Jisses..........................

...........vet ni vad? På det här kortet är min mamma två år äldre än vad jag är idag!

Det är makalöst knasigt, upplyftande skojigt, löjligt när man tänker på det och fnissigt helskönt! Tänk att min mamma är 43 år på det här kortet och tänk så himla UNG jag ser ut vid (snart) 41.Vilken TUR jag har som får se ut som jag gör...som SLIPPER se ut så här idag!

Hade jag vaknat och sett ut sån här idag så hade jag dragit täcket över huvudet och aldrig mer krupit fram...

Min mamma är underbar på alla sätt - men så lagom underbar till utseendet vid 43!

Hahahaaa....jag kan faktiskt inte sluta skratta och jag lovar att nästa gång jag klagar över en ny rynka eller ett hår som är hopplöst så skall jag ta fram bilden på min kära mor och inse att jag är vansinnigt SNYGG, härligt med i modet och jag ska LE åt min egen spegelbild.

Kortet är för övrigt taget 1977. Det skojiga 70-talet!

Alla ni där ute; gör som jag.....skratta åt detta HELSKÖNA kort och gå sen till spegeln och tacka gudarna för att det 2009 nu och vi är SNYGGA som TUSAN!!!

Over and out!

Söndag förmiddag....

............och klockan har rusat iväg utan att jag fattat ett dyft! Jag är ingen stark motståndare till sommar- och vintertid men behövde vi korta dagen just IDAG?

Känns som om dagen sticker iväg utan att jag hinner med! Det är nästan mitt på dagen nu och jag har inte ens ätit frukost än. Mysbrallorna är på och jag vet att jag faktiskt borde klä på mej. "köra igång" med dagen. Men jag säger som på latin: "Cui Bono?"

Det betyder: Till vilken nytta?

Väldigt bra ord. Till vilken nytta att jag tvättar håret nu och ödslar den ytterst dyrbara lilla kraften jag har idag? Till vilken nytta att jag skyndar mej att ta på mej ett par jeans? Tala om för mej till vilken nytta det är så skall jag göra det i rödaste rappet - men tills dess hasar jag omkring här en stund till och tittar på klockan och skakar lätt uppgivet på huvudet...

Sommartid! Nu är väl ändå våren här då va????

Födelsedag!

Imorgon fyller min riddare 39 år men vi har firat honom lite idag istället. Det känns skojigare att ha tårta på en lördag än på en trist söndag. Claes fyller alltså 39 år den 29 mars och exakt en månad senare är det min tur att fylla år. Hur många år jag fyller behövs inte nämnas i detta inlägg. Låt oss bara säga att jag inte fyller 39!

Födelsedagar är inte särskilt speciella för mej och jag har aldrig riktigt gillat det där med kalas för släkt och vänner, beställa eller baka tårta, bjuda in, konversera och koka kaffe. Det har mest känts som ett nödvändigt ont och de enda kalas jag gillat har varit mina barns. Trots att jag inte gillar tårt-kalas så tycker jag ändå att det är kul att köpa någon bra födelsedagspresent och särskilt till Claes. Att tänka efter och fundera ut något bra och personligt!

I år hade jag ingen jättebra idé men kom i alla fall på två saker som blev rätt lyckade i slutändan. Claes gillar ju musik och gärna 70-talsrocken. Det blev alltså en svart T-shirt med "Led Zeppelin"-tryck från deras USA-turné 1977. Han blev GLAD för den! :o) Sen är det så att jag förra året gav honom två små amuletter som står för "styrka & mod" som han hängde i backspeglen i sin bil och beskyddar honom när han kör bil. Nu har han ju fått en tjänstebil och kör väldigt mycket i sitt nya jobb så jag tänkte att jag skulle fixa en ny amulett att ha i nya bilen. Sagt och gjort; det blev två små handgjorda amuletter i lera, målade blåa, med våra stjärntecken på. Oxen för mej och Väduren för Claes. Jag tänkte att de kunde symbolisera oss tillsammans men utan hjärtan och kärlekstrams i en kill-bil! Han blev även glad för denna och skall hänga den i sin tjänstebil. Nu är han nog skyddad när han kör i jobbet!

Han dotter gav honom lite olika Hammarby-grejer (han hejar på Bajen!!) och i det gröna paketet låg en doftgran och en tidning för Hammarbyfans! Vilka bra födelsedagspresenter han fick va?

Här är paketen!

Sen blev det dags för pärontårta kl 16 och mina föräldrar kom förbi och fikade med oss. De gav honom den nya KAK bilatlasen för 2009 och även den tyckte han var en superpresent! Jag lät bli tårtan eftersom det har varit en labil dag och jag ville inte börja skaka och förstöra kalaset så jag avstod. Jag tog en bit kladdkaka och grädde istället (varför det funkar bättre än vanlig tårta kan jag inte förklara!) Det var mysigt att ha mina föräldrar här en stund och även om jag blev trött så kändes det gott att vara tillsammans allihopa ett par timmar. Mamma är alltid uppmärksam på hur mycket jag orkar och strax innan kl 18 begav de sej hemåt. Jag tror att Claes är nöjd med sin dag!

(jag glömde ta kort på tårtan innan vi åt av den...men här är den när halva är kvar i alla fall....hehe)

När jag fyller år om exakt en månad ska vi inte ha tårta. Nä, då ska jag fundera ut något bättre och något som jag kan orka med. Vi får se vad det blir!

Grattis älskade Claes 39 år!

En dag

Jag har fått en dag av vila från värk. En dag av vila från en kropp som bråkar med mej och en dag av vila med lugn i hjärnan och kunna förstå och prata fritt. En dag av lugn och ro.

Jag njuter av denna dag och tänker: "Åh, det är ju såhär det är när det känns lite bättre". När man sällan får sådana här dagar så blir man helt överraskad över hur det kan kännas när allt fungerar. Jag blir lite ställd men använder så många sinnen som jag kan för att njuta av dagen! Idag har jag pratat i telefon med en god vän i över en timme på förmiddagen. Jag har varit på apoteket i lugn och ro och sedan slängt två kassar med skräp. (inte på apoteket dock). Jag har orkat laga makaronilåda och fick ner en liten liten portion i magen själv.

Jag har orkat prata med mina barn. Jag är en vanlig mamma idag.

Jag är Victoria idag.

Tänk...tänk om jag får en likadan dag imorgon?

Jag har för mycket omkring mej....

....och för många surrande tankar. Jag måste återhämta mej och finna nya krafter. Jag är djupt nere i en svacka som består av sjukdomens symtom och att jag ganska plötsligt insett att jag är kroniskt sjuk.

Det har ramlat in i min skalle och dundrat in i varje liten cell. Jag kommer med största sannolikhet inte bli bra igen. Bättre kanske, men aldrig bra.

Jag faller till marken i mina tankar när jag inser det. Varför har jag inte förstått det förrän nu? Jag vet inte. Det blir aldrig mer en spinningcykel. Det blir aldrig mer total frihet att lita på sin kropp i det man vill göra.

Jag låter mej vara i min svacka och tar mej sakta upp. Naturligtvis ger jag inte upp - men det får ta sin tid innan jag kan prata, orka och se ljusning igen. Tills dess är jag tyst och kämpar.

Det går inte...

Jag vill ta tag i vem som helst där ute som har ett vanligt liv..en som jobbar, går och tränar, äter gott en fredagskväll, umgås med vänner ibland, handlar mat i långa köer, suckar över städning och lever ett ganska vanligt liv med glädje och bekymmer lite blandat. Den personen tar jag...injicerar snabbt och smärtfritt doser med:

utmattning
värk i alla leder och muskler
teglestenar kring fotlederna
ryckig gångstil
hjärnsläpp
minnesförlust

Jag låter doserna blandas och väntar en stund...ser personen förändras och står bredvid helt allvarlig. När personen så är färdigdrogad så säger jag:
Nu Herr/Fru XX ska du göra det du brukar göra. Du ska skjutsa, laga mat, åka och handla, gå framåt och svara på tilltal och GÖRA DET DU BRUKAR!

Personen kommer att titta på mej helt förvirrat....böja ner huvudet.....undra....fundera....och efter en stund förvirrat höja på huvudet och med all kraft av förståelse och förvirring säga:

-Men DET GÅR JU INTE. Det kan jag inte. Hur ska jag klara det???

Då ska jag skratta ironiskt. Jag ska le i mjugg, låta tårarna falla fritt, känna min egen förvirring explodera och lätt hysteriskt skrika ut till hela jävla världen:

NEJ. JAG VET. DET GÅR JU FAN INTE. JAG VET. D E T G Å R I N T E!


I min ensamhet ramlar jag då ihop av tårar och tokighet. Gråter länge och stilla för allt jag saknar och vill. Nej, just det...precis så är det...det går ju inte.

Bitterhet tog över mej javisst...jag erkänner. Det fulaste av allt tog mej. Men frågan inom mej kvarstår....

Hur länge orkar jag?

Fyrstjärniga filmer...

...ska man akta sej för. Ju fler stjärnor, solar, getingar, plus eller andra "märken" desto märkligare och djupare är filmen. Tro mej - för nu har jag prövat två på kort tid.

Jag är en filmfantast av ganska stora och breda mått. Jag älskar en bra film och att sitta tyst och följa med i handlingen. Att ta till mej alla dialoger, färger, musiken, karaktärerna och allt därtill. Jag ser gärna tunga och dramatiska filmer men lika gärna lite fånigt underhållande. Alla filmer har oftast något som jag faller för - utom en del. Det finns dessutom en genre som jag inte ger mej in på; science fiction. Där går min gräns.

För ett litet tag sedan hyrde jag den så väldigt kritikerrosade filmen "Låt den rätte komma in" och den hade alla tänkbara stjärnor på framsidan och var späckad med lovord. Jag borde ha förstått. Egentligen förstod jag att den antingen skulle vara precis så bra som alla getingar och plus förespådde eller så skulle den vara katastrofalt svår och bara fått alla plusen just för det. Jag blev dock nyfiken och hyrde den.

*suck* Ja, visst fanns det plus med filmen. Visst var barnskådespelarna helt makalöst bra men handlingen då? Men själva upplägget och meningen? Den var svår. Den var märklig. Den var konstig. Där har vi det...."konstig". Är en film konstig - ja, då älskas den av alla kritiker! Vad är det de ser som inte vi vanliga dödliga kan se eller förstå?

Nu gjorde jag tabben igen. Igår. För att skingra mina tungar tankar hyrde jag några filmer och jag hade redan innan siktat in mej på att se "Elegy" med Penelope Cruz och Ben Kingsley. Ett drama med en maaaaaassssssssssa plus och stjärnor på omslaget där också. Handlingen lät som i min smak och jag ville gärna se den. I många avseenden var den skön, varm och oändligt vacker...men...... meningen med den? Slutet? Den lämnade mej helt förvånad och med ett frågetecken. Den var liksom inte "färdig" och inga trådar hade knutits ihop i slutet. Än en gång satt jag med känslan och ordet "Jaha!!" efter en film.

En film med massa plus, getingar, fåtöljer, stjärnor och utmärkelser. Säkert får filmen mängder av Oscarsnomineringar. Säkert får den svenska filmen nån guldbagge eller vad det kan heta.

De är nog bra. De är nog fantastiskt bra - men jag kanske helt enkelt inte är tillräckligt kulturell eller djup nog att förstå mej på sådant?

Who knows!

(ikväll ska jag se en VANLIG kärleksfilm med Richard Gere och Diane Lane i huvudrollerna. Inga plus eller stjärnor på framsidan av fodralet men jag tror den är superb! I´ll let you know...)

Nu...

har det äntligen vänt. Nu är klockan tre på eftermiddagen.

Nu fungerar jag lite, lite igen. Nu kan jag stå upp, nu orkar jag lite, nu kan jag äta och nu är jag med i Livet igen.

Ibland är det väldigt svårt att vänta. Att ha tålamod och styrka att vänta.

Jag väntar.....

...på att jag ska kunna fungera. Jag väntar på att kunna äta frukost i lugn och ro. Jag har väntat i snart 1½ timme och ännu ingen ljusning..

Kroppen står på "off" idag och jag orkar inte ens gå ut i köket. Jag orkar inte lyfta min tegelstenskropp och gå. Jag har tagit värktabletterna och brukar mest sitta och göra nästan ingenting tills det "lättar". Jag väntar på det.

Jag ser solen utanför men kan inte för min värld förstå hur jag ens ska kunna ta mej nerför trappan och ge katterna lite mat och få solen i ansiktet en kort minut. Jag ser den utanför mitt fönster och längtar efter frukost. Vågar jag äta nu eller ska jag vänta lite till? Jag borde gå och sova...för det säger kroppen till mej...men jag har ju sovit hela natten? Varför ska jag då sova mer?

Allt värker och jag är oerhört påmind om allt som existerar i min kropp men som gör så ont. Värken är bara grädden på moset av utmattningen idag. De tillsammans blir en förbannad förening. Förbannat.

Klockan är nio. De flesta på sina jobb tar en kopp kaffe nu. En liten fika och ser sina arbetskamrater. Byter ett och annat ord. Jag önskar jag fick fika och se någon annan än mej själv. Jag avundas er som går omkring..tar en kopp kaffe/té....ser en arbetskamrat....funderar över dagen. Jag vill ha det så. Jag byter med er. Jag byter så väldigt gärna.

Jag väntar lite till och ser om det vänder. Om jag kan få orka stå upp och känna värken klinga av. Jag väntar. Jag väntar en stund till....

Vad det är svårt....

...att se vad som är vad ibland. Man trasslar in sej i tankar och funderingar och hjärtat med hela känsloregistret står på "ON". Jag skulle behöva trycka på "OFF" en stund.
Hur gör man?

Jag känner mej besviken och ledsen. Saker blev inte som jag trodde, ville och önskade just idag. Jag förstår inte varför vissa saker måste vara som de är och jag har ingen lust att bara försöka acceptera. Det är så svårt. Mitt hjärta önskar så starkt att det vore annorlunda. Jag vet att det säkert blir bra...att man ska vara tacksam...att det kommer kännas annorlunda en annan dag.... Men vad hjälper det just IDAG?

Jag är ju lika besviken och ledsen idag i alla fall.

Åh, vad jag önskar att många saker vore annorlunda...

I utmattningens spår......

...kommer det aldrig något bra. I det spåret följer bara svårigheter med att klara sej själv och sin dag. Jag vill inte idag. Inte en dag till. Inte idag.

I mitt huvud vill jag så mycket, där finns så många saker jag skulle vilja göra och pröva på. Men inget av det kan blir gjort idag eller ens tänkt på idag. Idag måste jag bara se till att inte forcera, inte lura kroppen, inte göra så det blir värre.

Alla steg jag tar gör det värre. Jag får spara på stegen.

Jag vaknar helt utmattad. Med en kropp som bestigit Mount Everest inatt igen. Varför?

Jag vill inte idag. Jag vet inte om jag vill orka ha en sådan här kropp idag. Det är så tungt och det sliter så i mej och tar på de små,små krafter som jag har. Jag har gjort allt inat...bestigit berget, sprungit marathon-lopp, simmat till världens ände och tillbaka. Jag är trött idag.

Finns det högre makter att be till så gör jag det idag. Snälla, ge mej bara en smula kraft att orka stå upp idag. Det är allt jag vill.

*gråter*

Tjejträff

Vi har haft tjejträff!

Det var en av de trevligaste kvällarna på länge och vi träffades hemma hos min kompis Gina. Det är för övrigt hon som sitter längst till vänster på bilden. Jämte Gina sitter Fröken V, Nina står upp bakom och den lilla blondinen Pernilla sitter längst till höger. (jisses, nu virrade jag nästan ihop det med höger och vänster eftersom hjärnan inte hängde med. Jag tror jag fick namnen rätt! Hehe)

Vi är alla lika gamla och började ettan tillsammans på Asklandaskolan i lilla samhället Fristad. Sedan gick vi i samma klass ända fram till nian då vi valde olika linjer (ja, det hette linjer på den tiden) och alla gick åt olika håll. Som 40-åringar är vi rätt lika och vi har ungefär samma tankar och funderingar. Alla förbannar vi rynkorna som dyker upp där man inte vill ha dem och vi kan inte riktigt komma överens med våra kroppar som börjar få touchen av "nedåthäng" på olika ställen. Däremot är vi häftigt medvetna om vad som är KUL och att vi faktiskt kan skratta åt väldigt mycket som är jobbigt. Jag tror att det kallas att ha lite "självdistans".

Just denna gången hade vi bestämt att ta med oss alla gamla foton vi kunde hitta från skoltiden. Det blev skojigare än skojigast och många glada skratt när vi såg kort på oss själva (och de andra) och inser att man faktiskt inte så riktigt klok ut på 80-talet med det härliga (?) och helknäppa modet som var då. Jag kan ärligt säga att jag var snyggare till själva utseendet kanske på 80-talet - men tro mej, min klädstil är MYCKET smakfullare idag!!! Hehe

Skrattet klingade vid bordet och tiden gick så fort. Jag höll mej varligt till att äta försiktigt och det blev av utbudet med proteiner istället för kolhydrater. Gina hade varit så omtänksam och köpt hem nötter och ostar så det fanns gott att välja mellan! Tack Gina! Trots det vägrade kroppen samarbeta och jag fick se mej slagen vid bordet....kände hur det stängdes av och hur all kraft fullkomligt RANN ur mej genom benen....jag orkade inte tänka....började skaka. Tack Gina för att du så snabbt uppmärksammade vad som började hända och fick mej bort till soffan. Där fick jag skaka färdigt och sedan somnade jag en stund i soffan. Jag orkade inte hålla mej vaken. Det var skönt att höra att de fortsatte med tjejträffen även om jag inte kunde vara med.

Jag och mina kompisar brukar inte träffas mer än ett par gånger varje år så när vi väl träffas så har vi alltid något att prata om, berätta eller skratta åt. Vi lagar inte en faslig massa mat utan lite té och mackor duger gott. Med lite gott pålägg så blir det som en festmåltid! Denna gången sågs vi på en torsdag och alla ska ju till jobbet dagen därpå så därför brukar vi inte hålla på långt in på kvällen. Det räcker gott med ett par timmar och jag var så glad att få träffa dem igen förra torsdagen.

Tack vännerna - det var så jättemysigt!

Här är jag och Nina!

Hemkommen!

Äntligen kom han hem! Min Claes...äntligen blev det fredag och äntligen fick vi ses igen. Vilket lyckorus när han stod där på grusgången och jag svängde in med bilen..jag släppte min rosa väskan i snön och bara rusade fram och kramade om. Och blev så innerligt omkramad. Mitt hjärta dunkade och hela jag var varm och lycklig.

Äntligen!

Det har varit två bra veckor och jag har ju klarat mej fint men ändå har den ständiga längtan efter Claes funnits där. Den kvällen när kroppen bråkade med mej och Amanda fick hjälpa mej ner på golvet och häva skakningar - då saknade jag Claes så oändligt. Jag hade behövt hans styrka och hjälp. Inte enbart älskar jag honom och att få vara med honom, jag behöver honom också. Jag behöver hans hjälp och stöd.

Älskade C...välkommen hem!

Det är lördag idag och jag njuter av varje minut tillsammans.

Äntligen kom han hem till mej!

Jag är så lycklig.......

Förbrukade krafter

En dag när jag använt för mycket krafter. Jag ville inte komma ihåg att hushålla med kraften och därför blev det som det blev. Varför lär jag mej aldrig? Varför vill jag mycket mer än jag klarar, kan och orkar?
Det svåra med ME är att man inte känner det alldeles direkt. Jag kan oftast forcera lite...tror att jag har lite mer energi än vad jag har och VILL göra något. Något som känns roligt eller som jag helt enkelt vill "få gjort". Jag hade såna grejer idag. "Få gjort"-grejer.
Varför lär jag mej aldrig att ta det lite lugnare?

Jag betalar med att ligga ovanpå sängen sedan ett par timmar tillbaka och inte orka röra en endast del av mej. Jag betalar med att överväga fler painkillers. Jag betalar med att inte klara att göra något alls ikväll. Var det då värt att jag fick gjort det jag ville tidigare idag? Jag måste nog svara ja på den frågan för annars vet jag inte hur jag ska förklara min dumdristighet...
Det fick väl vara värt det då. *suck*

Jag sitter med en varm kopp té och försöker värma min kropp. Den är varm utanpå men kall inuti. Jag har solat solarium idag också och det gör mej lite sådär "huttrig" och nästan som om man har lite feber. Det är ändå en skön känsla att titta mej i spegeln på morgonen och inte bli totalt livrädd för det jag ser. Jag skrämde nästan livet ur mej själv den sista tiden och bestämde mej för att sola lite. Kanske kunde jag åtminstone få SE lite pigg ut - även om insidan inte är det!
;o)
Idag var min fjärde gång och nu tror jag att jag är respektabel när Claes kommer hem. Det är fånigt och jag beter mej som en tonåring...men visst vill jag vara lite fin när han kommer hem! Det känns viktigt! Idag var den sista "hela dagen" kvar i Skellefteå och imorgon jobbar han bara halva dagen. Sedan kan han påbörja sin resa hemåt men det kommer att ta tid. Jag tror att han planerar att köra så långt han klarar/orkar imorgon och övernatta någonstans för att åka vidare imorgon. Claes berättade för mej att från Skellefteå är det FYRTIO mil till Sundsvall. Jisses...Sundsvall...så många mil bara dit...och då är han ändå väldigt långt hemifrån! Hur avlångt ÄR Sverige egentligen??
Jag vill bara att han skall köra försiktigt hem så allt går bra. Det får ta den tid det tar....

Jag finns ju här och väntar på honom på fredag..... och i fönstret hemma hos honom står det vackra lila tulpaner.

Over and out - I´m dead tired tonight!

Märkligt....

....för när jag läser det gamla morr-inlägget så får jag inte ihop det alls....det var ju inte studiedag i MÅNDAGS för barnen. Det var ju igår...och igår var det väl i alla fall tisdag, eller?Hur fan gick det ihop??? Jag fattar inget.

Sen ser jag att jag har skrivit helt knäppt...på raderna där jag skriver 1. vill ha lugn och ro bla bla bla... fram till punkt nummer fyra. Där skriver jag sen att jag HAR punkt nummer fyra samt en liten snutt av nummer ett. Punkt nummer 4 var en kram av den man tyckte om. Vem fan kramade jag den dagen??? haha...helt snurrig måtte jag har varit med andra ord.

Jag ser hur jag vimsar till det och blir förbaskad. VARFÖR strejkar skallen sådär? Varför SER jag inte att det blir fel?

Nu ska jag åka till Claes hus och göra lite fint innan han kommer hem på fredag. Jag, som aldrig köper blommor, föll för lite vackra lila tulpaner nere på ICA. En fin bukett med lila tulpaner ska stå på hans köksbord. Jisses...nu har jag nog blivit lite smått tokig. Blommor!!!!!!!!!

Slutmorrat för idag!

Nu är det slutmorrat. Jag har lagt av. Det var ingen större idé och det gav liksom "med sej" efter ett antal timmar...

Nu kan allesammans komma fram igen - nu är jag inte farlig längre! Jag ropar sådär som man gör när man leker kurragömma: "Friiittttt fram!"

Amanda har just bakat en kladdkaka och jag tar ett smakprov. Nyduschad är jag. Klockan är halv fem. Jag har satt på värmemadrassen i min säng och skall alldeles, alldeles snart gå och sova lite. Nu orkar inte Fröken V längre. Nu sinade kraften.

Men hon är snäll igen. Inget mer morrande för idag.

MORRIGT VÄRRE!!!!

Det är morgon. Klockan är halv tio snart. Det är tisdag morgon. Och kan man tänka sej.... *morrar högt* Det är enhförhelvetestudiedag idag IGEN! Är det inget annat än lov och studiedagar i skolan nuförtiden? Igår, när det var så mycket kring hela min dag (var även på kraniosakral behandling på morgonen) så tänkte jag: "Jaja, jag får en lugn dag imorgon när jag kan vila mitt huvud med tystnad och vila kroppen med ro när jag vill". Sure thing. Så gick det med det!!! MORRRR

Både Kevin och Amanda har studiedag. Känner mej MORRIG idag så det är risk att jag ringer rektorn och klagar. Faktiskt.

Klev upp strax efter nio när mobilen pep till. Ett sms från Claes! Det är en bra början, tänkte jag. I det sms:et skrev han: "Jag är och tittar på en gigantisk stor tryckpress som ska till nån Abdullah i Arabemiraten". Jaha, tänkte jag...varför i hela friden tittar han på tryckpressar en SÖNDAG? Skallen var alltså inte med. Funderade ett slag och kom sedan på; måndag. Visst ja. Studiedag! *suck* Väckte Amanda och gjorde mej en kopp té och drog i mej mediciner som jag hoppas ska verka så fort som möjligt.

Idag ger kroppen blanka fan i att funka. Den gör ont precis överallt. Det är tungt att andas, en tegelsten har de lagt i vardera ben och så känns det som om jag bär på ett ok med tyngsta lasset man kan tänka sej. Jag vet att det lättar framöver...men jag vet inte när. Kan vara om en stund...kan vara i eftermiddag. Eller ikväll. Det är fan att inte få ha ett tidsschema så jag kan VETA! Morr

Dumma kropp. Huvudet är lite lite klart i alla fall så jag får väl vara lycklig, nöjd och tillfredsställd med det. Tackar! *morrar ironiskt*

Idag. Måndag. Jag är på skithumör. Det är en sån morgon när man känner att man behöver: 1. få vara en stund ifred 2. Lugn och ro 3.Inte prata alls 4. En varm kram från den man tycker om.

Jag har bara alternativ 4 just nu och en snutt av alternativ 1.

Dumma. *morrar igen*

Jag kanske ska avsluta inlägget innan det blir för morrigt? Varför skriver jag ens när jag inte ens fungerar och är trevlig? Jag tar min kopp té och låter morret vara. Försöker i alla fall. Visst ja...det är ju NU man ska välja GLÄDJE! Det säger Kai Pollack så fint. Problemet är att Kai Pollack inte har haft min kropp en sån här morgon. Lätt för honom att säga att man ska välja glädje. Jag tänker inte göra det just nu. Åt fanders med dej Kai P. (Kaj P är väl en grillmarinad också va...? HAHAHAHA....DET var faktiskt det enda jag fnissar åt denna morgon..)

Over and out - I do nothing but complain and shout!

Luna

Idag har jag fattat ett avgörande beslut för en liten varelse. Ett beslut ihop med Claes men ändå mitt beslut eftersom jag var den enda på plats. Lilla Luna som redan hade ett ont ben och som nu haltade och hoppade på tre ben sedan en vecka tillbaka.

Hade hon ont? Kunde det läka och bli bra? I lördags beslutade vi att avvakta tills idag för att se om det hade gått åt rätt håll och kanske blivit lite bättre. Jag hoppades så! Men nej, det var inte bättre alls. Lunas ben var obönhörligen illa. Jag ringde veterinären som lite barskt sa att jag var välkommen kl 17 med henne. Klockan var då bara 15 så det blev två timmars väntan. En svår väntan då Luna fick sitta i sin lilla transportbur (annars kanske jag inte hittade henne ute sen) och jamade...och mitt hjärta bultade i två timmar. Timmarna släpade sej fram. Det blev dags att åka.

På vägen satte jag på radion och fick för mej att Luna kände sej bättre då. Eller kanske var det för min egen skull. Kände hon på sej något? Kunde hon känna spänningarna i luften och hur mitt hjärta dunkade? Lilla Luna.......

Hon fick en spruta så fint så hon somnade .... hon stretade emot lite på det svarta, ovänliga undersökningsbordet och jag pratade lugnade med henne och klappade henne. Kände hon all min värme och min omtänksamhet? Hon vred sej lite av och an... men så gav hon med sej och gav efter för tröttheten. Hon somnade helt vanligt. Den rosa lilla tungan hängde rart utanför munnen och den lilla tippen på tungan låg mot det svarta bordet. Jag fick motstå impulsen att vilja ta på den...

Hon somnade. Hon sov. Med ögonen öppna. Då tog veterinären den andra sprutan och hjälpte henne mot himlen. Rakt i hjärtat och sen var det strax över. Det var värdigt...det var otäckt...det var milt...det var snabbt...men egentligen var det inte otäckt alls och jag satt vid hennes sida hela vägen mot himlen. För nog kom hon väl dit?

Jag blev så konstig...så tom i huvudet...fick nog lite lätt panik eller tappade hjärnan så allt jag kom på att säga var: "Kan jag låna handfatat och tvätta av mina händer med lite tvål...jag tror hon hade kissat i buren lite" Det hade hon ju inte alls, men hon hade luktat så konstigt när jag klappade henne att jag kände att det plötsligt var skitviktigt att tvätta av mej. Helknäppt. Stackars Luna..ligger där..och jag tvättar händerna! Jisses Fröken V!! *suck*

Jag betalade. Han var faktiskt inte så barsk när allt kom omkring och tog nog väl hand om Luna. Hon skall kremeras och spridas i nån liten lund uppåt Skövdetrakten, eller var det var. Fint i alla fall. Jag tog buren...tittade på Luna...gick mot dörren. "Hejdå" sa mitt hjärta. Jag satte mej i bilen. Hjärtat mitt krampade och tårarna rann över. Jag andades ut och det kändes så konstigt. Från att ha suttit i bilen med mej och jamat lite till att inte finnas mer.

Det var svårt att köra hem. Jag pratade en stund med Claes innan jag kunde köra. Vi kom nog överens om att hon springer på alla sina fyra ben nu i himlen och har det gott. Jag vill gärna tro det. Hejdå lilla Lunis!

Saknad

Älskade C...jag saknar dej.

Jag är så längtansgripen, längtansfull, längtansivrig....

Mitt hjärta saknar ditt.

Kom snart hem till mej igen.

Söndag hej å hå

Idag är det söndag och jag tänker inte blogga om min morgon i ord. Jag tänker blogga i bilder. Det är ganska imponerande och ambitiöst tycker jag. Man kan tro att jag inte har annat för mej!! (har jag det??)

Idag snöar det och jag kikar ut från balkongen och inser att det mesta blir täckt av ett mjukt vitt lager snö. Ser ni? Det kommer bli fint framåt eftermiddagen om snön fortsätter.

Här har jag nu hängt ut mitt täcke på vädring. Det är en "ovana" jag har och som får mej att må lite gott. Jag har ju min säng i vardagsrummet så det känns som om vi liksom har "camping" mesta tiden. Jag har inget eget krypin att få ro och sova i utan får gå och lägga mej mitt i "alltihopa". Det har funkat bra fram tills nu...nu funkar det skitdåligt. Här är i alla fall täcket på vädring och det skall på ett nytt, fräscht påslakan lite senare!(förresten...HÄNGT ut? Snarare TULSAT ihop täcket o vädrar det på så sätt...)

Halva min säng med mina härliga kuddar! Kuddar kan man aldrig få för många av och mina har nästan alltid tokiga örngott som inte passar ihop. En del har så snygga påslakanset som passar till inredning och passar ihop - men jag tar vad jag har! Mitt fina "Ariel"-örngott tycker jag är lite speciellt och det har en alldeles egen historia.

Sommaren 2003 åkte jag på min första hojträff tillsammans med goda vännen Gunilla. Vi skulle campa. Festa. Jag hade fått klart för mej att man skulle ha med sej sovsäck, lite kläder, kudde och öl. Jag slet åt mej kudden hemifrån och så åkte vi. Väl på plats hjälptes alla åt med tältet och under mycket skratt och öl kom det upp. Vädret var härligt, om jag minns rätt. Jag o Gunilla gick ner till bilen (ja, jag hade ingen hoj på den tiden så jag var följebil) och hämtade resten av packningen. Så också min kudde. Gunilla började skratta när hon såg min och sa "Har du lilla Sjöjungfrunörngott?" Jag fattade genast att åh nej...det här kommer att bli katastrof!! HOJTRÄFF och Arielörngott. Jisses. Vad hade jag tänkt på?? Gunilla vred sej av skratt och sa "Jag tar den kudden till tälet åt dej". Det skulle visa sej vara en bra idé. Halvvägs till tältet satt stora gäng av hojfolk och de flesta kommenterade:"Öhhhh... Gunilla...har du LILLA SJÖJUNGRFUN med dej... hahahahahahaaaaa" De skrålade och hojtade och skrattade". Härlig som Gunilla är så svarade hon nåt käckt och lagom ironiskt tillbaka. Gav svar på tal. Jag kände mej jättedum men var glad att jag slapp vara den som blev uthängd för örngottet.

(Tack Gunilla!)

Det var historien om örngottet. Det hänger med fortfarande alltså!

Här är den fina värmekudden jag fick av kompisen Gina i förra veckan. Den är så fin! Tack Gina...

Kolla...här är min "bästa polare". Den limegröna dammsugaren! Kevins rum är obäddat (han sov hos farmor o farfar inatt så jag passar på att ta ett röj därinne) och här ska röjas. Dammsugas och vädras. Ungdomsrum har en förmåga att lukta lite knasigt och inpyrt. Särskilt om där suttit ett par tre grabbar. Jag tar hand om lite smutstvätt och skall dammsuga under sängen där den jävla skateboarden står. Jag råkade dra lite för mycket i dammsugaren och så POFF flög slangen av och nu behöver den tejpas med silvertejp. IGEN!Måste vara skitdålig kvalité på slangen! Eller? (hehe)

Disken från igår och dagens frukost. Åh, varför har jag inte en fungerande diskmaskin!!! (jag har en liten men i den måste disken vara nästan REN för att bli ren. Helknäppt men sant...)

Jag tar disken lite senare! Den går ju ändå ingenstans. *suck*

Så kommer vi mot slutet av min morgonrunda. Här står min fina tekopp redo att fyllas med lite varmt vatten, tepåse, socker och en skvätt mjölk. Det är nu jag tar en paus och dricker té och filurar lite. Allt annat står och egentligen väntar på att bli gjort men jag tar téet först. Blir nog bäst så, resonerar jag. Kroppen orkar dessutom inte riktigt med att ta hand om alla uppgifter på en gång så jag tar lite lite i omgångar...

(om du läser Camilla: Ser du...jag sparar lite på energin emellanåt!Hehe..jag lär av dej!!

Sista bilden...den väldigt aktiva Fröken V verkar absolut ha satt igång med alla små uppgifter som väntar! Eller? Vad hände egentlingen efter där kopp tén och när hon hade pratat med sin Claes i telefon? Vart tog "morgonvimset" vägen och VAR i hela friden kom det där loja ifrån? Här är jag med håret snabbt uppsatt, i min varma gosetröja och med en gladlock i luggen. En gladlock är en sådan där sväng i luggen som står för sej själv...jag vägrar kalla det för "jävla hår" utan har bestämt mej för att såna lockar kallas för "gladlockar". Inte mycket biter på dem!! (kanske vatten och spray...)

Nu ska jag fundera en stund över vad som är viktigt att ta itu med...under tiden går jag och gör mej en kopp té till...

Impulsiv

Ibland förstår jag inte riktigt hur mina tankar drar iväg med mej. Jag känner att jag borde lugna ner mej och jag känner att det jag säger och gör är onödigt...men ändå gör jag det. Det är som om alla känslor i mej styr och vägrar bli lugnade. Trots att intellektet vet bättre så hjälper det inte.
Jag önskar ibland att jag inte var så impulsiv utan kunde lugna mej och tänka efter. Det skulle göra många situationer lite, liten enklare kanske....tror jag.

Jag har nog inte förstått att jag är impulsiv förrän nu i vuxen ålder. Har jag alltid varit det? Jag minns inte och jag vet faktiskt inte. Det låter roligt att vara impulsiv - som om det ger en möjligheter som inte skulle varit möjliga utan att man vågat "hoppa på tåget" eller att man inte missar möjligheter att få uppleva något. Det är nog sant. Att vara impulsiv är också att säga saker som kanske kunde väntats med...göra saker som inte alltid är så övertänkta....och glömma bort att låta intellektet styra.

Jag är impulsiv och idag var det ingen bra ide. Jag är ledsen för att jag lät den egenskapen ta över.

GOD MORGON!

Godmorgon allesammans! Är det en GOD morgon för dej idag eller en MORGON? Det kan vara vilket som men det spelar ingen roll vilket det är just precis nu. Allt kan ändras under dagen och det som var GOD kan bli GODARE och det som var mindre gott kan bli helt underbart!

You never know!

För mej är det en GOD morgon och jag tittar ut och ser om jag ser den....ja, min lyckliga stjärna alltså. Den är nog där. Kanske har du besök av din idag också? Leta så finns den nog där....

Ännu en gång; God morgon på dej - och varm kram från mej!

Gårdagen med god vän

Igår kom min vän Tizzel på besök. Ända från storstaden Växjö åkte hon bara för att vara med mej en hel dag. Jag hämtade henne i min blå lilla Clio på tågstationen och vi åkte förbi affären och handlade lite mat på vägen hem. Vi bestämde att vi skulle fika med semlor och ha tacopaj till middag.

Efter semlorna satt vi och småpratade och eftersom mina ungar hade lyckats bli sjuka båda två så ville de vara med en kort stund och få Tizzels uppmärksamhet. De har ju träffat henne innan och ville gärna få prata lite också.

Tillsammans med Tizzel pratar jag om allt och inget är svårt eller tillkrånglat att yppa, diskutera eller prata om. Vi tog helt klart igen för all den tid som gått sedan vi sist sågs. Liten vila före maten blev det då vi bara låg rakt upp o ner på min säng och småpratade. Sen gjorde vi en härlig tacopaj gjord på äkta smör och jag har aldrig sett nån fixa ihop en pajdeg så fort som fröken Tizzel. Jisses, den gick på 2 röda sekunder och på 1 röd sekund var den uttryckt i pajformen! Jag var imponerad... :o) Vi fick placera mej på en stol jämte spisen och där satt jag och stekte köttfärsen. Benen bestämde sej för att bli slöa och dumma så de bara mej inte. Tur jag har barstolar som gör det perfekt att sitta vid spisen!

Efter maten sa Tizzel "ska vi ta en liten vila eller?" och jag var inte sen att hänga på. Jag satte på min värmemadrass och vi låg och slökikade i varsin Amelia. Jag somnade nog rätt så fort och det var gott att ligga jämte Tiz och ha min hand i hennes. Att få somna en stund jämte en god vän är inte dumt alls! Tiden gick så fort igår och rätt som det var hade klockan stuckit iväg. Det var dags att åka till tåget igen. Trots att timmarna går fort när man har mysigt så kände jag ändå att vi fick god tid ihop, vi fick "valuta" för timmarna och att det inte kändes rumphugget bara för att hon var tvungen att ta 19-tåget hem. Allt hade sin tid och vi var så nöjda båda två! Att ha fått chansen att ses igen var härligt i sej - det räckte långt. En varm kram på perrongen och jag såg henne hoppa på.

Visst är det något särskilt med perronger? Det är liksom så "adjö-igt" och "Åh-där-kommer-hon/han-ju-igt" . Det är antingen riktigt glädjefyllt att stå där men kan också vara sorgligt. Eller så har jag helt enkelt sett för många dramafilmer där perronger figurerar... ;o)

Kvällen blev lugn och jag somnade rätt så tidigt efter att ha pratat en stund med Claes i telefon. Det hade varit en väldigt rolig dag och jag somnade så nöjd, så nöjd! Tack Tizzel för att du kom! Vi får snart göra om det och kanske, kanske kan det vara jag som klarar av att åka till dej över en dag nästa gång. Vi får se!

Från mitt hjärta

Öppet brev från mitt hjärta:

Älskade C som just nu är i norr.. nu har det gått så många dagar och jag tycker att jag har stått ut tillräckligt länge. Kan vi inte strunta i din kurs nu och sätta dej på ett flyg hem igen?
Jag är inte människa att kunna vara utan dej!


All tid vi tillbringar ihop är värdefull och jag älskar att bara få vara nära dej. Att inte alltid prata med varandra...gå och småpyssla och plocka med grejer själv men veta att du är i närheten. I ett annat rum eller ute i garaget. Det är så jag vill ha det. Jag vill inte ha dej på ett hotellrum i Skellefteå. Det är inte så det skall vara.

I mitt hjärta är du det allra rödaste och varmaste. Du har en mjuk plats där och du värmer alla delar av mej. I de svåraste stunderna är det du som kan torka mina tårar, du som kan hålla om mej allra bäst, du som kan få mej att släppa på alla tårar som inte alltid vill/orkar falla och det är med dej jag skrattar som bäst.

För mej är du allt.

Du är vad jag sökt efter. Du är det som alla kärleksdikter handlar om och du är precis vad ett hjärta som mitt behöver.

Det allra bästa är....att jag vet att det är ömsesidigt.



Jag älskar dej gränslöst Claes Mattsson!

Totalt haveri

Idag har jag en total krasch. Det är eftermiddag och jag har inte klarat att ta mej ur sängen förrän nu.

Varför idag? Ingen aning.

Jag har båda barnen hemma som är sjuka och de hostar, tycker synd om sej själva, frågar var Alvedonen är och Amanda är såpass dålig att hon egentligen behöver min omsorg. Jag har ingen att ge. Bara lite skrala ord om var Alvedonen står, att det "går över lilla stumpan" och så får vi klara oss bäst vi kan.

Jag skulle vilja ställa mej utanför på kalla backen barfota och ropa och skrika...yla.... : "För helvete...ta hand om mej. Gör så det här tar slut. Så det går bort".

Allt jag kan och orkar är att andas, ligga lågt och försöka uthärda. Jag försöker skriva mer senare idag. Kanske.

Jag har dock ett stort TACK från det innersta av mitt hjärta att skicka till: Gina. Älskade vännen Gina som kom med middag till mina barn trots att hon just diskat upp efter deras middag. Tack snälla du för att du ställde upp.
Det värmer ända in i hjärteroten! Jag hade inte klarat min dag utan dej...

Krasch och saknad samt en liten julklapp!

Idag har jag inte mycket att förtälja. Det har varit en vanlig dag....fast med saker att göra och så min kompis Gina som kommit på besök! Det var härligt när hon dök upp och en varm kram från en god vän värmer så gott. Vi fikade lite och hon hade med sej en present. En liten julklapp. Jaaa, kan man tänka sej...vi skulle ha setts kring jul men dagarna gick då vid jultid och vi fick inte riktigt ihop en dag. Sedan har vi setts några gånger men julklappen glömdes nog bort. Så idag var det dags. God Jul på mej - från Gina! Små tomtenissar på pappret och ett vackert rött snöre runt det ganska stora paketet. Det vägde en del...vad hade hon nu hittat på???



När jag fick upp det så förstod jag genast vad det var....en värmekudde som hon gjort alldeles själv! Så jättetoppenfin och jag kände allt besvär och omsorg hon lagt ner i att sy den till mej. Naturligtvis i form av ett hjärta och i mörklila! På framsidan hade hon broderat " Värmer dig". Åh, så fint! Tusen, tusen tack Gina! Hon arbetar som textillärare och hade fått tipset via skolan om att man kan göra egna "vetekuddar". Man syr alltså en innekudde i vilken form man vill och stoppar den full med vetekorn. Sen syr man ett örngott till så den kan tvättas. Denna värmekudde kan man alltså lägga i micron i ca 2 min och de små kornen blir varma och sköna och kan värma ett par fötter som är kalla, en nacke som är stel, en mage som mensvärker eller något annat som är kallt eller gör ont. Toppen!

Jag har haft en svår dag idag med extrem trötthet. Jag forcerade så långt krafterna räckte och när jag var som mest utmattad och hjärnan nästan brann av trötthet; då ringde Amanda och ville bli hämtad från en kompis för innebandyträningen började ju om en timme! Jisses...då flippade jag ur och fick fokusera upp krafter som egentligen inte ens fanns att uppbringa. Jag hämtade henne under tystnad. Jag värmde på lite potatismos och hemmagjorda köttbullar (som vi fick av min mamma igår - tack mamma!) och serverade henne lite mat. Efter det släpade jag mej runt här och hörde Kevins oroliga röst:"Klarar du dej mamma? Ska du inte lägga dej ner snart?"
Jag fräste: "Nä, för här måste det skjutsas...lagas mat och ses till att alla har det bra". Jag morrade som en terrier och han visste att han hade krävt en hel del av mej idag också eftersom han ligger hemma och är sjuk. (ja, män är i regel rätt så pjoskiga när de är sjuka...i alla fall min son som gärna pustar, stönar och stup i kvarten undrar om han kanske eventuellt har FEBER...)



Jag kände att kraschen var på väg...den var oundviklig. Jag satte på min värmemadrass på högst värmen och slängde mej på sängen. Kuddarna omfamnade mitt huvud så skönt, madrassen och täcket välkomnade mej och kroppen skrek: Äntligen! Innan jag helt gled in i sömnens sköna värld fick jag iväg ett sms till mina föräldrar:"Kan någon skjutsa Amanda till träningen. Nu kraschar jag i sängen."
Amandas morfar, min kära lilla pappa, kom till undsättning och skjutsade henne. Då hade jag redan somnat och sov gott och stenhårt i en timme. Halv sju vaknade jag och kände att jag kunde stå på benen igen.





Kvällen har sedan gått och jag har fått i mej en macka och lite té. Jag har också pratat med Claes som var på sitt hotellrum och hade haft en intensiv dag. Jag ringer till hotellet och ber lilla damen i receptionen att koppla mej till rum 318 och de är lika trevliga varje gång! Varken Claes eller jag gillar att prata i mobiltelefon och dessutom blir det jättedyrt så detta är ett bra sätt. Vi kan prata länge och enkelt och det är skönt att åtminstone få vara lite nära honom - även om det bara är genom telefon.


Det är svårt att vara långt ifrån varandra när känslan av att vilja vara nära är så stark. När jag mår som sämst och krafterna sviker mej så vill jag mest av allt få ringa Claes och skrika och gråta ut min frustration - men inte tusan är det en bra idé när han sitter 100 mil från mej och har fullt upp med sin kurs. Så egoistisk är inte ens JAG! Jag försöker klara mej så bra jag kan själv men att få säga till honom att dagen varit svår - ja, det är skönt. Han vet vad jag menar och jag behöver inte gråta och skrika för att han ska förstå hur jag känner mej eller mår. Inte heller behöver han förklara särskilt ingående för mej hur det känns att "bo" i två hela veckor på ett hotell i Skellefteå med en massa nytt omkring sej. Jag förstår honom och vice versa.

Älskade Claes - kom snart hem till mej igen. Jag saknar dej!


Nu ska jag ta mej en kopp té och sedan försöka dra i handbromsen och komma i säng. Imorgon blir en spännande dag. Vad som händer då...det förtäljer jag då!

Snigel

Satans jävlar.

Det är alltid ett pris att betala. Jag betalar idag. Får gräva djupt i plånboken och betala med varje litet öre jag kan finna. Igår tvättade jag Claes bil och var igång nästan hela dagen...idag är jag snigel.

I sakta mak tar jag mej framåt och sniglar på......

Det gör fanimej ont överallt. Precis överallt.

Tur att vännen Gina kommer på lite semla idag för annars hade jag gått och grävt mej ett hål, slängt mej däri och skyfflat igen. Eller så hade jag sniglat in i mitt lilla hus på ryggen och inte kommit ut mer idag.

Satans skit vad det är trist att betala priset för igår.

Summasummarum: Ren bil. Bra dag igår = det får väl vara värt det!!

The Climb

The path to understanding is steep, but only those who

have braved the climb - have earned the view.

Redan redo!

En härlig dag med kraft och ork. En dag då jag blivit påmind om hur det ska kännas när man är "frisk". Jag vaknade med en kropp som funkade och även om jag inte visste hur länge jag skulle få behålla kraften så njöt jag av varje minut.

Jag tog en liten frukost, jag ringde min kära mor en kort sväng och hoppade i ett par utslitna, sköna jeans som jag fått ärva av min son. (!) Jag åkte ner till posten och postade ett litet kort som jag gjort själv och skickade iväg till min frissa Petra som var så snäll och tvättade mitt hår i förra veckan. Som tack gjorde jag ett litet kort som kanske får henne att förstå hur mycket det var värt att få håret tvättat och iordninggjort.



Lunch verkade jobbigt idag så det blev en "proteindryck" som jag hällde mej. Det är skönt att kunna ta en sådan när lunch/mat känns jobbigt. Då vet jag att jag ändå får i mej det jag behöver och inte slarvar allt för mycket. Jag har tappat så många kilon sedan i somras att jag måste få stopp på viktraset. Jag tror jag har lyckats stanna nu. Trots det har jag tappat 9-10 kg sedan i somras och jag behöver verkligen inte tappa mer nu.

Är det inte ironiskt? Här går man nästan hela sitt vuxna liv och bara VILL VILL VILL gå ner 5 kg i vikt och tror, faktiskt, att man ska bli så jättelycklig bara man gjort det. Jag har kämpat med kesodieter, bananer och kanel och att utesluta kolhydrater och inrikta mej på mer protein. Med samma utgång: inga kilon förlorade - bara ett dåligt humör och känsla av misslyckande.

Men nu..när jag inte behöver tappa fler kilon, äter semlor (åt jag semlor innan?? Unnade jag mej det EN ENDA gång?) på löpande band, knaprar nötter, försöker äta mackor (går oftast inte så bra) och sätter i mej det mesta som jag känner för. Ändå rasar jag neråt....

Det är helt vansinnigt - jag fattar det inte. Jag vet ju hur jag KÄMPAT för vikten innan och nu..... nu är det helt omvänt. Det är så ironiskt, så knäppt och så...paradoxalt. Jag skrattar åt det idag men ibland känner jag paniken växa när vågen visar på ytterligare ett kilo minus och jag förstår att jag helt enkelt inte får i mej tillräckligt.

Frustrerande! Men okej..always look on the bright side of life: Jag är redo för Beach 2009 redan nu! Hehe








Hej å hå - nu ska jag ringa min Claes som sitter på sitt hotellrum i Skellefteå. Puss på dej min Riddare!

Härliga morgon!

Åh, vilken start på morgonen!!!!! Allt fungerar...kroppen och huvudet. SAMTIDIGT! Jag ler, jag går framåt, jag funkar, jag tänker och jag mår så fiiint!

Vilken sällsam känsla det är och vad skönt det är. Det liksom jublar inom mej för varje steg jag tar och det känns som om det är små moln under fötterna.

Hörni, molnen...vart tusan har ni varit? Varför får jag gå på er så sällan? Hursomhelst, TACK för att ni dök upp just idag.. :o)

Jag tar frukost lite senare. Jag tar allt lite senare. Just precis nu vill jag bara få säga:

Åh, så fint jag mår! Snälla...låt det vara. Låt det stanna.

HÄRLIGA tisdagsmorgon!!!!!!

Det som ändå känns....

Ibland är man bra på att berätta något utan att lägga in vidare känslor i det som händer. Oftast berättar jag det mesta och använder mej av många ord och försöker förmedla. Till Claes, till mina föräldrar eller vänner...

Att jag säljer mina motorcykelgrejer och mina träningsgrejer är något jag GÖR men inte nämner så mycket mer om. Det gör helt enkelt en smula för ont. Det är som min vän Rebecca förstod....jag säljer en stor del av mej själv.

Två stora delar som var jag: träning och min hoj. Det som i så mångt och mycket var Victoria. Mina spinningskor sålde jag på Tradera. Alla mina träningskläder i olika former, färger och varianter har jag rensat ut och bara vissa finns kvar. Långt in i garderoben.

Hojen såldes för 2 år sedan. Hjälmen fick Kevin överta när han fick EU-moped och har både tappat den i en å så den blev lätt sunkig och skitig och dessutom förstört visiret så den är i uselt skick. Mina mc-kläder såldes ikväll ihop med mina mc-handskar. Det enda lilla jag håller kvar vid är att jag får pengar som jag kan använda till något annat....det får bli plåster på såren.

Men visst svider det. Visst gör det ont längst där inne. Visst känns det för jävligt att sälja en del av det som var jag.

Men än värre kanske är att ha det kvar och inte kunna använda det?

Som avslutning på detta trista lilla inlägg sent, sent på kvällen: Den prickiga klänningen är i vilket fall som helst skitläcker och till riktigt bra pris...

Hektisk dag!

Idag har det varit en sån där händelserik dag och man inser framåt kvällen att man gjort väldigt mycket just denna dagen. Oftast känner jag att mina dagar bara "flyger iväg" till nästan ingenting och att jag inte får så väldigt mycket gjort eller uträttat. Inget som känns som av vikt och värde i alla fall..

Idag har jag gjort massor i alla fall!

Klockan 11 körde Claes och jag iväg till Jönköpings flygplats där hans plan till Skellefteå skulle avgå vid 13-tiden. Lilla Axamo flygplats är väldigt lagom stor och man behöver inte irra omkring och leta efter incheckningsdiskar eller vart man ska ta vägen. Det finns bara en lagom stor avgångshall och två små incheckningsdiskar. Ett litet café också. That´s it. Vi kom i god tid och satte oss ner och Claes köpte lite fika. Vi småpratade, fikade, läste Metro och jag tror inte att vi släppte varandras händer under hela tiden.
"Att skiljas är att dö en smula". Så sa min mamma en gång. Hon har så rätt.
Claes gick mot skylten "To the aircrafts" och vi höll om, kysstes mjukt och vinkade sedan åt varandra när han gick åt sitt håll och jag mot utgången.
Hoppas allt går bra dessa dagarna framöver... för oss båda.

Jag har ingen nu som kan hjälpa mej när kroppen bråkar med mej. När hjärnan är nästintill död och ingen som kan skoja bort mina mörka, ledsna tankar när jag inte vet hur jag ska orka en dag till med samma kämpande som jag håller på med varenda jäkla dag. Jag får klara mej med det stödet via telefon och andra förbindelser. Claes är en stöttepelare i min vardag och någon som får mej att vilja orka vidare.
Det är lätt att ge upp när man har ME. Väldigt lätt.

Jag åkte så hemåt och kom i lagom tid hem för att hämta Amanda vid skolan halv tre. Vi åt lite middag ihop hemma och sedan stack hon till en kompis. Jag hade tid kl 16 för kraniosakral behandling i Sandared. Detta var tredje besöket och jag var extremt trött idag. Hon tog hänsyn till det och tog sej an mej väldigt varsamt. Hon lägger sina händer på min kropp på olika ställen (om en hand läggs på magen så läggs den andra under ryggen precis "rakt igenom" eller läggs den ena handen under nacken så har hon den andra på framsidan av halsen) och så drar hon, masserar, trycker och "smågrejar" med mej hela tiden. Jag vet inte riktigt vad allt är för och hur det är tänkt och jag är alldeles för trött för att fråga. Det har nåt att göra med olika linjer i kroppen...på nåt sätt. Jag önskar jag kunde skriva mer om den kraniosakrala behandlingen men jag varken kan eller orkar det just nu.
(Man kan googla det om man vill veta mer....) Trots att det känns som om hon mest trycker, drar och jag inte har helt klart för mej vad det ska vara bra för så är jag slö och väldigt trött efteråt. Det känns i kroppen hur hon "farit över den" och det känns som om en ångvält kört lite lätt över mej. Hon är även kiropraktor och knäcker lite här och var också. Hon kombinerar alltså det kraniosakrala med kiropraktiken.
Jag hoppas på en förbättring i mina ME-symtom när jag börjat denna behandling. En endaste liten lättnad vore fantastiskt!

Efter Martina-behandlingen åkte jag hem och fick köra väldigt lugnt. Det var moddigt och halt och jag var en skitdålig förare. Huvudet hängde inte med och jag tyckte alla andra körde som krattor!!! Varför låg de MITT I VÄGEN och varför körde de så FORT? Jädra dårar....
Det var jobbigt att köra hem. Men inte berodde det väl på mej, eller?

Jag har haft en annons ute på Blocket där jag säljer mina mc-kläder och jag fick napp igår kväll av en tjej som var intresserad. Hon kom förbi ikväll och ville prova det. Jag hade ingen större förhoppning om att få det sålt eftersom hon absolut trodde att mc-jackan var för liten. Hon och hennes man kom i alla fall och hon hoppade i hela stället. I mina ögon tyckte jag nog att det satt lite för trångt men jag sa inget. Hon själv tvekade lite men kände ändå att "jo, det här sitter nog precis som det ska". Jag spädde då på lite käckt med "det sitter jättebra" och så var affären klar. Prutat och klart: 2000 spänn.

Nu ska Fröken V beställa några nya kläder åt sej själv. En svart/vit-prickig klänning att ha i sommar a la 50-tal.
Yess.....härligt!

Over and out for tonight!

Kolhydrater och mitt halva hjärta...

Jag flänger runt med saker att göra även idag. Det är tvätt och det är matlagning. Märkligt - det mesta i torkskåpet som nu hänger på tork är inte några av mina kläder och maten känns faktiskt inte för mej heller. Dock är den "anpassad" till mej. "Anpassad till mej" betyder att jag nog kan äta den utan att bli heldålig efteråt. Som ett led i min sjukdom förstår jag nu (och Claes) att viss mat är helt katastrofal för mej. Kolhydrater. Värst är de snabba.

Äter jag dessa slår ett skakanfall snabbt till i min kropp och den sparkar bakut. Jag känner hur det börjar dra i musklerna i låren (de få som finns kvar..muskler...inte lår! Jag har fortfarande två) och så börjar kroppen skaka, rycka, bråka och krampa. Jag mår illa och fattar knappt vad jag ska göra. Claes eller någon i närheten får ta över och hjälpa mej lägga mej ner...

Kolhydrater. Vilka envisa bovar till att ställa till det för mej. Äter jag bara lite, lite av dem och försöker ta mer av proteiner och grönsaker - ja, då gäller det att se upp med storleken på portionen. Den får inte bli för stor för då börjar kroppen bråka FÖR DET. Hur jag än gör så KAN det bli fel men är jag försiktig och tänker efter så kan jag ha turen att få äta i lugn och ro och även fungera efter måltiden. Det är som att spela på lotteri. Jag som aldrig varit en gambler!

Just nu står en slags omelettvariant i en långpanna i ugnen och när den är klar så har jag en köttfärsröra med majs och paprika och lite creme fraiche som jag lägger ovanpå och rullar ihop den till en rulle. Det blir en "köttfärsrulle". Det är gott och jag brukar klara den fint! Nu har jag dock varit på benen hela morgonen sedan 9 så fan vet om det går.............

Efter maten skall Amanda skjutsas till mormor. Det är idag jag och Claes får lite egen tid. Vi åker till hans hem och vi sover där inatt. Imorgon skall jag skjutsa honom till flygplatsen i Jönköping för han skall flyga till Skellefteå och börja sin 2 veckor långa utbildning för sitt nya jobb. Han skall jobba som servicetekniker för tryckpressar runt om i länet (även andra län). Det blir nog ett bra jobb - men fy tusan för att vara ifrån varandra i 2 veckor. Jag undrar om jag överlever...

;o) Jodå, klart att jag gör....men ensamt blir det. Mitt hjärta kommer vara halvt i två veckor. Det kan aldrig vara bra för hälsan!

Nu är maten klar.

Peace, love and understanding!