Bara ett visst antal ord

Kraften fattas mej och orden fattas mej. Något har hänt. Jag har på kort tid försämrats ytterligare i min ME och jag vet inte vad jag skall göra för att hindra framfarten av försämring. Jag vill skrika ut min frustration och be att få svar på mina ständiga fråga "vad ska jag göra?" . Be att någon hör min bön om hjälp.
Men vem finns som kan hjälpa mot en sjukdom som så få läkare vet något om eller kan göra något åt? Ingen har ju kunskap om vad som orsakar ME och vet man inte det - ja, då finns det heller inga mediciner.
Jag injicerar med det starkaste B12 som finns att uppbringa och det hjälper mot hjärndimman och att kunna tänka klart och vara med i ljud och ljus och aktiviteter men mot den ständiga utmattningen hjälper inget.

Claes åkte iväg med bilen för en stund sedan. Vi sa hejdå ute i hallen där kvällssolen sken in genom den öppna dörren...vi blev ståendes och kramades. Han doftade gott och nyduschat och jag la min kind mot hans halsveck och sa "tycker du om mej?" Han tog ett stadigare tag om mej, höll mej hårdare mot sej och strök mej samtidigt över håret och sa mjukt "jaaaa, jag älskar dej så mycket". Då tårades mina ögon och ja sa "trots att sjukdomen förstör så mycket?"
Han svarade: "Ja, trots det. Det är inte du som är sjukdomen."
-Kommer du fortfarande ihåg det som är jag, mumlade jag. Då höll han mej än hårdare och sa "jaaa, det gör jag. Alltid".
Sen åkte han och jag känner fortfarande värmen från hans armar och hans goda doft som stannat kvar vid min kind.

Att vara älskad trots att man faller ihop, inte orkar, inte kan vara sej själv, är rädd, gråter, inte kan åka med på utflykter eller göra vanliga saker tillsammans, inte kan bjuda hem goda vänner och kräver ständig förståelse och hänsyn - det kräver kärlek. Det vill till att kärleken är stark när den ene är sjuk. Det är ett som är säkert.

Just ikväll har rädslan tagit ett tag om mej och jag inser att jag försämrats ytterligare den senaste veckan. Försämringen kom i och med att jag åkte med i bilen ända till Kungsbacka för att välja ut en liten kattunge som vi får hem till oss i mitten av augusti. Det var ju en fantastiskt rolig utflykt och underbart roligt att välja en av dessa tre små ljuvliga kattisar. Men färden både dit och hem, 7½ mil åt vardera håll, tog hårt på min kropp. Något gick väldigt snett och jag har sedan i tisdags inte lyckats komma tillbaka till samma läge som jag var innan vi åkte.
Därför vet jag att antingen är det en försämring som kommer sitta i länge eller stanna kvar eller så är det extrem lång återhämtning. Jag hoppas på det sistnämnda.
Jag har varit så försiktig med aktiviteter och verkligen tagit det extremt lugnt sedan i tisdags och trodde i morse att "idag är jag nog ok igen". Så fel jag hade.
Nu börjar kraftlösheten slå till igen och jag skall bege mej till min både älskade och hatade säng. När kroppen skriker efter vågrätt läge så kommer nästan tårarna när man väl lägger sej ned. Den är en sådan plåga att hålla sej upprätt och när man äntligen lägger sej ned så är det så skönt och vilsamt och som om balsam hälles på alla sår .... så tårarna kommer.

Jag får så många fina sms och hälsningar från vänner som önskar höra av mej eller vill pratas vid en stund och varje gång får jag skriva sms och försöka forma det hjärtat säger: "Jag är så ledsen att jag inte orkar prata och vara den vän jag vill vara för dej. Ledsen att vi inte kan ses. Ledsen att jag inte kan ge allt av det bästa jag har inom mej till dej. Kraften till det finns inte".
För någon som har svårt att förstå varför det inte ens går att tala i telefon skulle jag vilja jämföra det med de scener man sett på tv ibland, från Mt Everest. En klättrare som är så in i döden trött så han/hon sätter sej ned i snön och andas tungt. Hänger med huvudet och vill bara bort. Inget i världen kan få klättraren att ställa sej upp just då. Utmattningen är för stor.
I den stunden kan klättraren inte heller vara en trevlig vän som plötsligt kan börja prata i telefon och hänga med i ett samtal. Man varken hör eller uppfattar ord eller känslor - för man är för utmattad.
Precis så är det.
Att tala och att "hänga med" tar för mycket kraft. Just så är det nu och till alla vänner som jag inte kan ge allt mitt bästa:
Förlåt älskade ni...jag önskar jag kunde men i mitt hjärta och i mina tankar ger jag er all min värme och min vänskap. Alltid.

Jag hoppas, hoppas de kan förstå och även kan förstå min starka vilja i att VILJA vara den Victoria jag egentligen är. Inte Victoria med ME utan bara Victoria.

Nu tryter kraften. Så här många ord räckte den till.

Over and out.

Jag är en liten båt

Jag har haft ett par fina dagar som nu ligger bakom mej. Jag önskar jag hade bloggat om dom och vad jag har gjort och vilka fina kort jag har skapat. Jag är lite, lite stolt över vad jag åstadkommit minsann. Men....när jag får såna där fina dagar så hinner jag liksom inte ödsla kraften och tiden på att skriva. Det är ju då jag vill göra saker FÖRUTOM att sitta vid datorn. Det är nog därför det inte blir några ord när jag har en bra dag.
En sådan dag är kanske lite förvärdefull för att sitta still och blogga och hänga vid datorn. Men idag.
Idag kan jag gott blogga. Skriva. Finna ord för hur det känns inombords. Inombords låter förresten som en sida på en båt. Babord. Styrbord. Inombords. Jag kanske är en båt idag? En gungande båt som har hamnat lite för långt ut på havet?
Jag tror bestämt att det är så. Det segel jag hade igår och i förrgår och alla andra dagar har fått stora revor i sej och för mej inte framåt så bra. Eller rättare sagt; för mej inte framåt alls. Havet är kav lugnt och jag får ingen vind i seglet så jag kan inte ta mej åt något håll. Båten är lite skavd och läcker pyttelite på några olika ställen men tillräckligt för att jag gärna vill hålla mej såpass nära land så att jag kan hinna ta mej till fast mark om det skulle bli översvämning och risk för att båten sjunker.
Jag försöker få vind i seglen men utan vind och med trasiga segel så är det omöjligt. Jag står stilla mitt på havet. Hur kunde jag driva så här långt från land? Man kan inte säga att det går nöd på mej direkt för jag är ok. Men det är ensamt. Väldigt ensamt. Jag har ingen som hjälper mej, ingen som håller om mej om jag blir rädd, ingen som kan hjälpa mej fundera ut en plan på hur jag ska ta mej in till land igen och ingen som mjukt viskar "det blir snart bra ska du se".
Båten har åror. Det har jag vetat hela tiden. Klart att båten har åror. Det har alla små båtar. Men vad ska jag med åror till när jag inte kan ro? Hur mycket jag än vill så kan jag inte ro mitt båtskrälle in till land. Inte ens om det blir helt nödvändigt. Kanske om det blir en fara på liv och död - men inte förrän då. Min båts åror är dessutom skraltiga och träet börjar flisas sönder men de hade i alla fall dugit till att ta sej in till land. Tror jag.
Mitt därute på havet sitter jag och funderar på livet och får nöja mej för stunden att vara lite ensam och inte kunna ta mej till hamnen. Snart vänderna kanske vindarna och ändå kan ta tag i seglet, snart kommer kanske någon och bärgar mej eller snart kanske jag kan ro och mest av allt; jag håller humöret uppe så gott jag kan.
På styrbords- och babords sida och inombords.

Dagens Tips från Fröken V

Just som jag stod ute i köket för 10 minuter sedan kom jag på Dagens Tips. Det är ett mycket, mycket bra tips som man har stor nytta av. Jag har nu provat det jag först kommer skriva om, ett antal gånger och ingen gång har det gått bra och därför grundar jag nu Dagens Tips på mina erfarenheter.

Det handlar om persikor.

Dessa sammetslena, vackra, härligt doftande sommarfrukter som ligger som lockande i frukthyllan i mataffären och både färgen och doften är underbar. Jag älskar persikor! Jag älskar nektariner också men persikor är godare. Dessutom är själva namnet "persika" så väldigt vackert! :o)

Flera gånger har jag köpt persikor. Styckvis för ca 29.90/kg som man plockar ett antal i en plastpåse själv eller 10 stycken i en sladdrig korg för ett enhetligt pris. De i korgen är alltid mycket mindre. Men prisvärt förstås. Det slår dock aldrig, aldrig fel att varesej man köper persikor i egen påse eller i korg så måste dessa ovillkorligen hanteras väldigt varsamt. Minsta lilla - och persikan får sej en stöt och blir mjuk och geggig. Det går på ett kick.

Härsomsistens köpte jag mindre persikor i korg. Jag bar dem varsamt överst i en ica-påse och ställde in dem i kylen (längst ner där det är svalare) för att de skulle hålla sej fräscha. Efter 1½ dag låg där minst 2-3 stycken som var rejält mögliga.

MÖGLIGA? Hur är det möjligt att de hinner mögla på denna korta tid? Jag hann knappt få hem dem innan de var dåliga. Och har en börjat mögla - så kommer resten efter i rasande fart. Vi hann bara äta 2 av dessa persikor och sedan slängdes resten. De sista i korgen på dag 4-5 hade inte möglat men det sammetslena skalet hade helt skrumpnat och då var det ingen som ville ha dem för det.

Är det inte det ena - så är det det andra.

Ligger persikorna (som man plockar själv i en påse) KVAR i påsen i kylen/svalen så blir det samma skit. Varesej påsen är öppnad eller inte. Lägger man persikorna UTAN påse - då skrumpnar skalet fort. Då är det ingen som vill äta dem.

Idag var vi på Ica en kort sväng. De vackra persikorna låg där och lockade mej. Än en gång föll jag för frestelsen!!! Jag plockade noggrannt ut 4 persikor (lika bra att inte ta för många utan att vi hinner äta upp dessa innan de blir dåliga) och la fint i min lilla påse. Jag valde persikorna med omsorg och tog INTE de som var för mjuka och röda utan höll mej till de lite, lite fastare.

Betalade och åkte hem. Väl hemma packades de upp och lades i kylen. En stund senare gick jag för att hämta en. Men....vad nu då? Hur var det möjligt att denna fina, runda persika nu hade förvandlats till en mer oformlig frukt (om än rund) och genast hade fått platta sidor som nu var geggiga när man satte tänderna i dem? Hur tusan var det möjligt? Jävla skitpersikor, tänkte jag men åt demonstrativt upp den.

Dagens Tips är alltså:

Gå in på Ica eller vilken affär du vill. Välj ut en persika som är exakt så fin och mogen som du vill ha den. Håll den varsamt i handen. Betala i kassan ENBART för din persika. Köp INGET annat. Gå några steg bortanför kassan eller möjligtvis ut på parkeringen och ÄT DIN PERSIKA DIREKT! Vänta inte. Vänta för allt i världen inte. Ät den direkt och njut av att den är exakt så vacker, god, rund, inte geggig, inte möglig utan heeelt perfekt!

Så skall man göra med persikor har jag insett. Lär nu av mina misstag och gör hädanefter som jag just lärt dej. Njut av persikor i sommar - men njut dem fort! ;o)

Glass med papper

Hej hej i sommar-Sverige...har du ätit många glassar den senaste tiden? Har du kanske köpt både mjukglass och vanliga GB-glassar och gottat dej ordentligt? Jag hoppas det. Jag hoppas dock att du slänger ditt glasspapper och glasspinne i papperskorgar och inte i naturen. Dessutom hoppas jag att du INTE gör med din glass som en käck ungdomskille gjorde igår mot mej.
Jag funderar på om jag ska polisanmäla det? Eller kanske skriva en insändare till Borås Tidning och klaga på denne spoling? Eller ska jag försöka komma över händelsen och gå vidare i livet? Jag har inte bestämt mej än. Kanske du kan hjälpa med vad som bäst behöver göras?

Igår vaknade jag sent. Halv tio för att vara exakt. Jag gick upp och tog det lugnt och varligt som vanligt och vid tiotiden åt jag lite frukost. Då ringer dottern och frågar sömndrucket (hon hade precis vaknat) och frågar "Kan du hämta oss inne i stan?" Dottern och kompisarna hade varit på tjejkväll och behövde nu skjuts hem. Men varför i himlens namn var de uppe så tidigt och varför lät det som om det brann i knutarna? Jag sa att jag var tvungen att äta färdigt och klä på mej så vi bestämde tid efter 45 minuter. Jag kände mej plötsligt lite halvt om halvt stressad även om jag hade gott om tid. Jag blev plötsligt lite sur och förvandlades på kort tid till en bitsk liten terrier som bjäbbade rejält. Jag var inte trevlig.
Klockan gick och jag blev tvungen att åka den dryga milen in till stan för att hämta tjejerna. Jag hade fått adressen av dottern och just där har jag varit många, många gånger och visste precis var det låg. Nemas problemas. Trodde jag.

Inne i centrala Borås tog jag stora vägen som snabbast tog mej till adressen. Jag vevade ner rutan för vår gamla Opel har ingen aircondition och värmen var ganska pressande just inne i bilen. Jag hade en för varm tröja på mej kände jag men lät luften blåsa rejält från det nedvevade fönstret. En solig dag. Mycket trafik. Var det kanske turister eller var kom all denna trafik ifrån? Jag rattade bilen mot adressen och började närma mej....eller vänta nu.......nu såg det inte riktigt ut som det borde göra....hmmm..... Hjärnan började arbeta. Var jag fel? Varför såg det inte ut som det brukade göra? Husen, vägarna och allt låg liksom fel. Var var jag? Låg inte gatan här någonstans? Låg den kanske närmare centrum? Skulle jag kört upp den andra gatan för att komma rätt? Det spann loss ordentligt i hjärnkontoret och jag blev ännu lite svettigare än jag redan var och terriern i mej började ilskna till mer och mer.
Var fan låg Folkungagatan? Den vanliga jädra gatan som jag så väl visste var den var. Eller åtminstone hade vetat. Plötsligt inser jag att jag inte har en susning om var jag är eller vart jag ska och allt blir kaos. Jag ser på klockan att jag skulle varit vid Folkungagatan för 10 minuter sedan och att dottern säkert väntade på mej.
Jag drog snabbt iväg ett sms med orden "Jag hittar för helvete inte. Letar." Dottern ringde upp efter någon minut och sa:
"Lugna dej nu mamma och håll tyst och skrik inte så förbannat. Strunt i att hitta hit, vi går ner till det stora köpcentret så kan du komma dit." Så bestämde vi. Jag begav mej så mot köpcentret istället och fick någotsånär ordning på skallen eftersom köpcentret var ett mycket lätt mål att ta sej till.
På väg dit blir jag ståendes vid ett rödljus. Jag är arg. Uppgiven. Terrier-aktig. Svettig. Och lite ledsen över att jag så totalt flippat att jag inte ens hittar i min egen stad längre. Då kör en svart jädra överklassbil upp i andra filen på min vänstersida. En BMW eller Merca eller nåt sånt. En massa ungdomar satt i den och baksätet var fyllt med tjejer medan två killar satt där fram.
Plötsligt vevar passagerarkillen ned sin ruta och jag kikar mot hans håll lite sådär i förbifarten. Då tar han sin (säkert) nyinköpta glass som fortfarande har pappret kvar på och håller upp mot mej. Flinar gör han också. Alla skrattar. Jag skrattade INTE.
Jag skrattade banne mej inte. Terriern i mej gick och la sej. Svetten la av. Irritationen avtog och modet sjönk. Hela jag blev till Ingenting.
Jag håll blicken stadigt framåt och suckade några gånger för mej själv innan det slog över och blev grönt. Utanför köpcentret stod tjejerna och allt gick väl att ta sej hem.
Men jag var inte längre så hispig och svettig. Jag tror jag blev lite ledsen.

Glassen med pappret på som killen så käckt visade upp för mej ut genom rutan var:
Ja, vad ska man säga? Det var ju just exakt precis det jag var. Ett stort jädra pucko som inte ens hittar Folkungagatan i min egen stad.
Den här glassen ska jag aldrig äta. Borde han inte polisanmälas va? Eller i alla fall få sej en åthuting under Dagen Ris i tidningen. Men antagligen skiter han i det.
Ska jag försöka gå vidare i livet efter denna mycket traumatiska händelse tycker du?

Over & out.

Naturfenomenet Fröken V

Kära nån. Idag är det minsann bedrövligt. Idag är Fröken V ett ras. Ett rent jordskred som i Sydamerika någonstans. Jordmassor som rasat och som gör att det en gång så vackra (?) nu är lite begravt i lera, jord och annan bråte. Ett och annat vackert grässtrå kanske tittar fram mellan jordklumparna men det är minsann inte mer än så.
Jordskred så det heter duga.
Hur i himlens namn blev jag ett skred?

Om jag bara tog tag i hårtvätt, en snabbdusch, lite fräscha kläder och kanske t o m få på lite mascara så är jag säker på att raset liksom skulle lätta lite. Den värsta lervällingen skulle tas bort. Men...ibland är raset kvar ÄVEN om man tillämpat drastiska åtgärdet såsom hårtvätt, mascara och kläder. Då är det minsann sorgesamt.
Om man verkligen tagit sej tid, ork och tagit sej i en krage man inte har - och ÄNDÅ inte får valuta för uppoffringen. Det är DÅ man deppar ihop en stund. Nu kan jag ju ändå deppa fastän jag har kvar kraften och tanken på att "jag är ett jordskred men skulle kunna bli en toppsnäcka".
Man har i alla fall illusionen kvar.
Hehe.

Alltså skiter jag i hårtvätt, mascara och käcka kläder och låter bli att ödsla kraft & tid på något som ÄNDÅ kan resultera i något som liknar ett trist naturfenomen i Sydamerika.
Over and out!

Ego-boost som hette duga

Men herregud! Nu vet jag vad jag totalt glömde bort igår....en av mina tre veckliga (hur säger man det på svenska? Jag kom bara på det engelska ordet "weekly" och översatte lite fritt) B12-injektioner som hjälper mej att hålla alla kognitiva hjärnfunktioner igång och som de ska. Jag glömde bort att ta den igår! Jag undrar om det är därför jag är helt snurrig och misstolkar än det ena och än det andra denna morgon.
Förutom små felläsningar på diverse vänners Facebooksidor till att inte alls minnas om jag ätit frukost och druckit mitt sedvanlig té till den, än så länge, roligaste feltolkningen denna morgon.

Jag vaknade sent. Tog som vanligt mina mediciner (som gör verkan??) och gick med ganska blytunga steg till datorn och slog mej ned på den något nerhårade stolen där Zacke valt att sova i natt. Jag brydde mej inte om att rolla bort håren. Slog mej ner och kikade ut genom fönstret och tänkte "idag är det minsann blåsigt...och kyligare. Ingen sommarvärme direkt."
Så loggade jag in och for över Facebooksidorna för att se om någon kompis hade skrivit något käckt man kunde svara på. Eller om någon skulle göra något särskilt idag. Men det var rätt torrt får jag säga.
Alla är väl på semester, kan jag tro.
Jag läste Aftonbladets nyaste nyheter men det var väl inget jättetoppnytt som hade hänt så jag slöläste lite av varje. (med felläsningar lite här och var)

Så kom jag att tänka på vännen Rebecca som är på semester i Danmark. Undrar vilket väder de får denna veckan när de skall vara där? Bäst jag kollar, tänkte jag. www.smhi.se tog jag snabbt upp men innan jag skulle kolla vädret för deras Danmarksläge så tänkte jag kolla Boråsvädret. För att ha ett litet hum om hur helgens väder kan tänkas bli. (fast är jag verkligen så himla nyfiken på det? Måste jag verkligen veta vad det blir för väder på söndag??)
Så kom smhi´s förstasida upp. Jag snabbtittade på prognosen för mellan-Sverige som kommer upp först. Slås av orden "Regn över Victoria".
Va? Har jag loggat in på smhi´s sida så den liksom vet vem det är som är inloggad och det därför står mitt namn? Eller; är det ett SKÄMT kanske? Vem skämtar med mej?
Varför i himlens namn står JAG på smhi´s sida?? Hjärnan slog volter, gjorde akrobatiska övningar så det stod härliga till och det mesta spann runt som i en centrifug. Hur var det möjligt?
Jag?

Rätt som det var - det hade inte gått mer än en halv minut - så slutade skallen med sina gymnastiska övningar och gav mej svaret: "Men herregud.....det är ju Kronprinsessans födelsedag idag". Regn över Victoria. Över Kronprinsessan.
Men kära nån - hur kunde jag ens tro att det syftade på MEJ? Snacka om EGOOOOOOO!!!!!
Jag fnissade gott för mej själv och kände ett litet bubbel av skratt inom mej.

Men visst, kör i vind för att Kronprinsessan Victoria får sitt namn på smhi´s internetsida men jag tänker i alla fall tro att det var MEJ de skrev om. Sådetså. Lite ego får man vara på en torsdag. Kanske dags att gå och ta den där "veckliga" B12-injektionen så det blir lite ordning på Fröken V igen!
:o)

Är vi redo att åka?

Ska vi ta och bege oss nu, husse och matte? Kom nu då så åker vi. Vart ska vi? Jag sitter här bak och håller koll på vägen så kör du husse.

Det blir bra. Jag är redo.

Jag väntar ju på er. Men koooom nurå.....jag vill åka nuuuuu....

....säger Zacke och har intagit bästa platsen i bilen!

:o)

Valen vi gör

En del säger "jag hoppar jag blir som mina föräldrar när jag blir stor". Jag hoppas för helvete precis tvärtom. Jag vill aldrig bli som mina föräldrar. Någon endaste liten gnutta av dem kanske som är i enhet med vad jag tror på, vad mitt hjärta säger och hur min världsbild ser ut men för övrig....nej, aldrig.
Alla valen. Hela tankesättet vad man ska göra mitt sitt liv. Att försaka så till milda grad "för husfridens skull" och för att vara till lags. Att bestämma allt för alla. Att vara överhuvud så att ingen ifrågasätter eller ens kanske vågar ifrågasätta.
Att ständigt bita ihop och kämpa framåt. Att aldrig vara sårbar och vila. Att aldrig, aldrig unna sej att låta själen få lite ro.

Jag vill aldrig bli som mina föräldrar. Jag är väldigt glad att jag insett det och aldrig tänker bli det. Det är dock en smula sorgligt att den starka känslan finns inom mej och att jag tycker så. Jag hade så mycket hellre velat säga:
"Jag vill gärna bli som mina föräldrar".

Jag avundas inte en endaste liten del av deras liv. Särskilt inte när fröna de sådde nu inte ens blommar. Jag har sått mina frön, jag vattnar dem väl och jag ska banne mej se till att de blommar rätt som det är...om de faktiskt inte redan gör det...

Karamellfärger-alster

Här har jag knåpat i ett par veckors tid! Allt tar lång tid för mej att "åstadkomma" och noggrann som jag är så ger jag inte avkall på hur jag tänker mej att jag vill ha det. Hmmm..det är både en bra och en dålig egenskap! Jag har inte använt Magnolia-stämplar på ett bra tag men nu kommer de fram igen och jag har fullkomligt frossat i härliga färger i regnbågens alla kulörer och att låta det bli så gulligt så man nästan smäller av av "gullighet". Framåt hösten tar ju mörkare färger vid och det är också kul men just nu tänker jag gotta mej i karamellkänslan. :o)

En söndagskväll i juli månad

"..man kan inte säga annat; att bli gammal är rent förbannat". Så slutar en rätt så skojig vers på rim om hur det är att bli gammal. Skinnet som hänger, minnet som sviktar och lite av varje som inte är som det ska. Igår förstod jag vidden av de orden och sorgen i att bli gammal. Det var min pappa som visade mej sitt innersta.
När Claes och jag kom för att hälsa på honom vid 17-tiden så möttes vi av en personal som försökte hjälpa pappa. Personalen; den mycket trevlige unge killen som är sommarvikarie sa "Berndt känner sej lite ledsen". I det ögonblicket la jag åt sidan mina egna bekymmer, vedermödor och det var inget snack om jag orkade eller inte. Nu gick autopilot-kraften in. Jag tog pappas händer där han satt i rullstolen precis på väg ut från sitt rum och sa "åh, är det tungt just nu pappa?" Då darrade hans underläpp, han lutade pannan i sin hand och började gråta.
Jag rullade tillbaka honom på hans rum och sa lite tyst till den unge vikarien "vi är hos pappa nu en stund och jag ska försöka prata lite med honom och kanske lugna lite". Vikarien och jag kom överens om att pappa kunde äta kvällsmaten inne på sitt rum.
Min väska slänge jag snabbt på golvet, Claes satte sej på ena sidan av pappas lilla köksbord och så vände jag honom i rullstolen mot mej och tog hans händer.
-Hur är det egentligen pappa....var är det som värst? sa jag försiktigt och ömt.
Pappa dunkade sej vid hjärtetrakten och sa med sprucken röst "här inne".
-Åh, då förstår jag så väl hur du menar. Ditt hjärta är tungt och mycket känns ledsamt. Är det så? fortsatte jag.
Pappa sa än en gång med sin spruckna röst "jaaa....precis så". Han orkade inte prata i sin ledsenhet så jag försökte mjukt och stillsamt säga att ibland känner vi så allihopa. Ibland är hjärtat tungt, livet känns tungt och man vet varken ut eller in. Så kan alla människor känna och de dagarna får passera och så kommer bättre dagar. Pappa lyssnade och nickade instämmande emellanåt.
Han kunde med förvirrade ord berätta att han trodde att min mamma också var ledsen och att han inte orkade jobba imorgon och och vem skulle då ta hans skift på jobbet? Han hade ingen telefon och inga telefonnummer så han kunde inte ordna detta. Pappa var oerhört brydd över jobbsituationen och han ville ringa till min mamma. Jag tog fram min mobil och hjälpte till med numret och så tog han den lilla, lilla telefonen i sin stora hand. Mamma svarade. Pappa började än en gång gråta och sa "jag ville bara ringa och höra varför du är ledsen och så vill jag inte jobba imorgon...." Allt han sa var en enda röra men mamma är van och jag hörde henne säga "du ska inte vara orolig, jag är inte ledsen och har inte varit det heller. Allt är som det ska och du behöver ju inte jobba imorgon". Hon försökte en lång stund lugna honom men han lät sej inte övertygas. Jag tog telefonen när han inte längre orkade tala och sa till mamma att vi var där och att pappa var lite ledsen ikväll men att vi skulle stanna en stund och försöka få det att vända. Hon var tacksam.

Plötsligt fick pappa syn på påsen med "Kinamix". Små starka nötter och majskorn i olika former och smaker och det ville han gärna få bjuda på. Han hällde dem på sitt fruktfat och så bjöd han oss välvilligt. Claes plockade i sej en hel del och vi kunde småprata om de där nötterna och hur de smakade. Då glömde pappa sin oro och gråten lugnade sej. Hjärtat kanske slog lite lugnt en stund. Han pratade om allt mellan himmel och jord och inget var varken sanningsenligt eller i någon ordning. Alla hans tankar gick in i varandra och allt blev ren gallimatias. Ibland hänger man med i struntpratet men när han rätt som det var blev ledsen och tårögd igen så sa jag
-Pappa, allt är som det ska vara. Du behöver inte jobba imorgon. Allt kommer bli bra och allt ordnar sej. Kan jag göra något för dej?
-Ja, du kan ringa målaren och snickaren och ordna det, svarade han oroligt.
-Javisst kan jag göra det. Jag har deras nummer så det ordnar jag direkt. Jag lovar att göra det pappa, svarade jag lugnt och tålmodigt.
Än en gång lugnade sej hans oro en smula. Men bara för en kort stund. Jag förstod att det enda jag kunde göra var att skingra hans oro och ledsenhet men ta bort den så han blev helt lugn var omöjligt. Min pappa är dement men just igår kväll förstod han vissa saker och de krockade med hans förvirrade tankar. Han förstod att om två veckor flyttar de.....eller mamma egentligen....från huset till lägenheten. Hur skulle det gå med flytten? Han förstod att mamma inte var hos honom och han ville ha henne nära. Men var var hon? Man kan inte förklara för en dement människa att han är på ett ålderdomshem (ja, jag använder det ordet för vilken gammal människa förstår ordet "permanent demensboende"?) och att han/hon behöver så mycket hjälp och är så virrig att de inte längre kan vara hemma. Han tror ju att han är precis som vanligt - bara en smula skröpligare.

Mitt i det ledsna kom kvällsmaten in. Den unge killen satte ner en bricka med gröt, mjölk, varm choklad och en smörgås med makrill i tomatsås på och pappa högg in direkt på maten. Hans aptit är det inget fel på. Min pappa har alltid tyckt om mat och han är inte kräsen för fem öre. Medan pappa började äta småpratade Claes med honom. Jag gick utanför dörren och växlade några ord med den unge vikarien och sa att pappa ÄR ledsen och att vi inte kan få det oroliga och ledsna att vända.
-Kan du inte hålla ett litet extra öga på min pappa sen när vi går så han inte sitter på sitt rum ensam och kanske gråter? frågade jag med tårar i ögonen. Bara tanken på att pappa skulle sitta ensam och gråta var hemsk och mitt hjärta blödde för honom.
Vikarien lovade att göra så och jag var glad att just den snälle, ömsinte vikarien var där just den kvällen. Han som kanske inte är den driftigaste av dem alla - men han som har ett stort hjärta!
Timmarna gick och rätt som det var var klockan kring åtta. Vi behövde åka hemåt. Men hur lämnar man sin ledsna pappa?
Jag satt framför pappa som jag gjort hela kvällen och smekte sakta hans kind och höll hans hand.
-Åk ni, sa han med darr på rösten. Jag klarar mej...det går över......
-Jag vet att du klarar dej pappa, det är inte det, men jag är ledsen över att du är ledsen ikväll och det känns väldigt svårt att lämna dej. Jag tycker så hemskt mycket om dej pappa, sa jag och la mina armar kring hans hals och kände hans sträva hals och kind mot min kind. Han luktade inte längre som min pappa alltid brukade lukta.
Claes lutade sej fram mot pappa och la sin hand på hans axel och sa mjukt och medkännande "jag förstår att du tycker det är för jävligt att bli gammal". Just precis de orden sammanfattade hela kvällens innehåll. Pappa förstod inte varför han inte kunde vara med mamma. Han förstod inte varför han är där han är. Han förstår inte varför han inte ska jobba. Just de orden som Claes sa var precis de rätta. Pappa tittade upp och sa "Jaaaa....det är det". Där fanns plötsligt en stark samhörighet mellan Claes och pappa. Man till man.

Pappa bad att få en Alvedon för han hade ont i magen sa han och jag tänkte för mej själv att Alvedon inte kommer att hjälpa, men om det kunde göra pappa lugn så visst skulle jag ordna en Alvedon till honom.
Jag tog min väska och Claes tog min tröja och i dörren sa jag:
-Jag ber att den unge killen kommer in med en Alvedon till dej och så ser han till dej ikväll pappa. Jag kommer igen på tisdag. Idag är det söndag. Klarar du dej nu?
Pappa viftade lite med handen och försökte hämta upp en lite stadigare röst när han sa:
-Gå ni. Det går bra. Det går över.
Så ställde vi hans dörr på glänt och gick med långsamma steg i den ändlösa korridoren bort mot entredörren. Jag tog Claes hand i min och vi sa knappt inget. I allrummet satt de andra gamla och tittade på tv eller sov framför tv:n. En ung tjej; sommarvikarie, låg på soffan och SOV.
Va? Claes och jag tittade på varandra. Sov hon?? Min pappa sitter ledsen på sitt rum och en i personalen SOVER? Det kunde väl ändå inte vara möjligt? Jag hade sett den tjejen tidigare och hon hade ett nonchalant sätt över sej och varken mjukhet eller någon värme i varken röst eller uppenbarelse. Den unge killen kom och vi sa som det var med pappa och nämnde Alvedonen. Jag grät sakta när jag sa att det var svårt att lämna pappa. Den unge killen höll på att hjälpa en äldre dam i säng men direkt när han var klar med henne så skulle han gå till pappa.
Vi tackade. Jag frågade killen:
-Är det bara två personal här? Har hon rast...hon som ligger där inne och sover?
-Ja, hon har en halvtimmes rast så det är bara jag just nu. Åh, men jag förstår att ni kanske undrade när ni såg henne....eller nåt... men...hon har rast ja... Sa han lite obekvämt. Jag log för att visa att jag inte misstrodde eller var sur.
Så gick vi.

På väg ut i sommarkvällen slogs jag av alla dofter, av alla färger och lugnet som börjat lägra sej inför kvällen. Jag höll hårt i Claes hand och tackade min lyckliga stjärna över att jag fortfarande är ung och har min Claes intill mej. Att jag älskar och har en bra bit av livet framför mej. Pappas är på väg att ta slut.
Att bli gammal och dement är inget man önskar för sej själv eller någon annan. Att få rynkor och bli lite glömsk är helt ok. Men det är precis som i den något lustiga rimdikten:
"...man kan inte säga annat; att bli gammal är rent förbannat".