej själv)
Ur en skitdag kom något bra idag: Vännen ser mej som glad och positiv! Tackar! *niger och tackar fint* Jag ska skriva upp det i min skrivbok och ta fram det en annan dag när jag saknar gnista. Då skall jag minnas att jag har gnista och att den egentligen finns där. Den bara syns inte varje dag!!! :o)
Nu ska jag se om jag kan äta lite och kanske, kanske orkar jag sitta upp en stund och göra klart ett pyssel som jag skall anmäla till ännu en tävling. Det är inte säkert att det blir någon kraft över efter maten men har jag tur så.....

Over and out!

Bidrag

Så tar jag ett nytt kliv i mitt lilla "pyssel-liv" och anmäler ett kort till en tävling! Det här är allra första gången och jag vet egentligen inte riktigt hur det fungerar men tänker att "det ger sej nog". De flesta som pysslar med scrapbooking, kort och annat har en fin blogg där de visar upp sina alster och på kanterna i bloggen ser man vilka "följare" de har och vilka bloggar de själva följer. Det lustiga är att jag inte har en susning om hur man gör för att få så många olika grejer, följare och små annonser på sin blogg utan kör på det helt vanliga, enkla och trista sättet. Jag har fullt sjå med att få mina bilder att komma vid rätt inlägg och inte halka ner i föregående!!!
Hur kan jag tycka att jag är "lite haj på det här med datorer" när jag inte ens kan få min blogg cool och snygg? *skrattar*

Hursomhelst, jag fick syn (en en ren slump) på en tävling hos en duktig pysseltjej som heter Pojjo där man skall göra ett kort eller en scrapsida utifrån en särskild skiss. Jag tände på idén och den där tävlingsinstinkten i mej (som jag så envist haft under alla, alla år av tränande) vällde upp inom mej och jag satte mej ner och gjorde ett kort.
Här är mitt bidrag till Pojjos tävling:

http://pojjos.blogg.se/2011/february/tavling.html#comment

Nu hoppas jag bara på en smula tur att vinna! Men om jag inte gör det i just denna tävlingen så har jag åtminstone skapat ett kort ur ren inspiration och utifrån en skiss och på ett sätt som jag aldrig tidigare gjort. Med andra ord så har jag lärt mej mycket nytt!!

Trevlig helg önskar jag alla.....

Kram

Tankar om pappa

Nu skall jag ringa ett litet samtal till min älskade pappa. Han finns just nu i två veckor på ett korttidsboende inte långt från mej och där har han det så bra. Personalen är supertrevlig och bra på alla sätt och pappa får ett lugn i sin förvirrade hjärna så det går att tala med honom, skoja lite och han ser nöjd, glad och lugn ut. Det är inte alla gamla som vid snart 79 år får ha stunder då de är lugna, glada och nöjda. Min mamma är hemma. Hon hälsar på honom. Ofta.

Strax skall jag ringa honom och höra hur hans dag har varit. Vi kan tala lite om solen som tittat fram så fint idag och jag kan fråga vad de har fått för gott att äta till middag och vilken smaskig efterrätt kan det ha blivit idag månntro? Jag kan också berätta att Claes är och fixar med bilen hos en arbetskamrat för att en bakre fjäder har gått sönder samt dess fäste. Pappa pratar gärna bilar och eftersom jag inte är helt tappad bakom en vagn vad det gäller sånt där så kan jag hänga med på ett hörn. Det gör mej gott i själen att höra hans vanliga röst. Den rösten som är min pappas. Jag får alltför ofta höra den "andra pappa" när han hallucinerar och har svåra vanföreställningar och frågar argt och uppfordrande: "VAR ÄR S?" Då kan jag svara tio miljoner gånger: "hon står där i köket jämte dej". Och han kan tio miljoner gånger svara aggressivt: "nänänänänä, sluta nu. Inte det fruntimret. VAR ÄR S undrar jag?"

Då suckar jag oftast bara och försöker lugna honom och avleda hans tankar. Hur lätt är det på en aggressiv pappa som är ledsen, förbannad och totalt förvirrad och undrar var hans fru är. Den som står jämte honom i köket är den "andra S" och hon är bara ute efter att lura honom på pengar, att ta över huset och är lejd av hans fru för att ta hand om honom medan hans fru är ute "på äventyr". Det är mycket, mycket svårt att få lugn över en dement pappa. Ännu svårare när det handlar om hallucinationer för då är han i sin värld och jag kan inte nå honom. Ingen kan nå honom.

Men så kommer de 14 dagarna när han är på korttidsboendet och då rätar alla konstiga kurvor till sej i hans arma skalle och han får ordning på vem vi är. Då är jag hans dotter och S är hans fru och det finns inte två S. Då är världen enklare för honom och jag blir GLAD över att han fungerar någonstans. Fungerar han inte hemma så fungerar han i alla fall där. Nu ska jag ringa honom och än en gång tala en stund med min älskade, älskade pappa.

Ha en mysig lördagskväll och kom ihåg: "Det är kurvorna som gör vägen till ett liv"

Sabla bilder och underbara hjärtan

Sabla foton och inlägg som bara blir sneda och knasiga! Jag har gjort allt jag kan för att få ordning på det men det verkar hopplöst. Längst ned i förra inlägget lade jag en mysig bild på kuddar men den hamnade liksom på trekvart och in i föregående inlägg som inte alls handlade om kuddar! *suck*
Teknikens under är kul - men ibland oförståeligt. Strunt samma för den som läser förstår nog ändå och får vara nöjd med det som går att åstadkomma. Idag ska man tydligen vara nöjd med vad vädrets makter kan åstadkomma. Hmmm...
Det yr och vimsar runt snö i en himla fart utanför fönstret och hade man nuförtiden använt bonad på huvudet så är det helt klart en sådan dag när man skulle behövt säga: "Håll i hatten idag". Nu har jag ingen hatt eller annan huvudbonad och jag ska heller inte ge mej ut i ruskvädret så mej kvittar det! :o)

Jag har en rätt okej dag idag! Mitt hjärta är varmt, ömsint och roligt och jag kan använda mej av dessa egenskaper för att klara min dag och orka med resten av kroppastollen. Det har hänt väldigt mycket den senaste tiden och särskilt med mina gamla föräldrar. Jag skall berätta om det vid ett senare tillfälle men mitt i allt svårt dök det upp en mycket, mycket glädjande nyhet som har fått både mej och Claes på fötter. Han har äntligen fått jobb! Ett mycket bra jobb som han känner att han kan trivas med och den 1 mars börjar han. Serva vitvaror hos kunder/firmor. Tänk...nu är det mycket som faller på plats. Inte enbart att hans inkomst kommer lägga sej många ribbor över det han fått ut från a-kassan men även för mej. Jag kommer ha dagar hemma utan ljud och ingen att prata med och även om det låter pyton så är det vad jag behöver. Det är precis vad jag behöver!
Även om man inte MÅSTE prata med de i familjen som är hemma så gör man ju liksom det ändå. Det går ju av bara farten och man tar på något sätt hänsyn till den andre/andra som är hemma. Nu blir det Tystnadens Tid för mej och jag hoppas det skall läka det som blivit sämre i mej.

Snön får fortsätta yra utanför fönstret för nu går jag mot sängen och bolltäcket och drar loss på ett par timmars sömn. Sedan längtar jag efter att pyssla några fler kort för på måndag är det ju Dagen D. Alla Hjärtans Dag. Den dagen då jag får gå loss hejvilt på hjärtan och tala om för alla mina vänner o familj hur viktiga de är för mej. Hjärtan är bäst - formen, det de står för och alla sätt att rita och använda sej av dem. Hearts forever!

Min torsdag och lite till

Inte vann jag någon symaskin i den där tävlingen för länge sedan. Inte vann jag allt det där vackra pysslet i en annan tävling där jag gjorde enligt konstens alla regler och inte heller vann jag pysslet i Pojjos tävling nu sist där dragningen var idag. Suck. Men strunt samma....*muttrar* jag ville ändå inte ha det. Sådetså. Lika bra att någon annan fick både symaskin och pysselgrejer. Fast egentligen hade jag gärna velat ha lite nya fina pysselgrejer...jo, det hade jag allt gärna velat ha. Det dumma är att det mest är "inbitna och vana" pysslare (skitseriösa ena som redan har allt och lite till...) som är med i tävlingen och som vinner. Vad blir det av det? Jo, någon som redan har hyllorna och lådorna fulla med pyssel hemma hos sej vinner ÄNNU mer och de drunknar i vackra små blommor och gud vet allt....

*suckar lite* Nu låter jag missunsam. Jaaa...det gör jag allt. Det är jag inte - men jag kan tycka att allt det fina pysslet inte riktigt kommer till de som behöver det bäst. Fast så är det väl med det mesta här i världen, om man tänker efter. Jaja, jag vann inte men "ingen tur i spel men massor av tur i kärlek" stämmer ju bra så det räcker gott för mej.

Jag har den sista tiden haft små, små stunder av lycka och kunnat göra saker som får mej att må bra. Resten av tiden har spenderats sängliggandes och jag förstår (men vill inte förstå) att jag är sämre i min ME. Jag har sedan sommaren försämrats och för att förstå vari försämringen består så måste jag gå tillbaka i tankarna och jämföra med vad jag klarade i somras och hur det är idag. Det är svårt överblicka på vilken nivå jag ligger och hur svår utmattningen är i jämförelse med t ex sommaren som gick. Jag och Claes har pratat en del om det och han ser försämringen precis som jag. Det är inte lika många attacker av skakningar längre men de sekundsnabba svängningarna från att kunna stå upp till att ramla ihop är fler och intensivare. Idag har jag tvättat håret och Claes fick reda ut alla tovor ur mitt självlockiga hår. Han borstar så fint och har lärt sej så bra att borsta på ett visst vis så det inte drar och sliter i hårbotten för mycket. Jag är nämligen vansinnigt håröm och det gör jätteont att reda ut tovor! :o) Efter hårtvätten vek sej benen och jag blev tvungen att vila en timme. Jag halvsov lite omvartannat och slumrade skönt under mitt bolltäcke. Sedan var det dags att försöka bege sej in till stan. Jag hade ett mycket viktigt möte kl 15 men insåg när jag började förbereda mej att "det här blir svårt. Går det verkligen?". Jag tog lite extra medicin, jag drack en näringsdryck och jag försökte med viljans kraft men när jag stod där med jackan på mej så sjönk jag ihop och kände hur det drog i alla muskler i kroppen, hur illamående sköljde över mej, hur det blev tungt att andas och hur nacken sakta började knycka...

Jag tog mej sakta in till sängen och letade efter lösningar. Hur skulle jag göra? Klockan var halv tre och jag hade behövt åka in mot stan. Jag gjorde som så många gånger förr: Tänkte om. Letade nya lösningar. Om inte jag kunde ta mej till stan på mötet så kanske vi kunde ta mötet via telefon? Om jag låg kvar under täcket så kunde vi talas vid per telefon istället? Det borde ju gå lika bra? Väl? Prick klockan 15 ringde jag upp och jodå, visst kunde vi ta mötet på telefon istället! Det gick utmärkt. Alltså gjorde vi det och det funkade fint. Efteråt var jag väldigt nöjd med hur allt löste sej och jag kände mej stolt över att jag hade lyssnat tillräckligt på kroppen för att veta att det INTE var läge att ge sej ut och köra och åka på möte i det tillståndet. Det hade förresten inte ens gått - men ibland tror jag att saker går att genomföra bara genom att jag VILL tillräckligt. Knäppt! Efter telefonmötet somnade jag och sov länge. Länge.

Klockan är nu en bit över midnatt och jag är enormt trött och behöver gå och lägga mej. Här är lugn och ro och nattens mörker är så skönt och rogivande. Jag behövde få skriva några rader ikväll så jag vet att det har varit en torsdag. Jag kände att jag behövde summera dagen på något vis och det har jag gjort nu. Det har förstås varit mycket mer än mötet som blev tokigt men i det stora hela har jag varit ok idag. Jag önskar jag hade fler ord att beskriva min inre trötthet och utmattning men de orden existerar liksom inte. Jag vet att jag läste en gång någon som beskrev sin ME (utmattningssymtomen av ME:n) såhär:

"Tänk dej att du är på vandring i fjällen. Du vandrar långa sträckor varje dag och ser och upplever massor. Du går över stock och sten och framåt eftermiddagen börjar du längta efter en fjällstuga att sova/vila i. Du letar och letar efter stugan som borde komma men finner ingen. Du börjar frysa och det blir sen kväll. Fortfarande ingen stuga i sikte. Nu har du gått många mil under dagen och kroppen och musklerna värker. Du finner ingen stuga utan får sova i din sovsäck under bar himmel och får endast några få timmars ordentlig sömn. Sedan vaknar du till en ny dag när du måste vandra vidare. Utmattad från gårdagens vandring blir det även denna dagen flera mil. Än en gång blir det eftermiddag och du letar efter en fjällstuga att övernatta i så du får sova ordentligt och bli utvilad. Men inte heller denna kvällen finner du en skön och varm stuga att övernatta i utan får nöja dej med obekväm sömn under bar himmel i ett par timmar.

Så här håller det på. Så här är det på ett ungefär. Jag går omkring hela dagarna med blytyngder under fötterna och en värkande kropp som är så trött, så trött och jag väntar på att finna något ställe som gör mej hel, alert, pigg och ok igen. Men fjällstugor finns inte att nå när man har ME. Då får man klara sej ändå på de där futtiga timmarnas sömn. De räcker inte. Inte på långt när. Men så är det och när det är morgon så måste jag upp i alla fall - även om kroppen skriker att "nej, jag orkar inte". Det är inte trötthet i den benämningen att jag vill somna om. Jag är inte sömnig. Jag är utmattad. Som om jag gått hela natten. Eller sovit illa i en sovsäck under en gran i skogen. Även om jag har sovit i min säng hela långa natten och ack så många timmar så är det ändå som om jag bara fått några få.

Jag vet inte om det får andra att förstå situationen bättre, men kanske. Häromdagen fick jag en inbjudan till en tjejträff förresten. Till en toppenfin gammal vän som brukar dra ihop vårt gamla kompisgäng någon gång om året. Jag älskar dessa träffar och att träffa alla - men jag vet redan nu att jag inte klarar att gå med denna gången. Jag har inte kraft nog att sitta och småprata och äta vid bordet samtidigt. Jag kommer antagligen att ramla ihop i en pöl mitt under maten/fikat och sen var mitt roliga slut. Jag orkar inte försöka orka. Jag får betala ett alldeles för högt pris för att bara ens ta mej dit och sitta med en kort stund så jag skippar det. Jag orkar inte forcera krafter som inte finns....jag är...tyvärr....för dålig för det just nu.

Men sen, när jag är bättre igen, då ska jag vara med. Finns tron inom mej på att jag blir bättre eller är jag livrädd för att försämringen är permanent? Med ME är det ingen som vet. Ingen kan ge mej svaret. Jag ska inte fundera på det ikväll utan gå och borsta tänderna nu och sjunka ner under mitt täcke. Jag ska känna hur härligt skönt och varmt det är att krypa ner i sin säng och hur gott kudden luktar. Kuddar är mysigt, tycker jag. De är inte bara något att ha under huvudet - nej, för mej är mina kuddar också små dofta-gott-och-tröstande.

God natt och sov så gott alla där ute i Stora Vida Världen!

Åh, vad jag vill vinna.................

Hej svejs....

Idag har jag klarat att sitta en stund vid datorn och på måfå har jag hittat runt bland lite olika bloggar. Det är alltid spännande att finna nya bloggar och särskilt de som pysslar och gör vackra saker där man kan få lite inspiration och vägledning. Jag är nog lite kräsen vad det gäller bloggar för jag vill inte sitta och läsa, titta och "ödsla min dyrbara kraft" på bloggar med pyssel som jag liksom inte känner är något jag fastnar för.

Sådant pyssel som görs i dussintal är jag inte intresserad av utan gärna de med något "eget" och som syns att det är gjort från hjärtat, med ögat och med hjärnan på full speed. :o)

Här är en blogg jag fann idag där jag blev sittandes och kikade på hennes alster - väldigt vackra och härliga! Att hon dessutom råkade ha en tävling där man kan vinna lite pyssel gjorde ju det ju bara ännu skojigare. Jag tar en chans och försöker vinna lite pyssel - här är länk till hennes sida och en bild på "godiset" som hon lottar ut.

Det är pyssel från de allra härligaste märkena och tillverkarna så det lär vara otroligt fina priser. Håll era tummar för att jag vinner - snälla :o)

http://pojjos.blogg.se/2011/january/jag-firar-med-en-blog-candy.html#comment

Underbara märken/tillverkare av vackra saker som just nu skall lottas ut på Pojjos blogg.

Toppen!